engelskt rajgräs

Gammal bofast art.

261 Lolium perenne L.

This species obviously originates from C. Europe, the Mediterranean region and adjacent parts of Asia. It has been widely spread as a fodder grass, for instance to N. Europe, N. and S. America, Australia and New Zealand. Its present distribution is incompletely circumpolar (Hultén, Circumpol. I, p. 206 and map 195). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 41.

Engelskt rajgräs är en gammal, kulturberoende art. Den odlas allmänt i vallar och gräsmattor samt ingår i fröblandningar som sås på nyanlagda vägslänter och banvallar. Från odlingsplatserna sprider den sig till många olika typer av gräsdominerade ståndorter.

Vall-, vägslänt- och gräsmattodlad växt, spridd men troligen förbisedd. Hartman (1866) ansåg att den var ”täml. allm. särdeles i västra och mellersta Närke”. Den är ännu ovanlig i delar av Skogsbygden.

Den är känd från bl.a. vägren, lagårdsbacke, sandjordsåker, dike, tipp, hage, hygge och banvall.

Odling sker i fodervallar och i gräsmattor. Det senare är orsak till mer omfattande förekomster bl.a. under askarna vid klosterruinen i Edsberg och på badstranden vid Sixtorp i Kvistbro m.fl. ställen. Den kommer också in med fågelfrö (Hovda 1978).

Utan tvivel spridd i hela landskapet. Relativt få uppgifter föreligger från 18 socknar, men arten är förbisedd som gräsmattsväxt och på andra kulturmarker i samhällena.

Ej konsekvent antecknad.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833), som anser arten allmän och inte anger någon speciell lokal. Den först specificerade uppgiften kommer från Birger (1908a): Lillhärdals by. Den baseras dock på ett felbestämt exemplar av Elytrigia repens (1890 EN i S), varför första korrekta uppgift kommer från Nilsson (1976).

Spridd(-tämligen allmän) i kulturtrakter, särskilt i städer, samhällen, byar och vid gårdar. Ännu inga uppgifter från Grythyttan, Hjulsjö, Järnboås, Skinnskatteberg (i Bergslagen). Enstaka förekomster dock troliga också där. Det är okänt, om växten är härdigare på Mälarslätten och i Skogslåglandet än högre upp. Troligen är så fallet. Känslig för kalla vintrar enligt W1TTE (1916), AHTI & HÄMET-AHTI (1971). Sannolikt utbredningstyp som mer eller mindre bofast: S3.

Engelskt rajgräs växer på torr till måttligt fuktig, näringsrik kulturmark, exempelvis på vägkanter, gårdsplaner, åkerrenar, kulturbetesmark och allsköns skräpmark. Den har allmänt odlats i vallar och såtts in i gräsmattor och slänter, och en stor del av dagens förekomster beror på förvildning.

Arten har ökat under 1900-talet.

Engelskt rajgräs härstammar från Centraleuropa och Medelhavsområdet men har som fodergräs sedan längre tillbaka inkommit till norra Europa. Det växer på torr–frisk, näringsrik mark i allehanda kulturgräsmarker som betesängar, vägrenar och åkerkanter. Gräset är också vanligt på ruderatmarker: jordhögar, stentippar och grusplaner. Även gårdsplaner, hamnområden och sandstränder kan hysa arten. Engelskt rajgräs odlas som vallgräs och kan ingå i fröblandningar som sås ut som gräsmattor varifrån gräset sprider sig ut i landskapet. Många av dagens förekomster härstammar säkerligen från närliggande odling. Flera olika namnsorter ingår i gräsfröblandningar.

Engelskt rajgräs är vanligt och spritt över hela Öland och växer även på Stora Alvaret. Inga utbredningsluckor finns frånsett delar av barrskogarna längst uppe i norr.

Engelskt rajgräs är mångformig och uppträder i flera odlade former, varav en har utstickande borst i axet och därvid liknar italienskt rajgräs L. multiflorum.

Gammal kulturföljeslagare och inkommen, bofast.

Gammal kulturföljeslagare, även odlad och förvildad.
Arten odlas i gräsmattor och som vallväxt och kan spridas vidare från dessa miljöer (Johansson 1998). Man finner den i vägkanter, vid gårdar, på åkerrenar, tippar och ruderatmark; även på gräsmark, på beten och i ängen. Johanssons (1897) ”Allest.” är kanske överdrivet i dag, åtminstone i mer naturliga miljöer.

Engelskt rajgräs odlas som foderväxt och i gräsmattor, varifrån det spritt sig och naturaliserats till restmarker i odlingslandskapet, vägkanter, grusplaner, hamnar och skräpmark. Arten har ökat framför allt i norra delarna sedan förra inventeringen.

Engelskt rajgräs är flerårig och växer på gräsplaner, vägrenar, gårdsplaner och ladugårdsbackar. I Sörmland är den helt och hållet inkommen med gräsmattefrö. Den prisades under 1800-talet särskilt för gräsplaner (Wahlberg 1835) och är ännu mycket vanlig i gräsfröblandningar. Arten är emellertid föga vinterhärdigt och konkurrenssvag och blir därför ofta kortlivad i gräsmattor.

I Anvisning till jordbrukets förbättring (Anonym 1840) rekommenderas engelskt rajgräs för odling på mark som ”skiftesvis nyttjas till sädes- och ängs-odling”. Arten sås fortfarande in i vall, där det uppges ha det största fodervärdet av alla gräs, och i gräsmattor, särskilt bollplaner, på grund av snabb groning och stor slitstyrka. Engelskt rajgräs uppges inte vara vinterhärdigt i den norra hälften av landet.