axslinga

Av Sahlen (1854) uppgiven från Djupedalsbro nära Vänersborg. Uppgiften citeras av Larsson (1859, 1868) och Hartman(1861, 1864) uppger ”Dalsl.” Det är dock osäkert om Sahlens fynd verkligen är gjort i Dalsland.

I Birger (1908a) finns denna art angiven från ett 10-tal lokaler och i Ljusnan uppges den vara allmän. Hårslinga anges däremot vara sällsynt i landskapet. Av detta kan man våga dra slutsatsen att Birgers uppfattning av dessa arter inte stämmer med nutida åsikter om artavgränsningen.

Närings- och kalkgynnad vattenväxt, sälls. men uppges av Hartman (1866) vara allm. i Svartån vid passagen genom Hidinge, Knista, Tysslinge och Vintrosa varifrån nutida kunskap saknas. Flest lokaler har setts i Hjälmaren. Särdeles rika bestånd fanns 1983 vid Åsboviken V om Lungers udde i Götlunda. Den förekom rikl. också i Klockarhyttesjön i Lerbäck 1962 (Hallin ms).

I Kumla har omkr. 5 000 år gamla lämningar av växten tagits upp ur Mosjöbotten (Florin 1961).

Axslinga är ursprunglig men förekommer numera främst i kulturskapade vatten. Den växer sparsamt som undervattensväxt i näringsrika dammar, gölar och mindre sjöar.

Gammal bofast art.

Få säkerställda fynd då M. sibiricum tidigare ej varit uppmärksammad och många äldre belägg visat sig vara denna art. De båda arternas förekomst behöver kartläggas genom ytterligare insamlingar.

8?; sällsynt i slättområdet i Mälarområdet, Östra Skogslåglandet Och Västra Nedre Bergslagen. Utbredning trofiskt betingad. Kan förmodas vara något förbisedd (t.ex. inom Hjälmare kanals vattenområde). Enligt TROIL. (1860) aldrig sedd i Mälaren - något som ännu gäller. Skälet okänt. Utbredningstyp: S3.

1374 Myriophyllum spicatum L.

This variable aquatic plant is widely distributed in Eurasia and N. America. It includes subsp. spicatum in Eurasia and subsp. exalbescens (Fem.) Hult. in N. America, described as a species by Fernald in Rhodora 21/1919, p. 120-124. This species s. lat. belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 180 and map 171). It occurs also in several places in Africa, S. Asia and S. America, probably introduced there. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 302. - Recently subsp. exalbescens has been reported as occurring in N. Europe, in Fennoscandia formerly named M. squamosum Laest. (Aiken and McNeill in Bot. J. Linn. Soc. 80/1980, p. 213-222; Faegri in Taxon 31/1982, p. 467-471). This subspecies seems to have, on the whole, more northern and eastern distribution than subsp. spicatum.

Axslinga växer framför allt i grunda havsvikar på ler- och grusbotten. Dessutom finns den i inlandet i närings- och basrika vatten i sjöar och åar. I kulturskapade vatten som dammar är den i landskapet mycket sällsynt.

Axslinga förekommer i Eurasien och är i Sverige vanligast i de mellersta delarna. Den växer i söt- eller brackvatten på mjuka eller något hårda bottnar; ofta är sötvattenslokalerna kalk- eller näringsrika. I brackvatten växer den i hamnbassänger, skyddade vikar och hittas ibland i driften. Axslinga är den art i släktet som tål saltvatten bäst och kan växa ner till sex meters djup (Jonsell & Karlsson 2010). I sötvatten är det oftast bevattningsdammar, vattenhål till betesdjuren, gamla vattenfyllda stenbrott och större vätar som hyser arten.

Axslinga har flest fynd längs Ölands kuster, både på östra och västra sidan. En klar ökning i antalet lokaler föreligger idag jämfört med tidigare; speciellt har ett antal tillkommit på norra halvan av ön. Ökningen kan delvis bero på en mer intensiv inventeringsteknik men bedöms mest vara ett resultat av övergödningseffekt. Arten är näringsgynnad och kan bilda täta bestånd i näringspåverkade vatten. Dessutom erbjuder de bevattningsdammar och sprängda vattenhål som numera förekommer spritt i odlingslandskapet goda miljöer för axslinga. I Sterner (1986) var sötvattensförekomsterna så få att de räknades upp (6 lokaler totalt från 1931–1985); under nyinventeringen hittades axslinga i sötvatten vid ca 25 tillfällen. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig ökning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Grunda havsvikar, främst på mjukbottnar ner till ca 7 m djup (M. Petersson 2008); ibland ilandfluten i driften. Bara två uppgifter från det inre av Gotland under vår inventeringsperiod: Storkanalen i Mästermyr samt en brya i Vall. Funnen under Projekt Gotlands flora i socknarna Öja, Fide, Näs, Grötlingbo, Eke, Hablingbo, Rone, Hemse, När, Eksta, Fröjel, Klinte, Västergarn, Tofta, Vall, Östergarn, Gammelgarn, Lärbro, Rute och Fårö. Tidigare har fynd gjorts även i Alva, Burs, Etelhem, Mästerby, Sanda, Eskelhem, Visby, Halla, Stenkyrka, Tingstäde, Hellvi, Hangvar och Fleringe. Axslinga har varit känd från Bryungs i Vall sedan 1908 (KJ i VI, Fr i GB, UPS) till i dag (165170 638030 BGJ). Johansson (1897) uppgav tio lokaler, minst hälften av dem inlandslokaler. Troligen minskade axslinga i Gotlands vattendrag under 1900-talet. Att de kända lokalerna i havet är fler nu än då avspeglar nog bara en noggrannare inventering.

Axslinga växer helst i näringsrika vatten, både i mindre sjöar och lugna vattendrag samt i dammar och större hällkar. 

Axslinga har ett perennt jordstamssystem, rödaktiga stammar och vanligen fyra ganska styva blad i varje krans. Sannolikt gäller en del av de noteringar av arten som gjorts både i äldre tid och under inventeringen för Hälsinglands flora i stället knoppslinga, varför det är svårt att beskriva axslingans utbredning och ekologi. Under mer än en veckas inventering från båt i Långvind, Enånger med räfsa och lutherräfsa sågs hundratusentals exemplar av knoppslinga men endast en planta av axslinga i en tämligen exponerad vik, där den inte nådde upp till ytan. Fyndet stämmer väl överens med vad Stefan Ericsson skrev (2008), att arten växer både djupt och exponerat, att den är svårinventerad, och att endast få amatörer kan komma åt den (alltså att den hittas något lättare i samband med dykning).

Det finns dock säkra uppgifter från spridda lokaler längs hela kusten, från Kalvhararna och Storjungfrun i söder till Vitörarna i norr.