brunag

Endast två växtplatser är kända. Den första upptäcktes av Björkbäck (brev 1985): Sveg: Digerflon (16E 8d 2- 2-, 410 m, björkkärr i den centrala delen). Den andra lokalen ligger i Älvros: S om Ljusnan 1 km Ö om Hunniloset, i ett vått fattigkärr med bl a Rhynchospora alba (16E 6i 0- 4-, 340 m, 1991, BD i UPS).

417 Rhynchospora fusca (L.) Ait.

This boreal species has an amphi-atlantic distribution (Hultén, Amphi-atl., p. 56 and map 37). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 63.

Brunag är ursprunglig. Typiska växtplatser är flacka, sandiga/grusiga stränder vid näringsfattiga sjöar samt mer eller mindre gungflyartade å- och sjömader med gles växtlighet. Vid kusten växer brunagen främst i fukthedsvegetation. Den bildar vanligen små, glesa bestånd och uppträder sällan lika rikligt som vitagen.

Myrväxt med växtplatser ungefär som vitagens men betydligt färre. Den finns bl.a. i bäckdråg, på sandstränder och i utpräglade dyhöljor och mjukbottnar på myrar, men aldrig i stora bestånd som vitagen. Den är täml. sälls.– spridd i Skogsbygden och saknas mestadels på Närkeslätten i brist på lämpliga växtplatser. Före Hjälmarsänkningen fanns brunag rikl. i sjöns strandkärr över stora områden (Blomberg 1865a), kanske främst i Götlunda som B. kände bäst.

Gammal bofast art.

61; spridd-tämligen sällsynt i Bergslagen och Skogslåglandet; en gammal (kanske tveksam) uppgift från övre Mälarslätten. Följer rätt väl tillgången på lämpliga myrstrukturer. Då dessa huvudsakligen utbildas i oligotrof omgivning, är svårt bedöma, om växten i sig själv skyr allsidigt näringsrik miljö. Utbredningstyp: N2.

Wikström 1824.

Kärr av övergångs- och medelriktyp i blöta gungflyartade partier med gles vegetation, flarkar, gungflyn vid tjärnar. Inte sällan tillsammans med bl a Rhynchospora alba, Hammarbya paludosa och Drosera intermedia. - 18 (10).

Brunag växer oftast på våt, näringsfattig, dyblandad, glest bevuxen sand vid flacka och grunda sjövikar, gärna tillsammans med småsileshår Drosera intermedia, dysäv Eleocharis multicaulis och ibland sjötåtel Deschampsia setacea. Den kan också uppträda på mader och i strandkärr, mera sällan i kanten av myrhöljor eller gungflygölar. Någon gång påträffas den i mossdiken, gamla torvgravar etc. En unik lokal är Västervik Loftahammar Stora Flatholmens östra glo (7H1a 2548), strandgöl med tidvis inbrytande brackvatten, 1989 (RK, belägg i OHN); ej återfunnen senare (RK).

Det jämförelsevis låga antalet inventeringsuppgifter, särskilt från centrala Småland, är påfallande. Arten tillhör inte dem som lätt förbises. De tidigare uppgifterna är över lag tillförlitliga; ansamlingen i centrala Småland härrör från noteringar under 1930- och 40-talet gjorda av myrspecialisten Nils Malmer. Det verkar därmed som om arten har minskat påtagligt i landskapet under 1900-talet. Delvis beror nog detta på igenväxning av stränder vid sjöar som tidigare sänkts; myrdikningar är en annan rimlig förklaring. Kanske missgynnas arten också av försurning och kvävenedfall.

Brunag växer på blöt, mager mark med torv eller sand i botten. På Öland är den idag endast känd från två lokaler som kan beskrivas som fattigkärr med blåtåtel Molinia caerulea och trådstarr Carex lasiocarpa omgivna av tallskog. Lokalen öster om Grankullas gamla kyrkoväg hyser förutom brunag de på Öland ovanliga arterna brunven Agrostis canina, löktåg Juncus bulbosus och rundsileshår Drosera rotundifolia. Bevisligen har denna växtlokal varit blötare än idag eftersom vit näckros Nymphaea alba rapporterats därifrån så sent som 1964. Strax söder om lokalen ligger ett större sandtag samt kräftdammar som troligen bidragit till den sjunkande vattennivån. Brunag riskerar att försvinna från Öland om dräneringen av lokalerna fortsätter vilket leder till igenväxning med blåtåtel.

Gammal, bofast.

Ursprunglig, tillfälligt inkommen (?).
Enda säkra fyndet på Gotland. Deflationsytan är nu igenvuxen med tallskog och betydligt torrare än förr. Om brunag tidigare förekommit t.ex. på öppna fuktiga sandytor på Avanäset eller om den tillfälligt kommit in då förutsättningarna var optimala kan inte säkerställas i efterhand.

Brunag växer på mager torv eller sand vid stranden av sjöar och gölar i de inre bergstrakterna samt i och vid kärrpölar i hällmarker vid kusten och ibland i våta mossehöljor, i regel tillsammans med småsileshår och myrlilja. Liksom flera andra inlandsarter har brunag minskat i den södra delen av landskapet.

Brunagen växer i fattigkärr och medelrikkärr, ofta på gungflyn men i motsats till vitagen saknas den i mossemiljö. Arten växer nästan alltid tillsammans med vitag men växer vanligen på kanten av uppstickande mossmatteområden och tuvöar ute i lösbottnarna.

Brunagplantan består på hösten av ett skott som har blommat, en eller flera cirka 2 cm långa utlöpare, vardera i ändan försedda med ett 1–2 cm långt skott med gröna bladanlag, som ska utvecklas och blomma nästa år. Skottet dör efter blomningen. Tuvor utvecklas inte, utan plantan ser snarare ut att långsamt vandra. Trots det står skotten ofta i ganska täta samlingar. Arten blommar i linneans eller mjölkens tid. De mogna fröna kan sitta kvar i blomställningen ännu i början av vintern. Skotten och bladen är även under sommaren ganska mörka, på hösten bruna, och framträder mycket sämre mot myrens dy än vitagens, som är ljusgröna. Skotten kan upptäckas lättare om man går ned och kikar längs myr­ytan, då de långa stödbladen i blomställningen kan avteckna sig mot lämplig bakgrund.