Taxasida

dikesveronika

Veronica catenata

Pennell

dikesveronika är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Patrik Engström
Översikt
Översikt

dikesveronika är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • dikesveronika
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Veronica catenata
Vetenskapligt namn, fullständig form
Veronica catenata Pennell
Svenskt namn
dikesveronika
norwegianBokmal
dikeveronika
norwegianNynorsk
dikeveronika
Finskt namn
vesitädyke
finlandSwedish
dikesveronika
Danskt namn
Vand-ærenpris
Foton
Patrik Engström
Frösslunda öster om 2012-05-31
Thomas Gunnarsson
Rörkällan,Stenåsa,Mörbylånga 2014-08-16
Thomas Gunnarsson
Möckelmossen söderut,Mörbylånga,Mörbylånga 2022-06-20
Thomas Gunnarsson
Ekelunda österut,Sandby,Mörbylånga 2019-06-04
Thomas Gunnarsson
Ekelunda österut,Sandby,Mörbylånga 2019-06-04
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Dikesveronika är en näringskrävande och kalkgynnad växt som är bofast i landskapet. Förutom de äldre fynden i Varberg finns också två sentida förekomster. 1974 upptäcktes arten i en till ett öppet åkerdike uträtad bäck i närheten av Halmstad. Där lever den fortfarande kvar, även om den för en mycket osäker tillvaro och hotas av expanderande vass Phragmites australis, stor igelknopp Sparganium erectum ssp. microcarpum och kompakta massor av besksöta Solanum dulcamara. Växten dyker upp än här, än där i bäcken. Vid ett tillfälle blommade den rikligt i bäckmynningen vid havsstranden och dessutom i en tillfällig göl på sandstranden intill. Den andra förekomsten upptäcktes 1993, då flera exemplar frodades i en för året nygrävd damm vid reningsverket i Halmstad.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Sannolikt gammal bofast art.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1651 Veronica catenata Penn.

Syn.: V. aquatica Bernh., V. anagallidiformis Boreau

This widespread species is native in Eurasia and N. America and introduced into C. Africa (Ethiopia, Kilimandjaro) and S. Australia. The species belongs to the discontinuous circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 110 and map 101). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 401.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: osäkert men sannolikt något minskande. Före 1950 uppenbart otillräckligt uppmärksammad, men under perioden 1955–75 uppgiven från betydligt fler lokaler än i dag (ca 150) och totalt vid förra inventeringen uppgiven från ca 170 rutor.
Kommentar: B, granskare KAO och PLa.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Dikesveronika förekommer i Sverige främst på Öland, Gotland och i Skåne. Den växer på öppen, kalkrik och åtminstone periodvis blöt mark. Tillfälliga vätar och små vattendrag som uppstår på alvarmarken efter vinterns nederbörd är vanliga miljöer för dikesveronika; där delar den ofta växtplats med dyveronika V. scutellata och sumpförgätmigej Myosotis laxa. Dikesveronika klarar att växtställena helt torkar ut under försommaren. Diken, kanaler, vattenhål, bevattningsdammar, betade fuktängar och kärr är andra växtplatser. Arten gynnas av mänsklig aktivitet och uppträder ofta i traktorspår eller på kreatursstigar som går över blöta partier av alvaret. I näringspåverkade diken blir den rejält högväxt medan den i små vätar ofta bara är centimeterhög. Den klarar även en viss saltpåverkan och kan växa i sötvattensutflöden på havsstränder.

Utbredningen är jämn över Öland, endast något glesare längst i norr. På Stora Alvaret och småalvaren är den vanlig. Den växer även ganska frekvent i östra sjömarken och Mittlandet. Dikesveronika förefaller vara stabil på Öland och något direkt hot föreligger inte så länge som alvarmarkerna hålls öppna och betas.

Dikesveronika och vattenveronika V. anagallis-aquatica kan vara svåra att skilja. Dikesveronika har oskaftade blad, blommorna är oftast skära (sällan rosalila eller vita) med tunna nerver som inte når ut till spetsen av kronbladen. Kapseln är vanligen bredare än lång, ofta med en inskärning i spetsen. Fruktskaften är något grova, utåtriktade och bildar ca 90° mot blomaxeln. I blom är stödbladen längre än blomskaften. Vattenveronika kan ha nedre blad som är kortskaftade, blommorna är oftast blålila (ibland ljusblå eller rosalila, sällan vita) med tydliga nerver som når ända ut till spetsen av kronbladen. Kapseln är längre än bred och saknar inskärning. Fruktskaften är tunna, framåtriktade och bildar ca 45° mot blomaxeln. I blom är stödbladen ± liklånga med blomskaften (BSBI hemsida).

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Öppen, fuktig (ibland blöt) miljö, gärna på bar jord: källflöden, åar, bäckar, vätar, fuktig sandstrand eller sumpstrand, diken, kanaler, bryor, dammar, betad och gärna trampad fuktmark, blekefält och grustagsbottnar. Under torra förhållanden kan plantorna bli mycket små. Dagens förhållanden stämmer väl med Johanssons (1897) ”Flerst. (h. o. d.?)”, motsvarande mindre allmän till tämligen allmän.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Den gäckande arten hade inte återfunnits sedan primärfyndet 1893 enligt Fries (1945) som använder namnet V. comosa. Över 100 år senare återupptäcktes den växande mycket rikligt (över 600 blommande plantor) på en lokal, som med största sannolikhet är primärlokalen och den enda i landskapet. Veronikan växer i bäckens nedre, flacka lopp liksom i de blomsterängar som på sina ställen omger den. Det är gåtfullt hur den har kunnat undgå upptäckt under hela denna tid. 

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Möjligen kan dikesveronikan, som finns bofast närmast i Skåne samt på Öland och Gotland, ha funnits i ett stenbrott på Kinnekulle: Götene Österplana 100 m SO Nyängen 64958 13601 (E. Ljungstrand 1995). Tyvärr togs inga belägg och den har sedan förgäves eftersökts.