axveronika

Gammal bofast art.

Sannolikt tillfälligt spridd från trädgårdar eller möjligen med barlast. - 2 (2).

Sahlen 1854.

Prydnadsväxt.

[Ett ark härav i LD från "Fellingsbro" 1865 (C. A. Blomberg; 7 ex. av normalt utseende) kan sannolikt sammanställas med en anteckning i Walls manuskript [1850-talet]: uppges där från Fellingsbro gästgivargård. Troligen odlad som prydnadsväxt, möjligen något "förvildad" (i sandgång?). Också publicerad från Västanfors: Högbyn = V. longifolia: se denna.]

1664 Veronica spicata L.

Syn.: Pseudolysimachium spicatum (L.) Opiz

This polymorphic species is restricted to Europe and W. Asia. Five subspecies are distinguished in Europe (Fl. Eur. 3/1972, p. 251), of which subsp. spicata reaches westwards and northwards into Fennoscandia and subsp. orchidea (Crantz) Hayek occurs in C. and SE. Europe and C. Asia (mapped tentatively here). Totally the species shows a continental pattern of distribution.

Axveronika är ursprunglig. Den kalk- och kulturgynnade arten växer mer eller mindre sparsamt på torr mark med lågvuxna gräs och örter, främst havsstrandhedar och örtrika, oftast betade torrbackar. Den odlas också som prydnadsväxt och är funnen förvildad på gräsmark och vägkanter intill bebyggelse.

Flerårig ört med krypande jordstam. Bladen är åtminstone nedtill motsatta, avlånga med en rundad bas, nedtill skaftade och har trubbigt tandad kant. Stjälkarna blir upp till 4 dm (oftast lägre) är nästan upprätta, gråhåriga och alltid ogrenade. Blomställningen är avlångt toppig och mycket tät med små klarblå fyrtaliga blommor med under blomning utskjutande blåaktiga ståndarknappar. Fodret är tätt gråhårigt. Knopparna sitter karaktäristiskt spiralvridet. Kapseln är rundat hjärtlik, 3 mm stor med glandelhår.

Förväxlingsrisk:
Strandveronika (V. longfifolia) är en oftast högvuxen art med vasst sågade blad och nästan kal stjälk.
Hybriden med axveronika kallad hällveronika är mindre och mycket lik axveronika. Bladen är dock mer vasst sågade och stjälken mindre hårig.
Ärenpris (V. officinale) har liggande ovanjordiska stammar med runda till brett ovala blad utan skaft.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 46–60 %.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast underarten V. s. subsp. spicata i landskapet.

Axveronika växer solexponerat på torr, kalkrik och näringsfattig mark. Växtplatserna är oftast hävdade genom måttligt bete. På Stora Alvaret växer den på torrängsryggar med enbuskar men även i tunnare alvarmo som täcker kalkhällen. Alvarveronika ses även i de gräsfyllda sprickor som kalkstenen ofta är genomdragen med. På alvarmarker med tunt jordtäcke förefaller den att klara ett visst mått av ohävd. Utanför alvarmarkerna växer den på sandiga gamla strandvallar med ett visst kalkinslag. I kalkfuktängar kan den, liksom andra torrmarksväxter, klara sig genom att växa uppe på tuvorna. Ibland förekommer den i betade hässlen med insprängda torrängspartier. Om betet uteblir under något år på en lokal kan växten tillfälligt blomma upp och bilda sammanhängande, blåa mattor.

Utbredningen på Öland är koncentrerad till Stora Alvaret där axveronika är vanlig. Även på de småalvar som ligger norrut på ön förekommer växten liksom i östra sjömarken. Notera utbredningsluckan väster om väg 136 där det långa sträckor saknas ekologiska förutsättningar för axveronika; marken är där mer kalkfattig efter öländska mått mätt. Axveronika är fortfarande vanlig på Öland, men upphörd eller alltför hård hävd och framför allt en ökad näringsbelastning av naturbetesmarker kan hota dess framtida existens.

På Öland är endast underarten vanlig axveronika subsp. spicata känd. Vid några tillfällen har plantor med rosa och vita blommor noterats.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppen, torr miljö på kalksten, grus och sand: kalkhällmark (gärna i tunn sandjord på hällen), kalkberg, klintkrön, alvarmark, grusiga strandvallar, sandig gräsmark, fårbetesmark och torrängar; även i gles kalktallskog, på sanddyner och sandhed samt i ängen. Exemplar med rosa, ljusblå eller vita blommor förekommer ibland, exempelvis i Vamlingbo (Larsson 1994) och Gothem, 2001 (rosa, JP).

Axveronika är spridd över hela Gotland och har antecknats i en relativt stor andel provrutor. Den är i dag allmän på Gotland, säkerligen med konstant frekvens sedan slutet av 1800-talet, då Johansson (1897) likaledes bedömde arten som ”Allm.”.

Förmodligen tillfälligt spridd från odling som prydnadsväxt. Möjligen har arten varit spontan på skalgrus i Uddevallatrakten. 

Axveronikan är flerårig och växer på torra örtrika marker med lågväxt vegetation. Den är starkt kalkgynnad och finns i landskapet mest i urkalkhällarnas torrängsvegetation, vanligast i skärgården. På alla de stora kalköarna i Stockholms skärgård är axveronikan en av karaktärsarterna. Tidigare fanns arten även på andra torrbackar i landskapet men där har den minskat starkt under 1900-talet.

Europa, Asien. I Sverige i Göta- och Svealand.