fårtunga

Se vanlig fårtunga Anchusa arvensis subsp. arvensis och orientalisk fårtunga Anchusa arvensis subsp. orientalis.

Gammal bofast art.

Även för denna art finns endast en specificerad lokal, likaledes opublicerad: Lillhärdal: rovåker i kyrkbyn (16E 2b, 1911, N. Nilsson och 1912, M. Östman, båda i S). Sjöstrand (1833) anger dock att arten ("Lycopsis arvensis") finns "h.o.d.". Birger (1908a) utelämnar arten utan kommentar.

Fårtunga är en gammal, kulturberoende växt. Den ettåriga, ljusälskande och konkurrenssvaga arten växer främst på odlad jord, särskilt i kanter och hörn av åkrar med vårsäd eller potatis, i trädgårdsland och nysådda gräsmattor. Ibland ser man också enstaka exemplar i vägkanter, i grustagens jordhögar och på diverse annan ruderatmark.

Åkerogräs, förr troligen allm. men nu av lägre frekvens och starkt minskande även i åkerkanter, där det hittills överlevt ogräsbekämpning. Vid mitten av 1900-talet var växten allm. i Svennevad (Kjellmert 1947).

Vanliga växtplatser var förr sandjordsåkrar med säd, rovor eller potatis vilka nu ofta har planterats igen eller omvandlats till träda. Vanligen är den fåtalig. Utanför åkrar har den setts på bl.a. banvall, i vägdike, tipp och grönsaksland. Vid ödegården Leketorp i Hovsta, övergiven 1947, sågs arten 1989 (Sundkvist).

Sjutton fynd på Mälarslätten under 1970-talet, delvis uppenbart tillfällig eller växande på övergiven (igenväxande) odlingsjord. Högre upp sällsynt men åtminstone i kalkområdena bevisligen varaktig (nedan). Talrika lokaler N om Västmanland men tycks ändå bättre anpassad till Mälarslättens klimat- och markförhållanden än övriga regioners. Spridning i N möjligen delvis ofullbordad. Utbredningstyp (som bofast): S3/S4.

Kulturmark, sannolikt huvudsakligen åkerogräs. - 24 (15).

Myrin 1832.

Fårtunga härstammar från östra Medelhavsområdet och Kaukasus. Den har tidigt inkommit till vårt land genom sädesodlingar och spridit sig vidare ut i landskapet. Fårtunga växer gärna i sandiga åkerkanter. Ruderatmiljöer är också vanliga växtplatser såsom jordhögar, bullervallar, dammkanter och gamla sandtag. Sällsynt är fårtunga funnen i gårdsmiljöer där den kan hitta lämpliga miljöer på grusplaner och i trädgårdsland. Vid några enstaka tillfällen är den noterad i betesmarker och vägkanter.

Fårtunga är fortfarande spridd på Öland men bedöms ha minskat tydligt jämfört med Sterner (1938). Förekomsterna i sandiga åkrar har gått tillbaka eftersom dessa åkermiljöer övergetts och därmed växer igen; ibland har de planterats med tall. I bästa fall har de omförts till betesmarker där fårtunga kan hålla sig kvar. På sydöstra Öland, från Stenåsa sn och söderut till Segerstad, saknas fårtunga nästan helt. Man ser denna utbredningslucka även för andra växter som är knutna till sandiga marker. På Stora Alvaret är den obefintlig. Jämfört med Sterner (1986) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

På Öland är endast vanlig fårtunga subsp. arvensis känd. Växten är ettårig och kan gro på hösten eller våren. Fårtunga är mycket strävhårig och de hårda men sköra borsten kan vid beröring brytas av och penetrera huden.

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Kulturföljeslagare.
Åkrar (korn, raps, vete, råg, betor, havre; även trädesåkrar), ruderatmark, soptippar, skräphögar, grustag, jord- och grushögar samt sandig mark. Att fårtunga är en vanlig växt återspeglas i andelen provrutor. Arten är traktvis allmän i slättbygderna, men är ovanligare i skogsområdena på Lojsta hed bort mot Torsburgen, på östra och nordöstra Gotland samt på Fårö. Detta stämmer med förhållandena under slutet av 1800-talet, då Johansson (1897) betecknade arten som ”Allm. på sandområdena; eljes h. o. d.”. Om fårtunga var så sällsynt kring skiftet 1700/1800 som Wahlenberg angav (ännu hos Säve, 1837, var bara Wahlenbergs två lokaler kända) kan en förklaring till dess starka expansion under senare hälften av 1800-talet vara att den kommit in till Gotland vid flera skilda tillfällen, kanske redan på 1700-talet (eller tidigare) och sedan på nytt under 1800-talet.

Ibland förekommer enstaka exemplar med vita blommor (Larsson 1994). 
Endast vanlig fårtunga ssp. arvensis är känd från Gotland.

Fårtunga är en gammal kulturföljeslagare, som växer som ogräs på öppen, näringsrik, odlad jord i åkrar, potatis- och grönsaksland, nysådda gräsmattor och trädor. Man finner den dessutom på åkerrenar, vägkanter, kring gårdar, på jordhögar, utfyllnader och tippar.

På en känd lokal hittades inga gröna rosetter av fårtunga just efter snösmältningen. Arten är ettårig och gror troligen på våren. I fem av de gamla uppgifterna anges ”flerstädes” eller ”tämligen allmän”. Bara tre är från barlastplats eller hamn, de flesta från byar i jordbrukslandskapet. Fast det inte utsägs bör vi nog tolka detta som att arten var ett åkerogräs, då liksom nu, och att den var vanligare förr. Av oss har den setts huvudsakligen på åkerkanter, jordhögar och tippar. Den torde ha svårt att överleva modern ogräsbekämpning och finns kvar på grund av en stor och långlivad fröbank, vilket visades när arten omkring år 2001 kom upp i tusental på jord som grävts upp för kabel­dragning i Storsveden i Alfta. Enstaka exemplar kunde påträffas på denna lokal åtminstone till 2017.