dvärgviol

1330 Viola pumila Chaix

This species occurs mainly in C. and E. Europe and W. Asia. The Asiatic distribution is incompletely known (cf. no. 1329).

Dvärgviol är i Norden endast känd från Sverige. Arten förefaller utgången i Skåne men får anses tämligen allmän på Öland och Gotland. Dvärgviol växer på periodvis fuktig–våt, kalkrik och välhävdad mark med glesare växttäcke. Betade, gärna tuviga kalkfuktängar med älväxing Sesleria uliginosa och ängsstarr Carex hostiana är vanliga växtplatser. Dvärgviol växer även på naken kalkgyttja i kanten av vätar, tokfuktängar och skogskärr. Sällsynt är den funnen i slåtterängar, karstmiljöer och grusalvar.

Dvärgviol är vanlig över hela Stora Alvaret där det erbjuds många lämpliga miljöer. Även på sydöstra Ölands sjömarker finns ännu gott om välbetade fuktängar där den växer. Inom Mittlandet ses dvärgviol i kanten av skogskärr och på mer eller mindre hävdade frisk- och fuktängar. Söder om Borgholm är fynden få väster om väg 136, ett mönster som återkommer hos flera andra arter som växer på kalkrik mark. Utbredningen av välhävdade kalkfuktängar torde ha minskat jämfört med Sterner (1938). Trots att dvärgviol fortfarande är vanlig på Öland bedöms den ha en minskande trend. För artens fortlevnad är det viktigt med fortsatt hävd av fuktiga naturbetesmarker.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Fuktiga partier i ängen och öppen betesmark, fuktängar och kärrkanter. Dvärgviol förekommer även i vätar, där ofta i blottad, lerig eller grusig jord; i denna miljö fördrar den sommartorkan bra, men plantorna växer ofta glest (jämfört med förekomsterna i ängen).

Johansson angav dvärgviol som tämligen allmän på Gotland, samma bedömning som vi gör i dag. Även om ängesarealen minskade kraftigt under 1900-talet finns det kvar andra biotoper, t.ex. fuktängar och vätar, som är gynnsamma för arten.