darrgräs

Gammal bofast art.

Tämligen allmän.

206 Briza media L.

This species occurs in most of Europe and parts of Asia. It is adventive in outlying localities. It has been introduced into N. America and New Zealand. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 31.

Darrgräs är ett ursprungligt men kulturgynnat gräs. Exempel på någorlunda naturliga miljöer är näringsrika översilningskärr och fuktängsfragment. Arten är emellertid mycket slåttergynnad och växer främst i friska till fuktiga, ofta svagt översilade ängar eller kärrängar, som tidigare i många fall varit slåttermark. Numera hävdas dessa enbart genom bete, lämnas åt igenväxning, eller ännu värre, dikas och planteras med gran. I naturbetesmarker på näringsrikt underlag kan arten ibland växa ganska torrt.

På många lokaler förekommer darrgräset mycket sparsamt och arten är i likhet med många andra hävdgynnade växter utan tvekan på tillbakagång.

Starkt kulturgynnad art, förr allm. i hela området. Ännu vid Nilssons (1978) undersökningar i Viby sågs 63 lokaler där. Stabila förekomster på relativt opåverkade kalkmarker finns i bl.a. Hammar, Lerbäck och Glanshammar. Vid Grytsäter i Tysslinge fanns 1930 ”massvis” av darrgräs i de kalkrika ängarna (Broddeson ms) men arten har gått tillbaka drastiskt i samband med ängsbrukets upphörande.

Darrgräs växer i naturlig vegetation i kalktallskog och i Kilsbergens bäckraviner och bäckkärr. Som myrväxt i förr slåttade kalkrika kärr, fanns den mkt rikl. bl.a. V om Kattala i Bo 1991. Restaurerade slåtterängar hyser rika bestånd i södra Närke (Hallin).

Endast 4 nutida fynd. - 12 (10).

Darrgräs, som är mycket sällsynt i Härjedalen, uppgavs först av Dusén (1880) med Enander som rapportör: Hede: Ortviken [N om sjön Orten] (17D 5g). Om arten växte i naturlig vegetation där är nu svårt att avgöra.

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Flerårigt glest tuvat gräs. Strået är trint, ganska vekt med endast ett fåtal korta blad, 2–5 dm högt. Vippan är gles med typiska hängande hjärtformade småax. De ljust gröna bladen är kala, 2–6 mm breda och sällan längre än en dm. Som unga är de ihoprullade. Bladspetsen är ofta något kupad (dock ej alls båtformade som t.ex. Poa). Den nedersta bladslidan är sluten men de övre kan vara öppna. Snärpet är mycket kort, sällan mer än knappt 1 mm, avhugget, kalt och med hel kant.

Darrgräs växer i torr–frisk, mager och gärna kalkrik gräsmark. Den hittas vanligen i kulturbetesmarker men kan också hittas i liknande miljöer såsom hällar, skogsbryn och vägkanter. Den är ganska vanlig i södra Sverige men blir ovanligare norr om Dalälven där den främst hittas i kalkområdena upp till Jämtland.

Förväxlingsrisk:
Omisskänlig med vippa, svårare med endast blad. Följande arter har liknande form på blad och snärp:
Bergslok (Melica nutans) har blad som är något håriga på ovansidan.
Kamäxing (Cynosurus cristatus) har blad med längsgående åsar och ett fint tandat snärp.
Rödven (Agrostis capillaris) har korta utlöpare och är ej egentligen tuvad. Bladen är smala, 1–2 mm och den nedre bladslidan är öppen.
Ängskavle (Alopecurus pratensis) har mörkgröna blad som på ovansidan är sträva av plattade åsar. De basala slidorna är mörkbruna eller rödaktiga.
Lundgröe (Poa nemoralis) växer sällan så öppet som darrgräs och har mörkgröna styva blad och ett fint men otydligt hårigt snärp.

Darrgräs växer ljusöppet eller i lätt skugga på torr till fuktig mark. I Småland är arten en av de bästa indikatorerna på traditionellt hävdad mark – den var förr ett av de mest karakteristiska inslagen i det småländska ängslandskapet. Helt naturliga ståndorter (bergbranter och rikkärrskanter) är ovanliga i landskapet. Växten är konkurrenssvag och försvinner vid igenväxning och gödsling. Med sina tunna och löst sittande jordstammar har den svårt att klara bete.

Darrgräset gynnas av god mineralämnestillgång. I områden med näringsfattiga, sura jordar är arten därför bunden till översilad mark, där näringstillgången är bättre, men är där helt beroende av fortsatt traditionell hävd. I områden med mindre urlakade jordar växer arten även i torrare miljöer, t.ex. i torrbackar, på naturbetesmark och i havsstrandängarnas övre delar. I dessa miljöer går igenväxningen inte så snabbt och arten klarar sig bättre. – På kalkrik mark kan man någon gång se darrgräset på starkt störd mark, t.ex. i grustäkter.

Överallt minskande men särskilt i de magra trakterna i sydväst.

Darrgräs växer solöppet på torr–frisk, gärna något kalkpåverkad mark. Darrgräs är den främsta karaktärsarten för Ölands naturbetesmarker, helst bör de inte vara alltför hårt hävdade. Den växer även på strandängar, i vägrenar, fuktängar, skogskärr och magra slåtterängar. Sällsynt är den funnen i ruderatmiljöer (stenbrott) och åkerkanter.

Darrgräs är vanlig och utbredd över hela Öland. De tätaste bestånden finner man på mark som varit betad under lång tid som Stora Alvaret och östra sjömarken. Glesare är förekomsterna i Mörbylångadalens åkerlandskap och de större barrskogsområdena i socknarna Böda, Köping och Gärdslösa. Liksom många andra arter som är hävdberoende är darrgräs känslig för upphört bete och påförsel av näringsämnen. Även om växten fortfarande är vanlig på dagens Öland kan den på sikt komma att missgynnas av förändringar i markanvändningen.

Småaxen är normalt brunvioletta men sällsynt är de gulgröna vilket noterats vid några tillfällen under inventeringen.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppna, torra miljöer: torrängar, hällmarker (gärna täckta av ett lager sand), beten, gles tallskog, skogsbryn, vägkanter; även strandängar och kalkgräsmyrar (här mest på tuvor), ofta noterad i ängen. Darrgräs är vanligt på all slags öppen mark, gärna hävdad genom slåtter eller bete. På dessa marker är det ett av de vanligaste gräsen, vilket syns på den höga andelen i provrutorna. Dagens situation stämmer bra överens med Johanssons (1897) ”Allest.”.

Darrgräs växer på frisk till fuktig och ibland ganska torr jord, som gärna får vara skalblandad. Man finner den i slåtterängar och rester efter sådana, i naturbeten, hagar, fuktängar och kärr men också på stigar och vägkanter. Särskilt ofta förekommer den i små fuktsvackor och ängsartade små gräsplättar i kustens hällmarkshed.

Darrgräs förekommer i örtbackar och annan torr gräsmark, även på örtrika berg, samt på fuktigare mark i källmyrar och fuktängar. Darrgräs är starkt slåtter- och betesgynnat och dess växtplatser är vanligen påverkade av tidigare slåtter eller bete. Den är tydligt kalkgynnad men i slåtterängar kan den förekomma även på ganska surt underlag. Arten missgynnas starkt av gödsling. Den är ännu vanlig över hela området på restbiotoper, men är nu minskande eller rent av försvinnande i vissa trakter på grund av landskapets igenväxning och tidigare gödsling i naturbetesmarker.

Darrgräs bildar låga men täta och långlivade tuvor. Strån utvecklas tämligen sent och blommar i linneans tid. En del av bladen övervintrar gröna. Arten är kalkgynnad, vilket delvis förklarar dess förekomst på tre av våra lokaler, vid Sva­bensverk (masugnsslagg), vid Löjhamn på Granön i Skog (kalkhaltig lera) och Kilsbäck i Undersvik (källa med pH över 7). Några gamla lokaler har också legat på kalkhaltig mark (losgrönsten, masugnsslagg, skalgrus). En annan ekologisk faktor är dock minst lika viktig, nämligen bete eller slåtter. Darrgräs är en av de arter som förlorat mest av sin växtmiljö på grund av jordbrukets nedläggning på de marginella markerna och överföringen av betes- och hackslåttsytor till antingen skog eller åker. Eftersom gräset inte tycks hitta några refugiebiotoper, till exempel på vägkanter, är det starkt utrotningshotat, men går att odla på lieslagen starkt kalkad mark. Möjligen gynnas det dock mest av bete. Ett par av lokalerna är gammal odling som efter beskogning åter frilagts (Vittsjön, Grannas på Bollnäs finnskog).