bergglim

Brant berg på hyllor och i klippstupens sprickor, ibland ända uppe på platån, även på hällar och öppna platser i rasbranternas övre delar. Mer sällan på torra solexponerade sandiga slänter eller klippor på låg nivå, undantagsvis havsstrand, nipbrant och hällar i torräng. Ej speciellt knuten till basisk berggrund, snarast något lägre frekvens i kustens diabasområden. Arten förekommer i sydväxtberg men ofta också på lokaler där den övriga floran är trivial. Växer ibland tillsammans med Lychnis alpina och Spergula morisonii. - 171 (31).

Allmän

792 Silene rupestris L.

This boreal-montane species is restricted to Fennoscandia and mountains of C. and S. Europe. There is a doubtful occurrence at Verchotur in S. Ural. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 137.

Bergglim är ursprunglig. Den ljusälskande och konkurrenssvaga arten pryder hårdvittrade, glesbevuxna och solexponerade bergknallar, hällmarker och klipphyllor. Vanligen växer den på mycket tunna lager av humus eller vittringsgrus i sprickor och små fördjupningar.

Nästan bunden till skogomgivna silikatberg i naturlig–svagt påverkad vegetation, därav starkt skiftande frekvens. Nilsson (1986) fann 20 lokaler i Glanshammar men ingen i Rinkaby. Någon förekomst på kalk är inte känd, men på grönsten sågs den ymn. vid vägen och i kraftledningsgatan SV om Mossbromossen i Glanshammar 1993.

Ett klassiskt område med 7 preciserade lokaler sedan 1840 är Ullaviklint i Kil (Löfgren & Andersson 1999). Tidiga uppgifter finns också från Hjälmarsberg i Almby (Gyllenhaal ms 1774) och Käglan (Afzelius ms 1779–1784) samt ”½ mil öster om Glanshammar, mycket av ...” (Wahlenberg 1824, ms 1821).

Gammal bofast art, nu utgången. Närmaste förekomster idag ligger i norra Kalmar län och i mellersta Halland.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "På Ulfberget nära Wiken, vid Långås och Tennäs."

Tämligen sällsynt-spridd ovan Mälarslätten och SÖ. Skogslåglandet; i sistnämnda båda områdena sällsynt Ofullständigt uppmärksammad. Västligt boreal art; detta oaktat knappast obetingat bunden till västskandinaviska klimatförhållanden. Åtminstone i Västmanland kan frånvaron i SÖ antas bero dels på ofullbordad spridning, dels på, att den är oligotrof och sällan finner passande markbetingelser inom och nära de stora odlingsområdena. Den anträffas i SÖ främst i större barrskogsområdet Utbredningstyp: N1.

Har kallats allmän respektive tämligen allmän i Nora-Linde-trakten (GELLERSTEDT 1852 respektive WALL 1852, efter Hamn:s iakttagelser). Uttrycket "temmelig. allmän" i " Engelsberg" på ett ark i TI MM 1861 (G. C. Timm) bör troligen läsas "tämligen riklig". I Ängelsberg senare känd från Utsiktsberget 1913 (O. Sjöberg).

Bergglim växer solöppet på surt och näringsfattigt underlag i granithällarnas klippskrevor. Närmast Öland är den funnen på skärgårdsöar från Oskarshamn och norrut. Det finns ett belägg som uppges vara taget på Öland men uppenbarligen rör det sig om ett skolpojksfalsarium enligt Sterner (1986).

Bergglim växer i små springor eller på tunt jordlager på exponerade klippor och hällar i bergbranter, hällmarker och bergskärningar utmed vägar och järnvägar, gärna tillsammans med bergsyra och styvmorsviol. Man kan också finna den på torr, mager mark i gles hedtallskog. Den förekommer inte på de yttre öarna. Arten är konkurrenssvag och försvinner när växttäcket sluter sig.

Bergglimmen växer i hällmarkstallskog på silikatberg, mest kring 50-metersnivån eller därovan. Endast i förkastningsbranterna vid Bråviken förekommer den som i Västsverige ned till havets nivå. Växtmiljöerna är oftast i sur lavhumus i klippskrevor i kanten av bergklackarnas ljusöppna hällmarker. Enstaka fynd har också gjorts på markhällar i höglänta betesmarker. Arten är kortlivad perenn eller tvåårig och individmängden är därför starkt varierande från år till år beroende på nederbördsförhållanden under groningen. Bergglimmen verkar trots detta vara rätt konstant. Den är känd sedan länge från flera av lokalerna, t.ex. vid Enaren i Lunda, Fredriksdal (Kvarnsjön) i Trosa-Vagnhärad och från Aspberget i Botkyrka.

Bergglimplantor klarar både svår torka och svår kyla. Om de ändå dör ersätts de snabbt av nya fröplantor. Efter ras i en bergbrant kan man på våren se plantor av bergglim gro rikligt på den blottade jorden. När en torr försommar dödar de flesta äldre plantor och regn faller i mjölkens tid kommer mängder av frö­plantor snabbt. Efter en fuktig sommar ser man på senhösten både tidigt grodda, blommande plantor och nygrodda små plantor. Plantor, vars perifera delar dött under sommartorkan, ses skjuta skott efter regn. Nya blomställningar kan då också växa ut från gamla stjälkar med fröhus. Bladrosetter på både unga och äldre plantor övervintrar oftast helt gröna, men efter en barmarksvinter med omväxlande tö och frost kan de vara allvarligt skadade. Bergglim har blomknopp i skogsstjärnans tid. Blomningen börjar i ekorrbärets tid och är mycket utdragen. Den kan under en fuktig sommar fortsätta ända in i höstfärgernas tid. Efter en svår torrperiod mitt i sommaren kan den återupptas och fortsätta länge.