blålusern

Blålusern har odlats som vallväxt sedan 1800-talet. Förvildad växer den på åker- och vägrenar, stationsområden och annan ruderatmark. Även om arten är obeständig på enskilda lokaler är den dock bofast i landskapet och har ökat under 1900-talet.

Blålusern härstammar troligen från Medelhavsområdet och västra Asien. I Sverige är den känd sedan 1809.

Enligt erfarenhet från Värmland (O. Nilsson) kan kända förekomster av blålusern i Närke delvis vara felbestämd mellanlusern.

Foderväxt, förvildad i Sverige sedan omkr. 1809, i Närke sälls. förvildad längs väg-, dikes- och åkerkanter, i kalkbrott, hagar m.m. Vid Kvinnersta i Axberg växte den 1993 i en linåker (Sundkvist). N om Ruddammen i Lännäs sågs den 1990 längs 20 m av vägrenen. Blålusern odlades vid Kolja i Rinkaby på 1940-talet och fanns kvar i en åkerkant 2005 (Nilsson, OREB).

Ett icke blommande exemplar, som sannolikt tillhör denna art samlades av SK 1989 i Hede: vid reningsverket ca 1,5 km ÖSÖ om Hede kyrka (17D 4g 4- 2-, i UPS). – Lokalen ligger på ca 420 m.

Se även foderlusern Medicago sativa.

Ny bofast art; odlad som vallväxt och allmänt förvildad.

Ojämnt spridd på Mälarslätten; härovan några ströfynd. Syns vara bofast inom förstnämnda område Beträffande dess framtid i Skogslåglandet och Bergslagen kan ännu inga säkra utsagor ges. Endast tillfällig i Dalarna enligt ALMQ. (1949). Möjlig utbredningstyp: pS6.

Sannolikt tillfälligt inkommen med barlast, i nutiden möjligen med långtradartrafik. - 6 (6).

Ej tidigare publicerad från Dalsland. Ej konsekvent antecknad.

Blålusern härstammar från östra Medelhavsområdet och västra Asien. Den odlas i Sverige som vallväxt sedan mitten av 1800-talet och är fortfarande en viktig gröda, särskilt för ensilage. Man finner den kvarstående och självsådd på åkerrenar, längs markvägar och i gårdskanter. Dessutom påträffas den vid hamnar samt på vägkanter, banvallar och allehanda skräpmark. Möjligen har växten förr även kommit in med sjöfarten (Kalmar Kalmar, se primäruppgifter).

Blålusern är ursprunglig i Medelhavsområdet och västra Asien. Den är odlad i Sverige som foderväxt sedan början av 1800-talet och på Öland känd sedan mitten av 1800-talet. Idag växer blålusern i åkerkanter, vägrenar och ruderatmark (stentippar, gödselbrunnar och jordhögar). På en enskild lokal är den sällan bofast utan främst kvarstående efter tidigare odling eller tillfällig i ruderatmiljöer.

Blålusern är vanlig på dagens Öland och följer i princip den odlade marken. Den förekommer inte på Stora Alvaret frånsett ett par fynd från horvor och vägkanter. Även östra sjömarken och Bödas barrskogar saknar fynd. På sikt kommer den troligen att ersättas alltmer av mellanlusern M. sativa subsp. × varia som ökar starkt på Öland.

Blålusern säljs under namnet alfalfa och kan köpas som groddar i grönsaksdisken.

Inkommen, bofast.

Förvildad, även kvarstående, bofast.
Blålusern har en lång odlingstradition i Sverige och omnämndes av Linné redan vid mitten av 1700-talet (Linnæus 1745b, se gullusern). Den förekommer kvarstående på åkerrenar, f.d. åkrar och åkervallar; även spridd till torrängar, vägkanter, gårdsmiljöer och ruderatmark. Blålusern är ofta svår att säkert skilja från mellanlusern ssp. ×varia om frukter saknas.

Johansson (1897) bedömde frekvensen som ”H. o. d.”, motsvarande tämligen allmän. Blålusern ökade alltså under 1900-talet, förmodligen beroende på ökad vallodling. Dess utbredning på Gotland är något mindre än gullusernens, men den har noterats från betydligt fler provrutor, vilket beror på att den har rika förekomster med stor areal på åkrar och vallar.

Blålusern har odlats som foderväxt sedan 1800-talet och man finner den kvarstående eller förvildad genom självsådd i vallar, på åkerrenar, trädor och utefter markvägar. Dessutom växer den på vägkanter och skräpmark av olika slag. Under de senaste 50 åren har den förmodligen minskat i inlandet i högre grad än inventeringen utvisar, eftersom en del av uppgifterna om blålusern, framför allt från ruderatmarker, i själva verket torde avse blåblommiga former av mellanlusern.