bunkestarr

Bunkestarr är ursprunglig men något kulturgynnad. Den bildar kraftiga tuvor, främst i näringsrika men ibland även i näringsfattiga miljöer.

Typiska växtplatser är näringsrika kärr i anslutning till sjöar, gölar och större vattendrag samt sjö- och åstränder, både på mineraljord och i gungfly. I strömmande vatten ser man den ofta på små grus- eller stenöar. På sjöstränder växer den gärna i anslutning till bäckmynningar, vilket kanske kan sättas i samband med utförsel av näringsrikt slam. En iakttagelse vid sjön Lygnern stöder detta antagande. Här har arten i sen tid etablerat sig vid utloppet av ett bäcksystem som avvattnar stora, granplanterade hyggen (kväveutlakning?). Exempel på kulturbiotoper är dammar och sänkta sjöar.

Strand- och myrväxt, knappt allm. vid näringsrika stränder på Närkeslätten, i avtagande frekvens i Skogsbygden men ansågs vara täml. allm. i Hammar och Lerbäck (Segerström 1932). I Garphyttetrakten i Kilsbergen sågs den på 10 lokaler inom 6 km² (Löfgren 1994).

Utom i sjösträndernas alkärr och i klapper på ålundarnas holmar är arten känd från damm, grustag, klipphylla i kalkbrott, strandklippa, källdråg, bäck o.s.v.

Den växer i kalkrika kärr och i skogsdiken och förekom rikl. i Skagershultsmossen (Backéus m.fl. 1978). Den sågs i fuktiga och övergivna odlingar nära Högsjön i Götlunda 1985 och växte ymn. i en sank energiodling i Axberg vid Dyltaån i Ervalla 2000.

Osäkert bestämda omkring 6 000 år gamla lämningar har rapporterats från Vilstaängen i Hackvad och yngre sådana från Ekebymossen i Kumla (L. von Post 1925).

481 Carex elata All.

This species occurs in large parts of Europe and Asia. At least two subspecies have been distinguished (Fl. Eur. 5/1980, p. 321), viz. subsp. elata in W. and C. Europe, replaced eastwards by subsp. omskiana (Meinsh.) Jales (cf. map in Meusel et al. 1965, p. 70). Knowledge of the distribution in Asia is incomplete.

Tuv-, stylt- och bunkestarr, Carex “Heterostachyae distigmaticae”

Avgränsning:
En grupp baserad på struktur. De vegetativa delarna beskrivs här ej i detalj. Hit räknas starrar som har 2 märken och separata han- och honax, och som dessutom formar bastanta, upplyfta tuvor:  tuvstarr (Carex cespitosa), bunkestarr (C. elata), styltstarr (C. nigra subsp. juncella, C. juncella), och tuvad hundstarr (C. nigra var. recta) (observera att vanlig hundstarr, C. nigra var. nigra inte hör hit!).

Tuvbildande perenna graminider. Bastanta tuvor av starrar med 2 märken och separata han- och honax. Tuvorna kan bli mycket gamla och utgörs i nedre delen slutligen av torv. Har alltså bara nya skott i den översta delen av tuvorna. Fuktig mark, såsom sumpskog, fuktängar, stränder och myrkanter, endast sällan på öppen myr. Styltstarr är den i särklass vanligaste, man ser den ofta överta tidigare myrodlingar och gamla ängar. I Norrland ser man här och var att man byggt troll av styltstarrens tuvor och ställt upp dem framför husen.

Förväxlingsrisk:
Som fruktbärande någorlunda lätt igenkännliga. Det finns tuvbildande starrarter som tillhör andra grupper (med lika ax etc.), men eftersom tuvorna närmast alltid har strån upptill, är risken för förväxling liten. Kontrollera alltså topparna, så att där verkligen finns särskilda hanax!

Gammal bofast art.

Allmän kring Mälaren; f.ö. mestadels (något ojämnt) spridd i slätt- och lågområden. Ett mindre antal lokaler i barrskogsdominerad omgivning, dvs. i oligotrof miljö, då vanligen vid sjöar och i kärr på kalkrik mark eller vid sänkta, eutrofierade sjöar (sistnämnda t.ex. Öketjärn i Ramnäs, Gårbarken, Stenbarken och Storljusen i Västerfärnebo). I Sverige sydlig, blott nående sydligaste Norrland. I Västmanland syns dock utbredning helt och hållet bestämd av edafiska förhållanden. Utbredningstyp: S1.

Ej konsekvent antecknad under 1972 och 1973; torde t ex längs Vänern vara något vanligare än vad lokaluppgifterna visar.

Bunkestarr bildar stora tuvor i vatten eller på våt, ofta dyig jord. Arten är något näringskrävande och saknas i de fattigaste miljöerna. I sjöar växer den på stränderna eller i grunt vatten. Dessutom påträffas den vid åar och bäckar, i mader och andra kärr, på betesmarker samt i dammar och diken.

Bunkestarr växer i stora, täta och karakteristiska tuvor på våt, näringsrik dy eller lera i miljöer som skogskärr, sumphål, alvarträsk, större vätar, fuktängar, bäckar och sumpskogar. Den ses också på kulturpåverkade lokaler som diken, kanaler, i kanten på bevattningsdammar och anlagda kvävefällor. Bunkestarr är när den väl är etablerad, tålig både mot igenväxning och hårt bete.

Bunkestarr är vanlig i Mittlandet samt vid träsk och större vätar på Stora Alvaret. Norr om Borgholm är fynden också många medan förekomsterna är något glesare på sydöstra Öland. Bunkestarr är fortfarande allmän på Öland, men har rimligen missgynnats av den utdikning och dränering av landskapet som skedde under slutet av 1800-talet. Samtidigt har den kunnat kolonisera områden som tidigare varit alltför blöta för att passa växten optimalt. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss minskning i statistiska analyser (Frescalo).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Fuktiga till våta miljöer, såsom agmyrkanter, djupare vätar, fukthål, löv- och sumpkärr, träsk-, å- och bäckkanter, diken, kanaler, f.d. grustag och dammar. Martinsson (1977) nämner bunkestarr som dominant art i ”öppet sumpkärr av högstarr-ört-typ”, med en uppskattad areal av 1 285 hektar på Gotland, ”kärr av högstarr-typ” (ca 45 hektar) samt ”dvärgvassar av bunkestarr-typ” (ca 45 hektar).

Konstant frekvens sedan slutet av 1800-talet, då den betecknades som ”Allm.” (Johansson 1897).

Bunkestarr växer i stora, kraftiga tuvor på näringsrik jord vid stränder av sjöar och vattendrag, samt i strandkärr och sumpskogar.

Bunkestarren växer mest i eutrofa kärr och sjöar, men även i oligotrofa skogssjöars gungflykant. På sådana lokaler, liksom i vissa slättsjöar, bildar den ofta nästan friflytande tuvöar.

Bunke betyder knöl eller hög (Hellquist 1922) och syftar på tuvan. En tuvbildande starr i Hälsingland är dock i allmänhet inte samma art som längre söderut. Där är det vanligen tuvstarr eller bunkestarr, i Hälsingland styltstarr. I bägge områdena kan det i extremrikkärr vara tagelstarr. Bunkestarr finns dock även i sydöstra Hälsingland, och är lättidentifierad när den har stora tuvor, svårare att upptäcka om det bara är en ung planta med ett fåtal skott. Den liknar då mest vasstarr.

När snön smälter finns några 3 cm långa gröna blad på unga skott nere i den för övrigt av grågula blad omkransade tuvan. I vitsippans tid har den redan halvstora blad och violettsvarta ax med blommor i knopp börjar komma upp över bladen. Smältvattnet brukar då ha dränkt en stor del av fjolårsbladen. I skogsstjärnans tid blommar axen och lyser då vita av märken och gula av ståndarknappar. Mycket snabbt töms knapparna, vissnar och går över i rostfärg. Frön sprids i ljungens tid.