Patrik Engström
Möckelmossen 2012-05-30
Taxasida
bågsvingel
Festuca rubra subsp. oelandica
(Hack.) Nyman
bågsvingel är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
Foto: Patrik Engström
Översikt
Översikt
bågsvingel är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
Synonymer
- bågsvingel
Taxonomi
Klass
Ordning
Familj
Släkte
Underart
Namn
Vetenskapligt namn
Festuca rubra subsp. oelandica
Vetenskapligt namn, fullständig form
Festuca rubra subsp. oelandica (Hack.) Nyman
Svenskt namn
bågsvingel
Foton
Thomas Gunnarsson
Gösslunda österut,Hulterstad,Mörbylånga 2016-08-24
Thomas Gunnarsson
Möckelmossen österut,Stenåsa,Mörbylånga 2004-07-01
Thomas Gunnarsson
leden Örnkullen-Getryggen,Stenåsa,Mörbylånga 2019-06-21
Thomas Gunnarsson
leden Örnkullen-Getryggen,Stenåsa,Mörbylånga 2019-06-21
Patrik Engström
Möckelmossen 2012-05-30
Patrik Engström
Möckelmossen 2012-05-30
Nycklar
Inga nycklar finns för detta taxon.
Floratexter
Ölands flora
Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.
Bågsvingel är endemisk för Sverige och växer på Ölands och Gotlands alvarmarker. På Gotland bedöms den som sällsynt och är endast noterad på de nordligaste delarna av huvudön (Johansson m.fl. 2016). Bågsvingel är en karaktärsväxt för en viss vegetationstyp på alvarmark där den växer på tidvis översvämmad mark där grunda svackor i kalkhällen är täckta med ett tunt lager vittringsgrus eller alvarmo. Tillsammans med fårsvingel bildar bågsvingel i denna miljö ett glest växttäcke som kan täcka stora ytor. Likt fårsvingel är den konkurrenssvag men mycket härdig och klarar att om höst och vintern växelvis stå i vatten eller utsättas för uppfrysning. Under sommaren överlever gräset den svåraste torka då växtplatsen liknar stelnad, sprickrik cement. Ofta hittar man på samma lokaler den speciella alvarformen av storven Agrostis gigantea (se detta taxon). Växtplatserna för bågsvingel är extremt kalkrika men fattiga på näringsämnen.
Utbredningen för bågsvingel följer Stora Alvarets gränser där den ställvis är vanlig. Förekomster finns också från i stort sett alla Ölands småalvar men med avtagande numerär ju längre norrut man kommer. De nordligaste lokalerna finns på Mensalvaret i Böda sn. Bågsvingel är aktivt eftersökt utan fynd på de båda nordligaste alvaren, Långalvaret och Västeralvar i Böda sn. På alvarliknande partier av betesmarken vid Sandbyborg och Triberga läge, Sandby respektive Hulterstad sn, går bågsvingel ända ner till havet.
Bågsvingel skiljs tydligt från fårsvingel F. ovina på de tjocka, styva och blågröna bladen som är bågböjda likt lieblad.
Gammal, bofast.
Gotlands flora
Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.
Ursprunglig.
Öppna, torra men vinterfuktiga miljöer i kalkslam och kalkgrus: fuktigt alvar, vätkanter, polygonmark med uppfrysningsrörelser, ibland tillsammans med fårsvingel F. ovina. Denna karakteristiska underart, som är endemisk för Öland och Gotland (Jonsell 2004), är på Gotland funnen bara i de norra delarna. Den är sent uppmärksammad, varför jämförelser över tiden inte kan göras. Möjligen har den tidigare funnits även i områden som nu upptas av kalkbrott.