
blodrot
Potentilla erecta
blodrot är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

blodrot är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
- blodrot









Inga nycklar finns för detta taxon.
Blekinges Flora
Gammal bofast hybrid.
Ångermanlands flora
Trivialart
Flora över Dal
Allmän
Atlas of North European vascular plants
1120 Potentila erecta (L.) Räuschel
This species is mainly restricted to Europe and covers most of this part of the world. It has possibly been introduced into N. America. However, it is recorded among the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 134 and map 116). It is doubtful whether the species is indigenous on Iceland, the Faeroes and Azores. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 217.
Hallands Flora
Blodrot är ursprunglig men kulturgynnad. Den kan växa både torrt och fuktigt, ljust och halvskuggigt. I naturlig eller någorlunda naturlig vegetation finner man den i berg- och rasbranter, på klipphedar, i kärr, på strandängar och mader samt i glesa löv- och blandskogar. Vanliga kulturståndorter är hyggen, hagmarker, öppna betesmarker, igenväxande ängsmarker samt åker- och vägrenar.
Närkes flora
Medeltida läkeört, allm. i skogsgläntor och bryn, på kalkberg och längs vägkanter etc. Mycket gamla lämningar är kända från myrar vid Ervalla station och Dylta bruk (Kjellmark 1899).
Härjedalens kärlväxtflora
Först uppgiven av Sjöstrand (1833).
Västmanlands Flora
Allmän i hela området Utbredningstyp: U.
NILS-arthandbok
Perenn, tuvad, 2–4 dm hög ört. Kraftig, förvedad, klumplik rotstock som sänder upp många förgrenade stänglar. För att se det röda (egentligen rosa) i rotstocken måste man klyva den med kniv. Vid varje förgrening sitter ett kortskaftat, 3-delat, tandat blad och 2 stipler som liknar små, djuptandade bladflikar. Vid ett första påseende verkar därför ett enda, 5-fingrat, tandat blad sitta kring varje förgrening. I grentopparna sitter 4-taliga gula blommor vars smala foder tittar fram mellan varje kronblad.
Blodrot är oftast allmän (längst i nordost sällsynt) i många friska till fuktiga miljöer: ängar, kärrmark, fukthed, vägkanter, stränder etc.
Förväxlingsrisk:
Femfingerört (Potentilla argentea) har 5-fingrade blad med silvergrå undersida, har 5-taliga blommor och växer aldrig fuktigt.
Vårfingerört (P. crantzii) är också tuvad, men har en rosett med långskaftade, 5-taliga blad, aldrig så välutvecklade blad vid förgreningarna, och 5-taliga blommor med en orange fläck på kronbladen.
Mest lik blodrot är revig blodrot (P. anglica) (sällsynt i sydligaste Sverige, mest i Skåne, hybridiserar med blodrot), som har mer nedliggande växtsätt där skotten rotslår på hösten. Den har 5-flikade blad som särskilt nederst på stänglarna är långskaftade, och betydligt mindre stipler (liknar ej småbladen).
Floran i Skåne.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Smålands flora
Blodrot växer oftast på torv eller på mager, humusrik jord men ibland mer näringsrikt. Den har svårt att tåla stagnerande markfuktighet men påträffas för övrigt både på våt, fuktig och frisk mark. Mera sällan väljer den torra växtplatser. Arten uppträder på naturbetesmarker och i slåtterängar samt i glesa, örtrika, fuktiga till ganska torra skogar. Den påträffas i kärr av olika slag, särskilt i laggar, madkanter och smala kärrstråk genom skog. Arten är också vanlig på åkerrenar och vägkanter och kan även förekomma på starkt störd mark.
Blodrot är känslig för gödsling och gynnas av måttligt bete.
Ölands flora
Blodrot växer på allehanda friska–våta marker och är vanlig i fuktängar och skogskärr. Den ses även i fuktiga och glesa skogar, slåtterängar, vid dammar, vattenhål och någon gång även på fuktiga ruderatmarker.
Blodrot är vanlig över hela Öland och växer i de flesta typer av fuktängar. På Stora Alvaret i tokfuktäng, inom Mittlandet i ohävdade skogskärr och i östra sjömarken på betade, tuviga fuktängar med älväxing Sesleria uliginosa. I Bödaskogarna växer blodrot i fuktstråk där den ofta dyker upp på hyggen eller i körspåren efter skogsmaskiner. Endast Mörbylångadalens hårt utnyttjade åkerlandskap saknar fynd av blodrot.
Gammal, bofast.
Gotlands flora
Ursprunglig.
Rapporterad från ett brett spektrum av torra till fuktiga ståndorter: ängen, torrängar, kalkfuktängar, myrkanter, kalkgräsmyrar, källmyrar, frisk tallskog och skogsdungar på kalkhällmark; även körvägskanter. Blodrot är spridd på Gotland och växer ofta i utbredda bestånd, vilket återspeglas i den höga andelen av inventerade provrutor. I Våtmarksinventeringen (Martinsson 1997) var blodrot den näst oftast noterade arten (262 noteringar; högst, 309, hade blåtåtel Molinia caerulea). Registreringar under våra inventeringar saknas endast från L. Karlsö (här verkar den aldrig vara noterad) och norra delen av Gotska Sandön. Johansson (1897) angav blodrot som ”Allest.”. Frekvensen är av allt att döma oförändrad sedan slutet av 1800-talet.
Bohusläns Flora
Blodrot växer både torrt och fuktigt, både i full sol och halvskugga och har heller inga speciella krav på näringstillgången. Detta gör att man kan finna den i snart sagt alla miljöer: torra till blöta, hävdade eller igenväxande gräsmarker av alla slag, på vägkanter, i hällmarker och fukthedar såväl som i glesa löv- och barrskogar samt i kärr.
Västergötlands flora
Sörmlands flora
Upplands flora
Almq. Allestädes, till yttre skärgården (på kalskären dock ej allmän).
Blodrot förekommer i en mångfald miljöer, både torrt och blött, i skogar och på öppna marker. Den växer i barr- och lövskogar med varierande fuktighet från tallhedar till sumpskogar, i hagar, naturbetesmarker och torra gräsmarker, i kärr av olika typer från fattigkärr till extremrikkärr. Man finner den även i klippskrevor, på stenstränder, i igenväxande grustag och andra kulturpåverkade miljöer.
Gästriklands flora
De vanligaste följearterna till blodrot representeras av växter som ofta antecknats under inventeringen. Delar man upp dem efter biotop är hirsstarr, tranbär, vattenklöver och blåtåtel vanligast i kärr. På kultur-mark är rödven, röllika, vårbrodd, glasbjörk och prästkrage vanligast. I skogen motsvaras de av gran, stenbär, piprör, lingon, blåbär och vitsippa.
Blodroten börjar blomma på försommaren samtidigt med smörblomma, liljekonvalj och smultron. Blomningen pågår sedan hela sommaren.
Hälsinglands flora
Blodrotens jordstam är grov, utan långskott. Plantan står stilla och förefaller kunna bli gammal. Arten är en ganska långsam kolonisatör men har setts i ett cirka 20 år tidigare avslutat grustag. Den börjar blomma i skogsstjärnans tid och fortsätter regelbundet ända in i ljungens tid. Omblomning kan ses på betad mark ända in i höstfärgernas tid. I skog och på strand gulnar dock stjälkbladen vid denna tid och dör, medan bladen i den basala rosetten ofta behåller sin grönska över vintern. Särskilt på myr, där få andra arter övervintrar gröna, är det vanligt att i snösmältningen se rosetterna, med gröna blad som liknar små smultronblad. Bladen kan också på hösten ibland bli röda.