blåsäv

Andersson 1978.

Blåsäv är ursprunglig men något kulturgynnad. Den beteskänsliga arten växer i mindre bestånd i skyddade havsvikar och småvatten nära kusten. En avvikande växtplats: Torup Prästasjön vid 5C 3g 31 45, sandbotten på grunt vatten i den sänkta sjön, sparsamt 1987 (KG herbarium).

Havsstrandsväxt.

Gammal bofast art.

Vanligast utmed den flacka norra delen av kusten. Vid Höga Kusten har arten glesare förekomster än vid Bottenvikens och Bottenhavets kuster i övrigt, delvis beroende på topografin, delvis troligen på grund av konkurrens från Phragmites australis i eljest lämpliga miljöer (Ericson 1978).

Kusthalofyt med sparsamma inlandsförekomster, främst vid Mälaren och i vissa kalktrakter. I Västmanland kanske av reliktnatur (kvarväxande sedan kusttiden), i historisk tid beroende av synnerligen näringsrikt (saltrikt) underlag (nyss tillandad gyttjelera). Möjlig utbredningstyp: S13.

391 Scirpus tabernaemontani C. C. Gmel.

Syn.: S. glaucus Sm., Schoenoplectus tabernaemontani (C. C. Gmel.) Palla

This species is also regarded as S. lacustris subsp. tabernaemontani (C. C. Gmel.) Syme (cf. PI. Eur. 5/1980, p. 278). It occurs through most of Eurasia, in N. and W. Europe mainly restricted to brackish water on the seacoasts. It is also reported from Sahara and S. Africa, possibly as a native plant. In N. America it is replaced by S. validus Vahl (var. creber Fem. according to Fernald, Manual 1950, p. 270). Closely related taxa occur in, for instance, SE. Asia, Australia and New Zealand as well as in S. America. The two species mentioned above have together an almost circumpolar distribution (Hultén, Circumpol. I, p. 251 and map 152).

Säv och blåsäv

Perenna, beståndsbildande graminider (jordstam!) med upp till 3 m höga, till synes bladlösa strån i täta ruggar. Gröna, trinda, nedtill oftast cm-tjocka strån (kan vara grövre). Stråna är fyllda av porös märg. I toppen med en grupp skaftade, mörka axsamlingar stödd av ett litet stödblad.

I lugna vatten. I princip finns säv i färskvatten och blåsäv i brackvatten, men säv kan längst i norr gå ut i havet, och blåsäv finns sällsynt i invatten i kalktrakter.

Förväxlingsrisk:
Omisskännliga!
Havssäv (Bolboschoenus maritimus) (längs kusten utom i norra Norrland) har vasst trekantiga strån med långa blad och ett långt stödblad under blomställningen.

Scirpus tabernaemontani

Blåsäv växer vid havet på dyiga och leriga stränder samt i nedre delen av strandängarna, ofta tillsammans med havssäv S. maritimus. Oftare än säv växer den på så grunt vatten att de tjocka stråbaserna exponeras. Arten är beteskänslig och bildar snabbt stora bestånd vid upphörd hävd. I inlandet är den mycket sällsynt och växer dels i näringsberikade småvatten, dels (i sydvästra Småland) på finsediment i kraftverksdammar och korttidsreglerade vattenmagasin. Till inlandslokalerna, varifrån det saknas tidigare uppgifter, är den uppenbarligen nyspridd.

Blåsäv växer i skyddade lägen utmed havet på sandig–dyig botten, ofta tillsammans med havssäv Bolboschoenus maritimus. Den är begärlig för betesdjuren och ofta kvarstår bara den hårdbetade, nedersta delen av de runda, blågröna stråna. Blåsäv växer också i sötvatten, ofta på kalkrik grund, som i alvarträsk, större vätar, bevattningsdammar, vattenhål, bäckar, kanaler och diken. Igenväxande skogskärr med ag Cladium mariscus eller trådstarr Carex lasiocarpa kan också hysa arten liksom ohävdade rikkärr och svagt betade fuktängar med blöta svackor.

Blåsäv är vanlig utmed kusterna förutom längs de mest exponerade sträckorna. Lokalerna vid sötvatten är idag fler jämfört med Sterner (1938). Speciellt vanlig är blåsäv inom Mittlandet med dess stora våtmarksområden. Troligen har den gynnats av att betet upphört i många av skogskärren. Kommentaren i Sterner (1986) att växten saknas i Hornsjön stämmer inte. Blåsäv växer vid Klosterholmen, utflödet i nordväst mot Ålkistan samt vid tillflödet nere i sydost. Idag stängslas betesdjuren ofta bort från själva havsstranden, något som gynnar den beteskänsliga blåsäven. Jämfört med Sterner (1938) visar statistiska analyser motstridiga resultat; Frescalo minskande medan Telfer ökande.

Gammal, bofast.

Ursprunglig. 
Växer på sand och moränmärgel i skyddade vikar med grunt vatten utanför strandängar; även i fuktgropar längre upp på landstranden. På havsstrandängarna ingår blåsäv som dominant inslag i ”havsvegetation av bladvass/säv-typ”, med 45 hektar (Martinsson 1997). Blåsäv växer ofta tillsammans med havssäv S. maritimus, men då oftast något innanför, mot land. Blåsäv är tånggynnad, men inte beroende av detta näringstillskott (Englund 1942). Av växtplatserna finns knappt hälften i inlandet, där blåsäv hittas i sumpkärr, bäck- och åkanter, bryor, diken, kanaler, dammar och grustag.

Efter sina inventeringar 1928–36 har Englund (1942) prickar på 231 avsnitt längs öns stränder jämfört med 317 km²-rutor vid öns stränder under våra inventeringar. Även om växtplatserna i dessa rutor inte med säkerhet finns på själva havsstranden kan en viss ökning ses under slutet av 1900-talet.

[Schoenoplectus (Scirpus) carinatus:
Hartman (1864) och Eisen & Stuxberg (1869) från Gamlehamn i Visby samt Matsson (1895) från Silte förs efter kontroll av kollekter av Johansson (1897) till blåsäv S. tabernaemontani.]

Blåsäv växer oftast i bräckt vatten vid havet i avsnörda vikar, vattenrännor och strandgölar på havsstrandängar samt i hällkar i skärgården och småvatten i hällmarkerna vid kusten. Den förekommer också i sjöar och kärrgölar upp till någon mil från havet.

Blåsäven växer i grunda havsvikar på lera och andra finsediment, vanligen på mycket grunt vatten eller på landstranden. Den är särskilt vanlig på betade strandängar där den även växer på landstranden ända till och ovanför högvattenlinjen. I Sörmland anträffas blåsäv sällan i sötvatten.

I blåsippans tid har blåsäven inga synliga gröna delar. I skogsstjärnans tid är den ett par decimeter hög med knoppar till blomställningar. Den blommar i linneans tid, samtidigt med till exempel havssäv, rörflen, strandråg och rödsvingel. Märkena kommer före ståndarknapparna. Stråna har en blåare grön färg än sävens.

De är också grövre vid basen och mer koniskt avsmalnande mot toppen samt mer bågformigt krökta. I höstfärgernas tid har de flesta strån blivit bruna, men de som är ytterst på en växande jordstam behåller längre sin grönska.