brudborste

Gammal bofast art.

1863 Cirsium heterophyllum (L.) Hill

Syn.: C helenioides (L.) Hill

This boreal-montane species has a wide, partly disjunct distribution in Eurasia. It is considered to have been introduced into Ireland, Iceland and Greenland. For that reason, it is reported among the amphi-atlantic plants by Hultén (Amphi-atl., p. 102 and map 83). In Fennoscandia it is much more common in the northern parts than in the southern.

Borsttistel är ursprunglig men starkt kulturgynnad. Den bildar ibland vidsträckta bestånd på fuktig, näringsrik mark, t ex i alkärr, högörtängar, naturbetesmarker, bäck- och ådalar samt i anslutning till källor och källflöden. Den vackra tisteln pryder ganska ofta även väg- och banvallsdiken, åkerrenar samt åkervägs- och märgelhålekanter.

Borsttisteln är betestålig men ökar kraftigt när slåtter och bete upphör, för att sedan sakta trängas tillbaka efter hand som träd och buskar vandrar in. Numera ser man den allt oftare längs mindre vägar, vilket kanske är ett resultat av att vägrenar och diken inte längre hävdas lika effektivt som förr.

Fuktängsväxt, allm. i Skogsbygden, exempelvis 32 lokaler i Garphyttan–Ånnabodaområdet i Tysslinge inom 6 km² (Löfgren 1994), täml. sälls.–spridd på Närkeslätten.

I naturlig vegetation ses arten sälls. vid kalkberg tillsammans med backskafting (Asklund), i påverkad sådan i fuktängar vid åar, bäckar, diken och dammar samt i sumpskog. I övergivna, igenväxande fuktiga ängs- och åkermarker kvarlever brudborste länge i stora bestånd.

Vid Herrfallsäng i Hallsberg, där den förr var allm. (Gyllenhaal ms 1774), finns den nu spridd såväl i det kalkrika källkärret som uppe i friska och delvis torra avsnitt. Den växer i Närke också i frisk ekvegetation tillsammans med bl.a. liljekonvalj.

Ev. odling av växten är inte känd, men på en gammal ödetomt V om Bunksätter i Asker växte den rikl. bland körsbär och äppelträd samt i hagen och landsvägsrenen 1993. Vid Lindudden i Götlunda fanns ett oavsiktligt infört ex. i en rugge med planterade smörbollar 1985.

Trivialart i de flesta trakter, men glesare lokaler i de inre nordöstra delarna och där bunden till rikare miljöer.

Linné 1747.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "ymnigast vid Storsjön."

Allmän i Bergslagen; tämligen allmän (-allmän) i hela Skogslåglandet utom i SÖ, dvs. S linjen Sala-Fläcksjön-Lillhärad, där spridd(-tämligen sällsynt). Säkerligen något förbisedd i triviala skogsområden. På Mälarslätten nu som förr tämligen sällsynt-sällsynt men punktvis bofast (jämför lokal 1). Euroasiatisk höglands växt, vars utbredning i Västmanland sannolikt speglar dess klimatiska preferenser. Utbredningstyp: N1.

Perenn, beståndsbildande, rosettbärande, 4–15 dm hög ört (utlöpare!). Har uppstigande rotstock som bildar rikligt med underjordiska utlöpare som slutar med bladrosetter, men inte alla rosetter blommar. Växer därigenom oftast i tydligt avgränsade bestånd som täcker marken med stora blad, med en bård av glesare, avancerade bladskott i kanterna. Alla växtens blad har tätt sittande, millimeterlånga, fina taggar i kanten, är friskt eller mörkt gröna ovan och lysande gråvitt filtludna under. Kontrasten i färg mellan över- och undersida blir uppenbar om man viker ett blad (gör det!). Rosettbladen är kraftiga, ofta halvmeterlånga, hela och bredast på mitten, med lång, utdragen spets. Blommande skott får upprätta, raka, upptill ullhåriga stänglar, som helt saknar beväpning. Stängeln har stjälkomfattande blad med långt utdragen spets. De är antingen hela, eller djupt och grovt flikiga på ett karaktäristiskt sätt, genom att inskärningarna ej når bladets mitt, och att flikarna ej sitter kant i kant. Effekten blir att flikarna ser ut som spetsiga, bandlika utväxter från ett smalare blad. Stängeln är ogrenad eller har någon uppåtriktad gren. I toppen med en i regel ensam, stor korg med mjuka holkfjäll och rödvioletta blommor (“rakborste”).

Borsttistel är mycket vanlig norrut, ovanlig längst i söder. Den växer på frisk eller fuktig mark i jordbrukslandskapet, på vägkanter, vid diken, i strandskog, rikare skogsmark, vid källor, i myrkanter, högörtsskog och på fjällängar. Magrare marker undviks.

Förväxlingsrisk:
Närmast omisskännlig.
Fjällskära (Saussurea alpina) (huvudsakligen Norrland) har mörkare, något blåskimrande bladundersida. Den saknar brudborstens små taggar i kanten, men har glest satta, rakt utåt riktade, pigglika tänder.

Brudborste är vanlig över hela Sverige men något sparsam i de sydöstra delarna. Den växer på fuktig, näringsrik mark, gärna med rörligt grundvatten, och gynnas av viss igenväxning. På Öland har den varit mycket sällsynt med endast en förekomst i Ottenbylund, Ås sn. Sjunkande vattennivåer i de skogskärr den växte gjorde att den försvann, den sågs senast 1972. Brudborste är eftersökt inom norra halvan av Ottenbylund under inventeringen utan återfynd. Delar av området är numera igenväxt och svårframkomligt, främst genom stora bestånd av diverse björnbär Rubus sp.

Gammal, förr bofast, numera utgången.

Ursprunglig (?).
Fuktig barrskog på Lojsta hed. Växtplatserna ligger inom ett begränsat område av 8,5 km × 2,5 km. Snogerup & Snogerup (1986) angav följearter från två av brudborstens växtplatser. Efter avverkning av skog på en växtplats i Etelhem har ett kraftigt uppslag med blommande plantor setts på hygget (APn, IAn).

Brudborste växer exponerat eller i halvskugga på frisk till fuktig, näringsrik mark i slåttermarker, fuktängar, naturbetesmarker, hagar och skogsbryn samt utefter diken, åkerkanter och mindre vägar. Arten blommar upp när betet och slåttern upphör, och i de nordöstra skogsbygderna tar den tillsammans med örnbräken över betesmarkerna och de små åkrarna, när landskapet börjar växa igen. Här har arten ökat sedan förra inventeringen, medan den gått tillbaka i andra områden.

Brudborste ger intryck av att vara en mycket uthållig och stationär art, tack vare ett kraftfullt jordstamssystem. Den behåller en del blad gröna till sent på hösten, men inget grönt övervintrar. Jordstammen slutar vintertid med ett litet, av fjäll skyddat vitt skott. Den har 3 cm stora blad i blåsippans tid och blommar i linneans och i mjölkens tid.