blekstarr

Allm. i hela området i frisk–fuktig vegetation i hagar, vid tippar, källdråg, bryn, stigkanter, översilad kalksluttning etc. Som hagmarksväxt minskar den i Närke (Hallin).

Gammal bofast art.

Blekstarr är ursprunglig men kulturgynnad. Vanliga växtplatser är fuktiga löv- och blandskogar, särskilt i stråk med översilning, samt fuktängar och hagmarker. Vidare växer den på stränder vid sjöar och vattendrag samt i anslutning till hyggen, diken, skogsvägar och stigar.

Allmän

501 Carex pallescens L.

This boreal, partly montane species occurs in most of Europe and adjacent parts of Asia and in eastern N. America. The American population is distinguished as var. neogaea Fem. The distribution in Asia is still insufficiently known. It is regarded as an adventive on lceland. The species s. lat. belongs to the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 70 and map 51). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 72.

Allmän i kustbandet och utmed älvdalarna i landskapets södra och mellersta delar, sällsyntare i norr och nordvästra inlandet. Nordliga lokaler:

Kartbilden i Hultén (1971) är för Härjedalens vidkommande något missvisande, då arten är betydligt sällsyntare i östra än i nordvästra delen.

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Blekstarr förekommer ljusöppet eller i lätt skugga på svagt fuktig till ganska torr jord. Den har måttliga krav på näring. Arten påträffas i kärrkanter, i örtrik lövskog (gärna på svagt översilad mark), på lågvuxna strandängar, i beteshagar, på vägkanter och hyggen.

Blekstarr växer på frisk, något kalkfattig mark i glesa lövskogar, ekhagar, blandskogar och betade hässlen. Ofta ses den längs stigar, skogsvägar eller i gläntor. Den föredrar måttligt näringsrika lokaler, gärna med en viss översilning. Blekstarr är påfallande frekvent i de få kvarvarande slåtterängar som finns på Öland. Växten dyker upp på störda lokaler som vändplaner för skogsmaskiner, grusplaner vid mobilmaster, kraftledningsgator och fuktiga hjulspår.

Blekstarr följer i stort områden med något friskare skogar. Den har inte hittat till de talldungar som planterades på sydöstra Öland under början av 1900-talet, de är alltför torra och ofta kalkrika för arten. Följaktligen är det i Mittlandet, västra kustskogen och de fyra nordligaste socknarna (Böda, Högby, Källa och Persnäs) som den främst förekommer. En isolerad sydlig utpost finns i Ottenby lund. Blekstarr är idag, med några undantag, funnen i samma socknar som där Sterner (1938) noterade den. Men de isolerade skogsdungarna i Mörbylångadalen är numera avverkade och blekstarr därmed försvunnen. En viss minskning bedöms föreligga liksom för andra arter som växer på frisk, kalkfattig skogsmark.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Få noteringar finns om växtmiljöer; arten är oftast antecknad i ängen men även sedd på gräsmark, på sandiga beten, på skogsvägar och i örtrik tallskog. Arten är ojämnt fördelad och sällsynt i nordöst. Frekvensen förefaller vara lägre i dag än i slutet av 1800-talet, då Johansson (1897) angav förekomst ”H. o. d.”, ungefär motsvarande tämligen allmän. Den rätt höga frekvensen i provrutorna tyder på att blekstarr är relativt väl spridd inom de delar av ön där den förekommer.

Blekstarr växer på fuktig till torr jord i halvskugga till skugga i löv- och blandskogar, oftast i sluttningar, gläntor och bryn samt utefter skogsvägar och på hyggen. Dessutom växer arten i öppnare miljöer som natur- och kulturbeten, hagmarker, åkerrenar och vägkanter.

Blekstarren växer i hagmarker och andra gräsmarker av olika slag i gläntor, utmed stigar och vägrenar. Arten har en stor fröreserv i skogsmark och uppträder, åtminstone ställvis, som kolonisatör på några år gamla hyggen.

Blekstarr blommar i skogsstjärnans tid, och har setts blomma om i lingonens tid på hårt betad mark i Arbrå. Den har omogen frukt i ekorrbärets tid.