Taxasida

backskafting

Brachypodium pinnatum

(L.) P. Beauv.

backskafting är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Lars Efraimsson
Översikt
Översikt

backskafting är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • backskafting
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Brachypodium pinnatum
Vetenskapligt namn, fullständig form
Brachypodium pinnatum (L.) P. Beauv.
Svenskt namn
backskafting
norwegianBokmal
kalkgrønnaks
norwegianNynorsk
kalkgrønaks
Finskt namn
mäkilehtoluste
finlandSwedish
axlosta, backskafting
Danskt namn
Bakke-stilkaks
Foton
Lars Efraimsson
Torsberget, Forshaga kommun 2009-08-24
Patrik Engström
Hummelsvedjan, Norrtälje kommun 2022-07-07
Patrik Engström
Häverö Prästäng 2022-06-18
Lars Efraimsson
Torsberget, Forshaga kommun 2009-08-24
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-08-14
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Tillfälligt inkommen med gräsfrö (Holmgren 1941).

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

278 Brachypodium pinnatum (L.) Beauv.

This species is widely distributed in Eurasia. In the Mediterranean region it is replaced by the closely related B. phoenicoides (L.) Roem. & Sch. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 43.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Kalkgynnat gräs som i naturlig vegetation har setts i gles tall- eller lövskog på kalkbergen i bl.a. Glanshammar (Nilsson, !) och i Norra Trolldalen i Kil (Asklund). Det är f.ö. spritt i kulturpåverkade kalkområden. Förr växte backskafting i slåtterängar (Furuholm m.fl. 1973).

Vid bl.a. Skala i Glanshammar hyste kalktallskogen verkliga jättebestånd av delvis blommande backskafting 1999. Stora och rika förekomster noterades vid flera kalkbrott i Hammar 1991, bl. a. vid Övre Forsa, V om Hällevimossen, Brännlyckan och Knallagruvan. Broddeson (ms) noterade ”massvis” vid Öa i Nysund 1930.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Backskafting är endast känd från en aktuell lokal, en vildvuxen trädgård i Släp. Denna förekomst beskrevs av Holmdahl (1959 a) men arten hade då funnits där under 20-25 år. Enligt Holmdahl hade den troligen inkommit med gräsfrö i samband med att man i slutet av 1910-talet anlade en kombinerad park och trädgårdsanläggning i närheten.

I Sverige i övrigt växer arten på torr, helst kalkhaltig mark i de södra och mellersta delarna.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän i de stora kalkområdena i Sala, Guldsmedshyttan och Viker, tämligen regelbunden i övriga kalkområden. I Bergslagen (nästan) kalkbunden. Ett par fynd i Kilas grönstensområden (NORDIN 1966). För övrigt tämligen sällsynt i ängslövskog i S. och Ö. Västmanland. Edafiska anspråk alltså större på högre nivåer, nära den svenska N-gränsen. Utbredningstyp: S8.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Myrin (1832) anger ”i synnerhet på slättbygden, allmän.” Uppgiften är uppenbart felaktig.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast men möjligen även någon gång inkommen som inblandning i gräsfrö.
Förändring och hot: ej statistiskt undersökt men uppgiven från mer än dubbelt så många (ca 50) rutor vid förra inventeringen. Ofta mycket långlivad på lokalerna men påfallande sällan etablerad på nya.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Backskafting växer på torr, basrik jord. Den uppträder i varma lägen i bergbranter och sluttningar, på grusåsar och backar, i lövsnår och blockiga, lundartade lövskogar. Ibland påträffas den vid stränderna av åar och bäckar, i gamla slåttermarker och på vägkanter. – Arten är beteskänslig men slåttergynnad. Trots att den i regel bildar stora bestånd kan den vara svår att upptäcka, eftersom den ofta blommar sparsamt. Den kan därför vara något förbisedd.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Backskafting växer på torr, kalkrik och måttligt näringsrik mark. Vanliga växtmiljöer är igenväxande buskmarker, skogsbryn och vägkanter. På alvaret förekommer den både i torr- och friskängar, gärna tillsammans med enbuskar eller tok Dasiphora fruticosa. Speciellt efter röjningar dyker backskafting upp och kan då bilda stora, bladrika bestånd som inte alltid går upp och blommar. Sällsynt är reliktförekomster noterade från åkerkanter.

Backskafting är utbredd på södra och mellersta delen av Öland till strax norr om Borgholm. Jämfört med Sterner (1938) är den idag mer frekvent på Stora Alvaret. Den igenväxning som skett av alvarmarken där skogsdungar och buskmarker dykt upp på ställen med mäktiga jordlager har gynnat backskafting. Inom Mittlandet är den spridd och traktvis vanlig som vid Ismantorp borg, Långlöt sn. Norr om en linje mellan Alböke–Löt sn finns endast ett fåtal moderna fynd och där förefaller arten ha minskat. Backskafting är eftersökt på några gamla, nordliga lokaler utan återfynd. Lokalerna är numera så igenväxta att backskafting inte längre går att finna. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss minskning i statistiska analyser (Frescalo).

På nyröjda hyggen kan kvarstående plantor av den nära släktingen lundskafting B. sylvaticum vålla svårigheter med bestämningen. Lundskafting är tydligt tuvbildande, har ett mer hängande växtsätt samt längre borst (8–15 mm) som tydligt sticker ut ur småaxet. Dessutom är den nedersta bladslidan tätt hårig. Backskafting är inte tuvbildande utan sprider sig med utlöpare. Borstet är högst 5 mm långt och den nedre bladslidan är kal. När den blommar ger den ett tydligt upprätt intryck med sina kortskaftade, växelvist utspärrade småax. Ett äldre namn är spärrlosta vilket anspelar på detta utseende.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Backskafting är ett vanligt gräs i skogsmark. Den förekommer i tallskog (också på sandunderlag), i granskog, i lövdungar, någon gång i blandskog av ängstyp; ofta noterad i ängen. Även öppet i skogsbryn, torrängar och annan gräsmark, alvar samt i kulturskapad mark, såsom vägkanter samt åker- och kanalkanter. Bestånd av arten har ibland mycket få blommande strån. Backskafting har en vid spridning över ön, vilket framgår av den rätt höga andelen provrutor där den noterats. Johanssons (1897) ”Allm.” stämmer ännu bra.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Backskafting växer på torr, mager jord, som är skalhaltig eller påverkad av basrika bergarter. Man finner den i glest lövskogsbevuxna bergbranter och i lövskogsbryn intill skogsvägar ofta i stora utbredda bestånd med få blommande strån.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på torr till fuktig naturlig gräsmark på åsar och backar i betesmarker, i gräsmarksrester på ogödslade åkerholmar och breda åkerrenar, även i bergssluttningar, i kanter av rikkärr och fuktängar samt i öppna skogar. Förekom tidigare även som gräsfröinkomling i parker i Göteborgstrakten men är ej återfunnen där. Missgynnas av bete, tål måttlig igenväxning men bildar i skugga ofta stora sterila bestånd. Kalkgynnad och finns utanför kambrosiluren oftast på grönsten. Ganska vanlig på Falbygden och på Kinnekulle, sällsynt i övrigt. 145 lokaler i 68 rutor (8 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Backskafting är en karaktärsväxt för torr, kalkrik, glest skogbeväxt mark. I gräsrik tallskog på kalkberg är den ofta ymnig, men den förekommer även i glesa örtgranskogar, ofta i lundbryn, skogsgläntor, någon gång i trädlösa örtbackar, ofta på vägrenar. I skogstrakterna mellan Hälleforsnäs och Näshulta växer den på diabas flerstädes i höglänta, ytterst magra tallskogssluttningar utan minsta övriga tecken till kalkpåverkan. Genom sin spridning med jordstammar växer den alltid i massbestånd. Blomningen är som regel sparsam. Backskafting förekommer även som gräsfröinkomling i parker, ibland i en hårig form (”var. villosissimum”), som i Mellaneuropa lokalt tycks vara vanligare än den kala formen.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Tämligen allmän i Uppland som helhet, men saknas i den nordvästra delen. 363 kartblad, 764 kvadranter.
Backskafting är kalkgynnad och växer på näringsrik mark i skuggiga och halvskuggiga miljöer. Den förekommer i örtrika barrskogar, lövskogar och glesa lundar, i skogsbryn och igenväxande hagar och ängar. Stora bestånd kan vara helt vegetativa eller med bara enstaka blommande strån.
Förändring - 8 %. – Den totala förekomsten av backskafting är i huvudsak oförändrad sedan Almquist (1929), men den har ökat påtagligt i den östra delen av landskapet, troligen på grund av minskat bete, och minskat i den centrala delen, något som kan ha sin förklaring i igenväxningen av hagar och backar.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Backskaftingen är ursprunglig. Arten upptäcktes dock sent. Det första fyndet gjordes av J.A. Nannfeldt 1964. Den hittades då i en vägkant vid Grinduga i Valbo socken.
De vanligaste följeväxterna är tall (53%), piprör, örnbräken, en, ängsvädd, rönn, brakved, gökärt och skogsviol.