bergssyra

Allmän

Bergsyra är ursprunglig men kulturgynnad. Den växer främst på torr och näringsfattig mark med gles växtlighet - sandhedar, häll- och betesmarker, trädesåkrar, vägkanter, grustag, järnvägsområden och ruderatmarker. På hällmarker och sandfält förekommer den ofta rikligt och färgar då marken vackert rödbrun.

Bergsyra är allm. i hela Närke. Man finner den på berg- och blockmark i starkt kulturskyende miljöer. Den är f.ö. ett starkt kulturberoende ogräs på mineraljord ss. torrängar och sandplaner. Ännu 1989 sågs den på torvtak vid Nordhult i Askersund.

Åslander (1941) m.fl. påpekade att arten, tvärt emot teorin om att arten avslöjar sura jordar, minst av allt kan betraktas som indikator på jordarnas kalktillstånd.

Omkr. 7 000–5 000-åriga fynd av bergsyra har gjorts i lämningar vid Mosjöbotten i Kumla/Ekeby (Florin 1961).

Se även: äkta bergssyra Rumex acetosella subsp. acetosella och rödsyra
Rumex acetosella subsp. tenuifolius

Gammal bofast art.

Trivialart

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

658 Rumex acetosella L. s. lat.

This polymorphic and very widespread species originates from Eurasia (see also map. no. 659). The distribution of the subspecies (or species), characterized, inter alia, by varying chromosome numbers (Löve), is insufficiently known (cf. Hultén, Circumpol. Il, p. 306). Thus, the distribution limits on the map are tentative. From Europe the species has been introduced into N. America and many other parts of the world. This species s. lat. belongs to the circumpolar plants (Hultén op. cit., map 297, almost identical with the present map). See further K. H. Rechinger in Candollea 12:9 (1949); H. den Nijs in Acta Bot. Neerl. 23 (1974), p. 655, and 25 (1976), p. 417; H. den Nijs in Biosyst. Stud. Rumex Acetosella Complex (Amsterdam 1983). - The very closely related R. angiocarpus Murb. and R. graminifolius Lamb. are presented separately on map 659.

Tuvad, perenn, 1–4 dm hög dioik ört. Slank, upprätt stjälk som i toppen har en gles grenad blomställning med små, rödaktiga, vindpollinerade blommor. Både stjälkblad och rosettblad är spjutlika, dvs långsträckta, mer eller mindre spetsiga, och har två utåttriktade, närmast linjära flikar vid basen (likt parestänger på en kniv, men kan vara otydliga) Blad med frisk, syrlig smak.

Bergsyra är allmän på mager, gärna sandig mark med liten konkurrens. Den är en kulturföljare på skräpplatser, åkrar, vägkanter etc, men finns också på hällmarker, bergsstup, på skred, sanddyner etc.

Förväxlingsrisk:
Ängssyra (R. acetosella) är i regel högre, med längre, tätare blomställning. Bladen varierar mycket men är oftast större, med bakåtriktade flikar. Båda dessa syror smakar surt.
Det finns även andra växter med pillika blad, t.ex. vissa korsblommiga (fam Brassicaceae), men dessa har skyltande blommor, frukter av annan typ, och smakar ej surt.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: till bladformen synnerligen variabel; såväl äkta bergsyra R. a. subsp. acetosella som rödsyra R. a. subsp. tenuifolius förekommer men dessa har endast undantagsvis urskilts under inventeringen.

Bergssyra klarar att växa i många olika miljöer så länge de är torra och relativt konkurrensfria. Antalet kromosomer skiljer mellan olika plantor men denna skillnad förefaller inte vara kopplad till ekologi eller morfologi. Plantor av bergssyra kan vara diploida, tetraploida eller hexaploida (Jonsell 2000). Taxonomin har skiftat mellan åren och försök att dela in arten i underarter utifrån antalet kromosomer har gjorts (Löve 1940, 1941 och 1944). Nuvarande uppdelning grundar sig på skillnader i morfologi, ekologi och delvis också geografisk utbredning.

Äkta bergssyra subsp. acetosella har basalblad som är 2–7 ggr så långa som breda med basflikar som är rakt utstående eller ibland bakåtriktade. Hyllebladen mäter 1,3–1,8 mm, utan pigmenterade papiller. Denna underart förekommer i stora delar av Sverige men blir mer ovanlig norrut. Rödsyra subsp. tenuifolius har betydligt smalare basalblad, 5–15 ggr så långa som breda, med basflikar som är böjda framåt. Honplantorna har rikt grenad blomställning och hyllebladen är kortare, 1,1–1,3 mm. Denna underart förekommer främst i södra och mellersta delarna av Sverige. Sandsyra subsp. arenicola skiljs på att blomskaft och hylleblad är rikt försedda med röda papiller, den växer främst i de norra delarna av landet. Som tillfälligt inkommen med import av foder eller utsäde förekommer också gömsyra subsp. pyrenaicus. Den kännetecknas av att nöten är sammanvuxen med hyllebladen (Jonsell 2000). Från Öland är endast underarterna äkta bergssyra och rödsyra kända.

Under inventeringen har bergssyra bestämts till underart i 70 % av rapporterna. Av de bestämda till underart är 28 % äkta bergssyra och 72 % rödsyra. Nedan redovisas respektive underart som vid tidigare inventeringar inte hållits isär.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppna, torra, sandiga, glest bevuxna gräsmarker med blottad sand eller jord: sandmark, sandhed, betesmark; även vägkanter (i grus), sandiga diken, grustag och f.d. åkermark. Allmän på Gotlands sandområden, särskilt i kulturpåverkad miljö. Dagens situation överensstämmer med Johansson (1897), som räknade bergsyra till gruppen ”Sandväxter”, och angav dess frekvens: ”På sandområdena allest.; eljes ej allm.”. I dag saknas bergsyra i stort sett på Lojsta hed, inom skogsområdena på den östra delen av huvudön samt inom skogs- och kalkområdena i norr och nordost, och arten återkommer först mer allmänt inom sandområdena på östra Fårö.

Bergsyra representeras i Sverige av fyra underarter, av vilka äkta bergsyra ssp. acetosella och rödsyra ssp. tenuifolius förekommer på Gotland. Inom Projekt Gotlands floras inventeringar har emellertid underarterna åtskilts blott undantagsvis, så uppgifter som anger även underarten föreligger bara från ca 32 % av de drygt 400 km²-rutor från vilka arten är rapporterad.

De två underarterna av bergsyra som förekommer i vårt område – äkta bergsyra och rödsyra – har inte konsekvent hållits åtskilda under inventeringen. Båda förekommer naturligt på tunna jordlager i hällmark, på bergknallar och torrbackar samt på sandig mark i ljung- och gräshedar. Vägkanter, magra åkerkanter, banvallar och skräpmark är kulturskapade växtplatser.

Se även äkta bergssyra Rumex acetosella subsp. acetosella och rödsyra Rumex acetosella subsp. tenuifolius

Bergsyra kommer upp på omgrävd jord, tydligen från fröbanken och ibland i mängder. På hällar där svår torka har dödat alla kärlväxtplantor kommer efter regn nya fröplantor av bergsyra upp i moss- eller lavtuvor. Arten spirar också på brandfält. Bergsyrafrön förekommer allmänt i skogsjord under ett växttäcke där arten saknas (Granström 1986). Den gror troligen också från nybildade frön. Plantorna bildar dessutom långa underjordiska utlöpare som ger upphov till nya plantor, varför arten på odlad jord kan växa ogräsartat, även under högre vegetation. Bladen blir där bredare. Dess vanligaste miljö är dock torra marker med gles vegetation. Den är lika torktolerant som femfingerört, lomme, grönknavel och vårveronika och växer både på basiska och på mycket sura jordar. Berg­syran börjar blomma i skogsstjärnans tid och kan fortsätta in i linneans tid. Blad­rosetterna övervintrar gröna eller ofta röda, fast bladet är friskt och klorofyllet är kvar.
Vi har inte försökt skilja mellan de underarter som uppges finnas i landskapet. Det finns många säkert bestämda belägg av vanlig bergsyra subsp. acetosella. Några äldre insamlingar har bestämts som rödsyra subsp. tenuifolius (se denna).

Se även rödsyra Rumex acetosella subsp. tenuifolius