bergkårel

Hård 1928.

915 Erysimum hieracifolium L.

This Eurasiatic plant has an easterly distribution pattern in Europe. It often occurs as an adventive and has been introduced into a few places in N. America.

I Halland är bergkårel en ganska sent inkommen, kulturgynnad växt som troligen bara uppträder tillfälligt i landskapet. Den är konkurrenssvag och är endast funnen på störd mark (se nedan).

Sälls. på åssand, sandstränder och landvinningar m.m. Ängsrym är Gellerstedts (1831) namn på växten som dock genom sin sällsynthet torde ha saknat namn i Närke.

Bergkårel är tvåårig och växer vanligen på ljusöp­pen väldränerad mark vid havet och Mälaren, främst i artrika klippängar eller på torr grusmark, alltid nära vattnet. Någon gång är arten även funnen på skräpmark längre inåt land.

Europa, Asien. I Sverige genom hela landet.

Gammal bofast art.

Sällsynt (delvis tillfällig) i Mälarområdet; åtminstone en naturaliserad förekomst i Skogslåglandet Den del av den västmanländska populationen, som tycks vara inhemsk på Mälaröarna, ger, i likhet med den till kusterna starkt koncentrerade sydsvenska och sydfinska, intryck av att vara beroende av ett sommarvarmt och förhållandevis vintermilt (eventuellt maritimt) klimat. Är i Dalarna antropokor, liksom i N. Västmanland, men återkommer som ursprunglig inlandsväxt längre mot norr. Därmed möjligt, att den sydliga populationen företräder en annan klimatras än den norrländska. Utbredningstyp som idiokor: S12. Som antropokor: osäker.

Klipphyllor och öppna grusiga rasmarker i sydväxtberg, klipphällar och grusiga strandvallar vid havet bl a i alzon, torrängsbackar med gles vegetation t ex nipbranter, sandiga och grusiga vägslänter, vägkanter, hamnplaner. Vanligast i den på sydväxtbergmiljöer rika centrala delen av Höga Kusten. - 88 (26).

Först uppgiven av Dusén (1880) från Hamrafjällets björkregion, där den setts ännu bortåt 100 år senare (Nilsson 1976).

(Erysimum hieraciifolium auct.)
Status: troligen först i sen tid invandrad från nordligare landsändar; ännu oftast tillfällig men åtminstone lokalt bofast. Först uppgiven 1859 från Hardeberga (ONor m.fl. i LD).
Förändring och hot: före 1950 endast känd från enstaka tillfälliga förekomster och först i sen tid etablerad och bofast.
Kommentar: flertalet uppgifter med belägg granskade av KAO eller SSp.

Bergkårel växer på torr, ljusöppen mark i varma lägen. Den är funnen på grusiga stränder vid havet, på en skiffervall och mellan sprickorna i en kajkant. Bergkårel är vid enstaka tillfällen noterad på ladugårdsplan, på en alvartorräng samt vid ett stenröse. På ett par moränöar i Kalmarsund har den mycket lång kontinuitet, över 100 år (se primärfynd).

Bergkårel är mycket ovanlig på Öland med fynd främst i Kastlösa och Algutsrum sn. Växten förefaller ha svårt att sprida sig till andra lämpliga miljöer men några nya lokaler är funna under inventeringen. Möjligen kan den finnas på fler låglänta och grusiga öar som det finns en del av längs Ölands nordöstra kust (se nedan fynd i Föra sn). En viss tillbakagång bedöms föreligga jämfört med Sterner (1986) eftersom grusiga stränder på västra Öland har växt igen när betet upphört. Dessutom är växten idag försvunnen som åkerogräs.

Gammal, bofast.

Troligen ursprunglig, även inkommen.
Öppen, ofta kulturpåverkad, sandig och grusig miljö: vägkanter, sandtag, grustag, skjutbanor, sophögar och gårdsmiljöer; även vanlig på torvjord i åkerkanter och vid kanaler i dikade myrar. Enstaka fynd har gjorts på sanddyner; mer regelbundet förekommer arten på sandmark samt på klippiga, sandiga eller grusiga stränder. Möjligen är arten ursprunglig i den senare miljön, men inkommen till de kulturskapade. Johansson (1897) bedömde arten som sällsynt och redovisade enbart sex lokaler: L. Karlsö och St. Karlsö i Eksta, Lokrumemyr, Martebomyr, Tingstäde och Othem. Bergkårel ökade starkt under 1900-talet och är under Projekt Gotlands flora rapporterad från Sundre till Fårö.

Bergkårel växer torrt till friskt i och nedanför bergbranter på havsstränder och i närheten av havet, ofta intill och i lövsnår och krattskog. Den förekommer också i kultur- och skräpmarker som vägskärningar, banvallar och grusplaner. Förmodligen är det denna art Pehr Kalm avser med sin uppgift från Väderöarna. Detta styrks ytterligare av att arten än i dag är vanlig på Väderö Storö, som med största sannolikhet var den ö Kalm besökte.

Bergkårelns frön kan gro på hösten och ge upphov till rosetter som övervintrar gröna och bildar en blomställning nästa år. Möjligen kan arten också bli flerårig. Den blommar i skogsstjärnans tid. Bergkårel förekommer dels på havsstrand, dels i kulturmiljöer, och tycks i dessa miljöer leva under ganska olika förutsättningar. Den växer på översta delen av havsstranden, på och nedom den översta driftvallen, och torde där gynnas av den kraftiga erosion som stormarna förorsakar, och gro på fläckar av naken jord. En något besläktad miljö har den haft på åkrar, på några ställen för ett sekel sedan. Där den växer på järnvägsbank är förutsättningarna annorlunda, med konkurrens från andra höga örter. På järnvägen i Nytorp, Arbrå, sågs den i många stadier av tillväxt och blomning den 7 juli 1990 i knähög vegetation med mjölke och hallon. Den hade rikligt med stora och små rosetter nere mellan de höga växterna och det fanns både långa överblommade skott och blommande skott och rosetter i övre ändan av en 5–10 cm lång kraftig stam. Det fanns blommande plantor som uppenbarligen hade utvecklats genom skottskjutning från en sådan rosett. Sannolikt kunde röjning på järnvägsbanken ligga bakom denna egendomliga utveckling.