backfingerört

1108 Potentilla collina Wib.

This C. and E. European species belongs to a complicated group of species (Fl. Eur. 2/1968, p. 41 f.), the distribution of which is incompletely known. P. collina s. str., P. wiemanniana Giinth. & Schum. (also, in Sweden) and a few other closely related taxa are presented together on the map.

Eventuellt gammal bofast art; backfingerört förekommer som etablerad på en klippt gräsplan på sin enda aktuella lokal vid Kungshall i Karlskrona.

Backfingerört är nationellt rödlistad (Gärdenfors 2005).

P. aspegrenii, P. collina, P. sordida
Backfingerört ingår i Potentilla collina-gruppen, som utgör ett komplex av konstanta former, som åtminstone delvis sätter frö utan befruktning. Komplexet anses ha bildats ur hybrider mellan femfingerört P. argentea och småfingerört P. tabernaemontani. Som helhet har formgruppen en öst- och centraleuropeisk utbredning och når Bornholm, östra Blekinge, sydöstra Småland, Öland och Gotland. De ingående formerna räknas numera allmänt som arter. Det korrekta namnet för den art som finns i Sverige är P. sterneri, och denna är inte är känd utanför landet.

Backfingerört växer i torrängar på grusig eller sandig mark där vegetationen hålls låg och gles genom bete eller tramp, t.ex. gamla dyner och strandvallar, grusåsar, kullar och sandfält. Den påträffas även på vägkanter, men då i regel som en rest från tidigare torrängsvegetation i omgivningarna. Mera sällan växer den i kanten av hällmark och i tallskogsbryn.

Eftersom backfingerörten är konkurrenssvag gynnas den av att växtplatserna betas eller på annat sätt hålls öppna.

Backfingerört växer på torr, sandhaltig mark som inte behöver vara kalkrik men som hävdas genom bete eller sällsynt slåtter. Den konkurrenssvaga arten ses påfallande ofta utmed kreatursstigar eller på annan trampad och sårad mark. Vanliga växtmiljöer är sandiga gamla strandvallar exempelvis Ancylusvallen på östra sidan av ön. Även sandfält, gravfält, magra gräsmattor, sandgräshedar nära havet och dyner kan hysa backfingerört. Den kan även ses i sandiga vägkanter och gamla grustag. På alvarmark är den ovanlig men kan växa på mäktiga gamla moränryggar som ursvallats av havsvågor.

På Öland är backfingerört spridd främst nära östra och västra landsvägen på de strandvallar som avsattes av Ancylussjön och Littorinahavet. Även en del sandiga områden nära havet hyser växten. På flera ställen växer arten på gamla gravfält på västra landborgen. Även de vidsträckta betesmarkerna utmed västra stenkusten har en del fynd. På Stora Alvaret är växten däremot ovanlig.

Den tyske experten Thomas Gregor har genom riktade eftersök 2005 och 2006 gett oss en än bättre bild av artens aktuella utbredning på Öland. Eftersom backfingerört är svårbestämd har endast fynd som bedöms som säkra, de flesta med granskade belägg, tagits med i redovisningen. Det är svårt att veta om backfingerört minskat sedan Sterner (1938) men vår bedömning är att så är fallet. En del sandiga marker lämnas idag ohävdade och växer igen vilket missgynnar växten. Ökad näringsbelastning av landskapet bidrar till nedgången genom att konkurrenskraftiga arter exempelvis knylhavre Arrhenatherum elatius tar över.

Backfingerört har ursprungligen uppstått som en hybrid mellan femfingerört P. argentea och småfingerört P. verna. Backfingerört hör till gruppen runt P. collina och har haft skiftande namn alltsedan Hartman (1820) publicerade den som P. canescens. De olika formerna är åtminstone delvis apomiktiska dvs. sätter frö utan befruktning. Först i en artikel (Gregor & Karlsson 2007) fastslogs och beskrevs det taxon som finns i Sverige som P. sterneri. Backfingerört är i världen endast känd från de sydöstra delarna av Sveriges fastland samt Öland och Gotland dvs. en svensk endem. Emellertid skiljer sig vissa bestånd på Öland från beskrivningen i artikeln och kanske rör det sig om ytterligare ett taxon, detta är ännu inte klarlagt. I övriga Sverige har backfingerört ett ensartat utseende.

Backfingerört blommar senare än småfingerört och grå småfingerört P. subarenaria; ofta ses blommande backfingerört i skiftet maj–juni. Plantorna är mer eller mindre upprätta, 10–25 cm höga, med tydligt utvecklad bladrosett vid blomningen. Stjälken har krusiga hår och blir rödaktig på solexponerade lokaler. Den skiljs från femfingerört på att bladundersidan har något glesare, bågböjda hår mellan bladnerverna medan bladkant och nerver har raka hår; stjärnhår saknas helt. Det blir därigenom möjligt att se bladytan mellan hårigheten. Hos femfingerört är behåringen på bladundersidan så tät av starkt krusiga hår att själva bladytan inte syns igenom. Femfingerört har också djupare inskurna bladtänder, bladkanten är inrullad och bladrosetten saknas ofta vid blomningen. Mot sensommaren blir det svårare eftersom även femfingerört utvecklar bladrosetter och hårigheten på bladundersidan avtar; det blir då ofta omöjligt att skilja den från backfingerört.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Sandiga, öppna torrängar och gräsmarker, bar sand samt på sandhed, även på kalkhällar. Backfingerört växer ofta i och vid stigar och körvägar. Växtplatser finns i socknarna Sundre, Vamlingbo, Öja, Sproge, Fröjel, Klinte, Sanda, Västergarn, Eskelhem, Tofta, Västerhejde, Visby, Endre och Väskinde (belägg från alla utom Vamlingbo och Väskinde finns från 1997 och senare, bestämda av T. Gregor, merparten redovisade hos Gregor & Karlsson 2007). Tidigare även känd från Grötlingbo, Ardre, Stenkumla, Träkumla, Östergarn, Follingbo, Hejdeby, Gothem, Ekeby och Lummelunda. Utbredningen i dag är således i stort sett begränsad till Storsudret samt ett område längs västra kusten från Sproge till Väskinde. Vi saknar aktuella uppgifter från Östergarn, där ett flertal belägg tagits 1895–1934. Under våra inventeringar samt i Ängs- och hagmarksinventeringen har backfingerört även uppgetts från Hablingbo, Stånga, Lau, Garde, Buttle, Tingstäde, Othem och Fårö, men då arten inte tidigare är noterad i dessa områden och belägg saknas har vi bedömt noteringarna som osäkra.