dvärgarun

Gammal bofast art.

1494 Centaurium pulchellum (Sw.) Druce

This species occurs on maritime and inland saline grassland in Europe, N. Africa and W. Asia. It has been introduced into eastern N. America. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 349.

Dvärgarun är ursprunglig. Den växer på liknande ståndorter som kustarun C. littorale var. littorale och ofta tillsammans med denna. Enligt några äldre uppgifter har den också funnits på inlandslokaler, men på sådana växtplatser är den inte sedd sedan 1917.

Dvärgarun växer på välbetade strandängar, ofta med inslag av skonor, och uppenbarligen klarar den att marken är saltpåverkad. På steniga havsstränder växer den nära vattenlinjen, ofta i samma bälte som salttåg Juncus gerardii och rödsvingel Festuca rubra. Växten klarar även extremt kalkrika miljöer som alvarets vittringsgrus och vätar. De småväxta plantorna gynnas av att ytlagret störs och hittas därför på kreatursstigar och traktorvägar, ibland i ren kalkgyttja. Sällsynt förekommer den idag som åkerogräs och i ruderatmiljöer (gamla stenbrott och grustag).

Dvärgarun växer över större delen av Öland. På Stora Alvaret är den jämnt men något glest spridd. I Mittlandet är den ovanlig; där växer den som åkerogräs och i ruderatmiljöer. På välbetade strandängar kan den bli riklig, exempelvis norr om Ekerumsbadet, Högsrum sn. Längst i norr i Böda sn växer den på alvarmarker och längs kustlinjen där vinterns isskjuvning ersätter utebliven hävd av strandängarna. Dvärgarun är idag oftare uppmärksammad i alvarmiljöer än vad som anges i Sterners liggare. Däremot är den idag sparsam längs västra kusten, från Algustrum sn och söderut till Mörbylånga, och säkert försvunnen från gamla växtplatser. Många av de tidigare betade strandängarna inom området ligger för fäfot eller är bebyggda. Blommorna sluter sig tidigt på eftermiddagen vilket gör att arten kan vara svår att finna. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss ökning i statistiska analyser (Telfer).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Fuktiga välbetade strandängar, gärna med blottor i växttäcket. Arten finns även på bar sand, kalkjord eller bleke i fuktängar, f.d. träsk, alvarvätar, kalkhällar, diken och grustag; särskilt i körspår i dessa miljöer. Englund (1942) ansåg att dvärgarun gynnades av de blottor på strandängarna som skapades av vågrörelser.

Johansson (1897) bedömde att dvärgarun förekom flerstädes (motsvarande frekvensen mindre allmän) och uppgav växtplatser från Silte och Eke i söder till Fårö i norr. I början av 1900-talet samlades arten även i Vamlingbo, Öja och Fide, vilket gör att utbredningsbilden vid denna tid stämmer bra med dagens. Englund (1942, inventeringar 1928–36) redovisade hela 219 inprickade lokaler på artens karta, medan bara ca 100 växtplatser vid kusten noterades under inventeringsperioden. Detta tyder på en minskning för dvärgarun runt Gotlands kuster sedan 1930-talet (även om Englunds inventering genomfördes med synnerligen hög noggrannhet). Troligen kan det bero på det minskade strandbetet under samma tidsperiod.

Dvärgarun växer på fuktiga till friska, betade havsstrandängar, med inte alltför tät grässvål, ofta i krypvenszonen tillsammans med smultronklöver. Den lilla växten kan vara mycket svårupptäckt, eftersom de små, rosa blommorna inte slår ut annat än i klart solsken. Arten har gått tillbaka något sedan förra inventeringen. Den tycks inte längre förekomma lika långt in i fjordarna som förr. Förmodligen beror detta på det minskade eller upphörda strandbetet.