Taxasida

ekorrbär

Maianthemum bifolium

(L.) F. W. Schmidt

ekorrbär är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Ingemar Gustafsson
Översikt
Översikt

ekorrbär är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • ekorrbär
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Maianthemum bifolium
Vetenskapligt namn, fullständig form
Maianthemum bifolium (L.) F. W. Schmidt
Svenskt namn
ekorrbär
norwegianBokmal
maiblom
norwegianNynorsk
maiblom
Finskt namn
metsäoravanmarja
finlandSwedish
ekorrbär
Danskt namn
Majblomst
Foton
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2021-06-20
Thomas Gunnarsson
Saxnäs golfbana syd,Algutsum,Mörbylånga 2007-06-02
Patrik Engström
Bogesundslandet 2025-05-24
Peter Ståhl
2012-06-17
Anders Delin
Kulgatan 40, Järbo 2010-06-25
Anders Delin
Kulgatan 40, Järbo 2009-06-24
Anders Delin
Kulgatan 40, Järbo 2011-08-15
Anders Delin
Kulgatan 40, Järbo 2011-08-15
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2022-06-06
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-06-05
Katarina Stenman
Grundskatan, Bjuröklubb, Lövånger 2018-09-21
Katarina Stenman
Grundskatan, Bjuröklubb, Lövånger 2018-09-21
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art. 

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Trivialart.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Ekorrbär är ursprungligt. Det förekommer i de flesta skogstyper men är vanligast på torr till måttligt fuktig mark i löv- och blandskogar, där det fläckvis kan dominera. Arten växer också i sumpskogar, kärr och fuktängar men är då koncentrerad till tuvor, socklar och trädbaser. Den tål ett måttligt betestryck och är inte ovanlig i träd- och buskbevuxna naturbetesmarker.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Allmän

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

153 Maianthemum bifolium (L.) F. W. Schm.

This species has a wide distribution through boreal Eurasia. Outside Eurasia it is replaced by closely related taxa, in the Pacific area by M dilatatum (Wood.) Nels. & Macbr., in N. America by M canadense Desf. var. canadense and var. interius Fem. Together these taxa form a circumpolar distribution pattern (Hultén, Circumpol. I, p. 186 and map 175). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 98.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Allm. i skogsmark och ökar kraftigt i skog i södra Sverige, inkl. Närke (Odell & Ståhl 1998).

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833) som Convallaria bifolia.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän, frånsett småluckor i sammanhängande odlingsbygder. Utbredningstyp: U.

NILS-arthandbok

Stefan Ericsson, SLU Umeå, Institution för skoglig resurshållning

Perenn, beståndsbildande (jordstam!), upp till 2 dm hög, kal ört. Slank stängel med två skaftade, hjärtlika, parallellnerviga blad på olika höjd. Där bladskaften fäster kröker sig stängeln en aning i sicksack. Blomställning upprätt, ca 3 cm lång. Små, vita, 4-taliga blommor. Frukten är ett bär som först är blekt med röda prickar (!) men senare blir helt rött.

Ekorrbär är en mycket vanlig växt som är mindre kräsen än liljekonvalj.

Förväxlingsrisk:
Närmast omisskännlig.
Liljekonvalj (Convallaria majalis) har större, fastare blad utan hjärtlik bas, en hylslik slida som omger bladskaften, och mjukt nickande blomstängel.
Inga orkidéer (fam. Orchidaceae) har skaftade, hjärtformade blad på stängeln.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ökning med 16–31 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Ekorrbär växer på torr till fuktig jord i ej alltför tät barr- eller blandskog, mindre ofta i ren lövskog (dock ser man ej sällan småbestånd i mager bokskog). Arten förekommer också i sluttningar med rörligt vatten, längs bäckstränder, i sumpskog och kanten mot myrar samt på socklar i alkärr. På betad mark uppträder växten gärna i närheten av block, i utkanten av snår eller inne i dungar. Den ses även på väg- och dikeskanter.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Ekorrbär växer i torr–frisk skogsmark, ofta på något kalkfattig mark. Den är vanlig i tallskogar, hässlen, ädellövskog samt skogar med en mix av löv- och barrträd. Ekorrbär gynnas när träden står glest och ses ofta på lokaler med skogsbete. Ibland växer den i rena skogsbestånd med gran, avenbok, klibbal, lundalm, björk eller skogsek. I Mörbylångadalen kan den ännu stå kvar i små lundrester som är helt omgivna av åkermark. Några gånger är den funnen på öppen mark i betade eller slåttade ljunghedar på sand. Den artrika slåtterängen vid Lilla Horn, Persnäs sn, hyser ekorrbär. En förekomst i karst är också noterad (se nedan).

Ekorrbär har huvudsakligen samma utbredningsmönster som tidigare. Den är vanlig i västra kustskogen, Mittlandet och socknarna från Föra och vidare norrut. Längst nere i söder, Ottenby lund och schäferiängen i Ås sn, finns också en del fynd. På Stora Alvaret saknas arten nästan helt. Ekorrbär har försvunnit från några mindre lövdungar på sydvästra Öland. En del av dessa dungar är numera bortodlade medan andra är alltför igenväxta för att ekorrbär ska fortleva. Växten har missgynnats av eutrofieringen som skett av landskapet vilket gör att högväxta arter tar över de förr magra och glesa skogarna. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss minskning i statistiska analyser (Frescalo).

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Växer i sandig barrskog, någon gång i lövskog, även i ängen och Gotska Sandöns morer. Johanssons (1897) ”Allest.” var kanske något överdrivet, eftersom ekorrbär saknas i helt öppna kustnära områden, såsom Karlsöarna och Östergarnsholm. Å andra sidan är ekorrbär mycket spridd i större delen av Gotland, vilket framgår av den höga närvaron i provrutorna.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Ekorrbär växer på frisk till fuktig, oftast ganska näringsfattig mark i alla typer av skogar från torra hedskogar med triviala lövträd och tall till ädellövskogar och sumpskogar av al och vide. Ofta ser man den tillsammans med harsyra och vitsippa i skogsbryn, björkhagar och igenväxande naturbeten.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på fuktig till frisk mark i löv- och barrskog, även i igenväxande hagar och i hedartade, magra betesmarker. Mycket vanlig i hela landskapet. 807 rutor (97 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Ekorrbär växer på frisk, medelrik skogsmark, främst i granskog där den växer i både blåbärsgranskog och i mer örtrik skog. Den förekommer även i sumpskog och alkärr liksom ofta även i öppna hagmarker.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala

Ekorrbär är en av karaktärsarterna för blåbärsgranskog. Den förekommer även i örtrika granskogar, lundar, al- och gransumpskogar, strandlundar och igenväxande hagmarker.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Ekorrbäret är ursprungligt. Växten anges som allmän eller tämligen allmän i alla äldre referenser.
Ekorrbäret återfinns också i kulturlandskapet men mest i vägkanter och andra marginaler mot skogen. Arten förekommer även i ogödslade beteshagar, gärna där det finns inslag av träd och buskar. Den har också noterats på igenväxande åkrar. Ekorrbäret trivs inte i mer näringsbelastade urbana kulturmarker och får närmast ses som kväveskyende.
Den vanligaste följeväxten är gran (44%) följd av blåbär, harsyra, rönn, vitsippa, stenbär, piprör, lingon, blåsippa och skogskovall. (Den senare är nästan tre gånger så vanlig följeslagare som ängskovall.) Ekorrbär-ets blomning avlöser liljekonvaljens. Samtidigt blommar lingon, smörblomma, ängsnycklar och nästrot.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Ekorrbär förekommer allmänt på väl­dränerad mark i skog, och jordstammarna är vittförgrenade och når djupt. Eftersom bär bildas rikligt är det sannolikt att det också finns fröplantor, men dessa drunknar i mängden av allestädes förekommande skott från jordstamssystemet. Ekorrbär blommar efter skogsstjärna men före linnea. Det brukar vara i mitten av juni. Blomningstiderna överlappar och speciellt vid varmt väder kan utvecklingen av ekorrbär och linnea skyndas på, så att alla tre arterna ses blomma samtidigt. Blommorna har god doft. Pollineringen är tydligen ojämn. Ganska få bär brukar utvecklas i varje klase. De är först gröna, men får i ljungens tid småningom både små och stora mörkröda prickar, som gradvis sammansmälter till det mogna bärets klarröda och jämna färg. Bären sitter kvar långt efter att bladen fallit av. Ekorrbärets blad gulnar på sensommaren tidigare än de flesta andra blad, men ungefär samtidigt med dem på spindelblomster, tvåblad, nattviol, liljekonvalj, ormbär och getrams. Skogsstjärnans blad skiftar då mot vitt och rosa. Ganska snart blir ekorrbärets blad genomskinliga och försvinner. Inget grönt övervintrar, varken över eller under markytan.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Ekorrbär hör främst hemma i granskog, där den är en indikator på en något rikare skogstyp än den vanliga blåbärstypen. Den växer på torr till svagt fuktig mark – i blötare skog står den gärna på tuvor, ibland t.o.m. på block. Frekvensen ökar i gläntor, i störningar och vid lövblandning; i äldre skog växer den glest och blommar oftast inte. Den gynnas och expanderar vid röjning och blommar då i vita, väldoftande mattor. På nya, torra hyggen torkar den ut men nyetablerar sig med frö i ungskog. I tallskog är ekorrbär mest markant på örtrika moränkullar och åsar i dalgångarna och i friskare tallskog vid havet. Den är vanlig i lövskog och uppträder ymnigt på älvdalarnas sediment, t.ex. i brinkar och ravinkanter. Man ser den även i torrare, öppna albårder. På kulturmark kommer den in i fuktiga lövdungar (särskilt björkdungar) och finns också i bryn, vid stigar och på vägkanter. Ekorrbär kan växa i myrkanter och ibland på tuvor av vitmossa ute på trädbevuxna myrar.