bergsslok

Allmän

244 Melica nutans L.

This species is widely distributed in Eurasia. In addition, the closely related E. European M. picta C. Koch is tentatively mapped; possibly also native on Åland (Finland) according to Hreggström in Mem. Soc. F. et Fl. Fenn. 62/1986, p. 5 ff. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 39.

Bergslok är ursprunglig. Den bildar glesa bestånd i friska till fuktiga löv- och blandskogar. De vanligaste växtplatserna finner man i sluttningar, gärna steniga/blockiga och med goda näringsförhallanden samt i lövklädda bergbranter. Enstaka förekomster är kända från översilade rikkärr.

Allm. men med ojämn utbredning (Hallin) och ”tycks saknas i västra delen av Viby” (Nilsson 1978) m.fl. områden. Kjellmerts (1947) karaktäristik ”allm. i snår, ängs- och hedskog och klippvegetation” gäller med tillägget även på kalkberg. En massförekomst noterades av Broddeson vid Stora Hjortstorp i Örebro 1932 i ”en riktig löväng”.

Gammal bofast art.

Trivialart, vanlig långt ut på skärgårdsöarna.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "S delen af Herjedalen."

Allmän i hela området. I diverse frisk-något fuktig skogsvegetation (också hedbarrskog) på Mälarslätten och i Skogslåglandet. I Bergslagen mer edafiskt fordrande: lövhagar och ängslövskog, genomsilad barrskog; gärna i kalkområden. Utbredningstyp: U.

Perenn, beståndsbildande graminid (jordstam). Ett karaktäristiskt, 3–6 dm högt gräs. Strån och bladskott kommer från tunna, bågböjda, lågbladsklädda, sammanlänkade utlöpare som får sidoskott i spetsig vinkel. Bladskotten lutar över och bär 3–4 långspetsade, platta blad som sitter rätt tätt och hålls snett framåtriktade i spetsig vikel. Intrycket blir en något solfjäderlik, nästan horisontellt hållen blad- samling. Bladen är blanka under men matta ovanpå. Strået, som bär några korta blad, är först upprätt, men lutar snart över och blir slakt och bågböjt (“metspö”). Det avslutas med en 3–10 cm lång rad av av stora, brunbrokiga, runda, rätt platta småax som hänger nedåt på tunna, korta skaft. Småaxen har 2–3 blommor utan utstickande borst. Skärmjällen är bruna, blomfjällen ljusa med kraftiga nerver.

Bergslok är vanlig på frisk mark, mest i skog, men ej på de magraste markerna. Ofta en dominant graminid i lundartade och rikare miljöer. Har, på grund av det bågböjda strået med nedåthängande småax och de framåtriktade bladen, kallats “gräsens svar på liljekonvalj”. De växer också ofta tillsammans.

Förväxlingsrisk:
I blom omisskännlig. Även karaktäristisk i vegetativt tillstånd.

Bergslok växer på torr till måttligt fuktig, oftast blockig mulljord i ej alltför mager lövskog, gärna i bergbranter och sluttningar. Man kan även se den i örtrik granskog. Vidare påträffas den på åkerholmar och i bryn. Arten har ökat sedan skogsbetet i stort sett upphört.

Bergsslok växer på halvskuggiga, steniga och mullrika marker i lundar, ädellövskogar, hässlen, blandskogar och rikare barrskogar. Den växer gärna i brynmiljöer, glesare skogar, längs skogsvägar eller stigar. När avverkningar sker gynnas bergslok, åtminstone tillfälligt. Ibland är den noterad längs diken, i trädbärande slåtterängar, öppna och buskrika betesmarker, kraftledningsgator, vägrenar och åkerkanter. Vid ett par tillfällen är den funnen i mindre karster.

Bergsslok är vanlig inom Mittlandet, västra kustskogen och följer på Öland områden med rikare skogstyper med lång kontinuitet. I de tre nordligaste socknarna, Böda, Högby och Källa, är den också vanlig. Utbredningen visar två stora luckor. Bergsslok saknas idag liksom förr söder om Hulterstad och inga fynd finns på delar av norra Öland i socknarna Alböke, Löt, Egby och Bredsättra. Bergsslok växer idag, med ett par undantag, i samma socknar som under Rikard Sterners inventering i början av 1900-talet; således ett påfallande stabilt utbredningsmönster.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Torr till frisk (ibland fuktig) tallskog, ängsbarrskog, blandskog och som inslag i lövskog (också i vägkanter mot sådan skog); även på hällmark, torrängar och ängen. Bergslok har utbredda bestånd, främst inom öns skogsområden, och förekommer i en mycket hög andel av provrutorna. Johansson (1897) förde även arten till gruppen ”lundväxter”, vilket inte är – åtminstone inte i dag – helt täckande; gräset förekommer även i andra miljötyper. Johanssons frekvensbedömning ”Mycket allm.” stämmer däremot bra med dagens förhållanden.

Bergslok växer i torr till frisk mulljord i ganska näringsrika löv- och blandskogar, oftast i sluttningar och branter eller bland block och stenar och gärna tillsammans med hassel, vitsippa och harsyra.

Bergssloken är ett flerårigt gräs som växer i torra, örtrika skogar av olika slag, särskilt i blockiga sluttningar och större bergsskrevor i lövskog men också i lågörtsrik granskog och till och med blåbärsgranskog. Arten förekommer även regelbundet i örtrika översilade sumpskogar. Enligt Malmgren (1982) förekommer bergsloken även i öppna källkärr, men den är veterligen inte funnen så i Sörmland.

Bergsslok blommar i skogsstjärnans tid. Bladen är fortfarande gröna, när mjölkens överblommade skott är helt bruna och hallonen börjar tappa bladen gröna. Inga gröna delar övervintrar. I sluten skog är blomningen sparsam. Den är rikare på ljusare platser, som i en brant eller vid en strand, eller där träd faller eller avverkas. På ett måttligt bränt brandfält regenererar bergsslok från jordstammar ungefär som blåbär, lingon och skogsstjärna. På ett hårt bränt saknas den de första åren helt.