
backvicker
Vicia cassubica
backvicker är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

backvicker är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
- backvicker


Inga nycklar finns för detta taxon.
Atlas of North European vascular plants
1202 Vicia cassubica L.
This species is mainly restricted to Europe. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 249.
Hallands Flora
Backvicker är ursprunglig i rika, lövbevuxna och oftast synvända bergbranter samt i lövbryn vid mer eller mindre exponerade bergrötter och hällar. Den är emellertid mycket kulturgynnad och växer även i täta och ofta tydligt avgränsade bestånd på sandiga/grusiga vägslänter och vägkanter, åkerrenar och intill grustag. I norra Halland är den vanligast i naturliga biotoper medan kulturskapade ståndorter dominerar starkt i övriga områden.
Backvicker har ökat i frekvens under 1900-talet i södra och mellersta Halland. De många förekomsterna längs vägar tyder på att växten kan ha ingått i fröblandningar som använts vid sådd på nyanlagda vägslänter.
Blekinges Flora
Gammal bofast art.
Flora över Dal
Larsson 1851.
Floran i Skåne.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Smålands flora
Backvicker växer på torr, grusig eller sandig jord framför allt i sydvända sluttningar – bergbranter, åssluttningar och lövbackar. Den är betes- och slåtterkänslig och påträffas därför sällan i öppen torräng men däremot gärna i bryn, i kanten av busksnår och på åkerrenar samt i gläntor i löv- och tallskog. Man finner den också i vägkanter och vägskärningar, där den möjligen har ökat under 1900-talet.
Ölands flora
Backvicker föredrar sandiga och glesare tallskogar där den främst påträffas i skogsbryn, kraftledningsgator eller längs skogsvägar. Sällsynt är den funnen på sandstränder där tallskogen går ända fram till havet, i svagt hävdade och buskrika torrängar samt någon gång i ruderatmiljöer.
Backvicker bedöms ha ökat något sedan Sterner (1938) och en orsak är den plantering av tall som skedde i början av 1900-talet. Än idag växer den främst i ljusare tallskogar i socknarna Böda, Köping, Gärdslösa och Högsrum. Intressant nog är backvicker kvar i området nära Möllstorp, Algutsrum sn, där primärfyndet gjordes. Avverkningar av planterade talldungar som skett under senare tid gör att backvicker tillfälligt gynnas på dessa lokaler men det uppslag av sly som ofta blir resultatet är på sikt negativt för arten.
Gammal, bofast.
Gotlands flora
Inkommen.
Sandig tallskog och blandskog, ljunghed, nedom dynsluttningar, i väg- och banvallskanter samt i f.d. grustag. Backvicker är tämligen allmän i sandiga skogar söder till öster om Visby inom socknarna Träkumla, Visby, Follingbo, Hejdeby och Endre. Även på Gotska Sandön, där arten förekommer inom 16 km2-rutor, får backvicker betecknas som tämligen allmän. Backvicker ökade starkt under 1900-talet; Johansson (1897) nämnde bara två lokaler, Lojsta och Visby, och de upptäcktes sent, 1872 resp. 1879. Den starka expansionen omkring Visby, liksom på Gotska Sandön där den sågs först 1902, talar för att arten introducerats på Gotland under sent 1800-tal och sedan spritt sig. Det kan dock inte uteslutas helt att arten är ursprunglig på Gotland.
Bohusläns Flora
Backvicker är endast funnen på en lokal under inventeringen, där den sedan gammalt växer i en sydvästvänd basrik bergbrant vid stranden av en sjö nära gränsen till Dalsland.
Västergötlands flora
Sörmlands flora
Backvickern är en flerårig ört. Den bildar vanligen utbredda bestånd i torr, mager gräsmark eller gles barrskog, nästan alltid i soliga backar eller bryn, ibland också på hyllor och slänter i örtrika sydberg. På flera lokaler, särskilt i Gnestatrakten, växer den på samma platser som bergjohannesört.
Upplands flora
Backvicker växer i sydvända lövskogsbackar, bergbranter, hagar och skogsbryn, ofta även på vägslänter.
Förändring - 15 %.