bergmynta

Gammal bofast art.

Täml. allm.–spridd i kalkområden, spridd–täml. sälls på Närkeslätten. I naturlig vegetation växer den på kalkrika skogshällar, i klippbranter och i klapper och f.ö. på banvallar, åsslänter, i åkerhörn etc. Det största meddelade beståndet, 25 m², fanns 1990 Ö om Glottrasjön (Holmer).

Bergmynta är ursprunglig men kulturgynnad. Den växer i mindre grupper på näringsrik mark, t ex i mer eller mindre beskuggade bergbranter och blockmarker vid bergrötter, glesa lövskogar, lövbryn, betesmarker och på vägslänter. Arten kan ibland förekomma i områden med sura bergarter men den är klart gynnad av lättvittrad berggrund med basiska mineral.

Myrin 1832.

Sannolikt endast tillfälligt införd (med barlast?), en gång eventuellt med vallfrö. - 2 (2).

Tämligen allmän-lokalt allmän i Mälarområdet. Högre upp sällsynt (dock lokalt allmän kring Älvlången) t.o.m. Nedre Bergslagen Kalkbunden ovan Mälarslätten. Sydlig, mer värmekrävande än Acinos arvensis. Utbredningstyp: S10.

1609 Clinopodium vulgare L.

Syn.: Satureja vulgaris (L.) Fritsch

This species s. lat. is widely hut disjunctly distributed in Eurasia and N. America. In most of Europe (excl. southern parts) subsp. vulgare occurs. In S. Europe subsp. arundanum (Boiss.) Nym. dominates. E of the European range subsp. integerrimum (Boriss.) in W.C. Asia and subsp. chinense Briq. in E. and SE. Asia take over. In N. America subsp. neogaeum (Fem.) M. J. W. is distinguished. The species s. lat. belongs to the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 74 and map 56). Cf. world map in Meusel et al. 1978, map p. 382.

Bergmynta vill helst ha ljusare lundmiljöer och är vanlig i Ölands alla ädellövskogar där den växer utmed mindre vägar och i bryn. Betade hässlen, gärna med insprängda gläntor, är också ett ställe där den kan hittas. När försiktiga gallringar sker gynnas växten. Bergmynta är också känd från öppna, betade torrängar. Sällsynt är den funnen i åkerrenar, slåtterängar och vid ett tillfälle noterad från ett karstområde.

Utbredningen visar att bergmynta ännu idag är ovanlig på södra och sydöstra Öland, något som Rikard Sterner påpekade. Lämpliga skogsmiljöer saknas på denna del av ön. Vanligast är bergmynta inom Mittlandet samt rikare skogar i de nordligaste socknarna. Få fynd är gjorda på Stora Alvaret där arten kan hittas i kanten av dungar med lövskog. Rimligen borde bergmynta ha gynnats av den ökade beskogning som skett av landskapet men så tycks inte vara fallet; kanske är de uppväxande skogarna alltför skuggiga för att vara optimala? Trädbärande slåtterängar var förr en viktig miljö för arten, jämför Linnés notering ovan.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Torr till frisk ängsmark, även ängen. Tallskog, örtrika barrskogar och bryn, kvarlevande på hyggen och i ung skogsplantering; även på hällmark eller i gles hällmarkstallskog, här företrädesvis i skydd av enbuskar. Johansson (1897) ansåg att arten var allmän. Det gäller även i dag; bergmynta är noterad från en relativt hög andel av provrutorna och förekommer över hela Gotland, så när som på Gotska Sandön samt Avanäset på Fårö.
Sällan med vita blommor (Fries 1932, Larsson 1994).

Bergmynta växer oftast i halvskugga vid branter, bergrötter och rasmark i gles lövskog, i gläntor och bryn i ädellövskog, i busksnår och igenväxande gräsmarker. I regel är marken påverkad av basrika bergarter eller skalgrus. Sedan förra inventeringen har arten minskat i inlandet, vilket antagligen beror på att skogen tätnat.

Bergmynta är flerårig och växer vanligen i örtrika gläntor och lövskogsbryn samt vid bergrötter och i blockrik terräng. Arten föredrar ohävdad eller bara svagt hävdad mark och gynnas av landskapets igenväxning. Den föredrar ljus och värme, men tål också att växa i halvskugga.

Europa, Främre Asien, Nordafrika. I Sverige upp till Ångermanland.

Om bergmynta inplanteras på torr och ljus plats sprider den sig rikligt med frö och kan inom cirka 5 år finnas på en yta med några meters radie. Den hävdar sig väl i halvmeterhög måttligt tät gräs- och örtvegetation. 2 cm långa bladiga skott övervintrar gröna. De klarar även vintrar med omväxlande frost och tö, men är på våren ofta antocyanfärgade, rödbrunaktiga. Arten blommar i linneans och mjölkens tid.