ängsviol

Se: äkta ängsviol Viola canina subsp. canina och norrlandsviol Viola canina subsp. montana

Se äkta ängsviol Viola canina subsp. canina och norrlandsviol Viola canina subsp. montana.

Gammal bofast art.

Avser hybriden Viola canina ssp. canina x ssp. montana - ängsviol x norrlandsviol - se i övrigt underarterna.

Publicerad av Ohlander 1971 under namnet V. canina x montana från Veddige Moa, på sandig ängsmark nära grustag, bestämd av C. Blom. Något belägg från denna lokal har vi dock inte kunnat finna. Två äldre belägg från Onsala Skifta, lund nära backen 1935 (F. Lundberg i GB, bekräftad av Ö. Nilsson) och Ås Viskan 1935 (F. Lundberg i LD, bekräftad av C. Blom 1966).

Se äkta ängsviol Viola canina subsp. canina och norrlandsviol Viola canina subsp. montana

Se äkta ängsviol Viola canina subsp. canina och norrlandsviol Viola canina subsp. montana

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Viola canina x montana

[4]; Arboga Brattberget nedanför Helge Svens kapell, gles lövbuskvegetation, stor tuva samt spridda småexemplar, delvis fertil 1977(!, UPS). Björksta Hanvad 1944 (Hyl., UPS). Gunnilbo Sarvtjärn 1957 (Ham.; det. Almq.). Järnboås Hultatorp 1924 (Binn., GB; det. C. Blom 1927, conf. !). - [Övriga uppgifter osäkra.]

Se även äkta ängsviol Viola canina subsp. canina och norrlandsviol Viola canina subsp. montana

Ängsviol brukar indelas i två underarter, äkta ängsviol ssp. canina och norrlandsviol ssp. montana. Förr behandlades de ofta som arter, numera förekommer det rentav att de inte alls urskiljs. Äkta ängsviol har i Sverige en huvudsakligen sydlig utbredning, norrlandsviol en nordlig. I den breda zon, där de förekommer tillsammans, kan man finna fertila mellanformer. Under inventeringen har sådana inte eftersökts eller noterats, och de har heller inte beaktats särskilt vid herbariegenomgångarna.

Se vidare under respektive underart.

Ängsviol har bred ekologi och växer i alvartorrängar med spridda enbuskar, tuviga friskängar och betade strandängar. Den är också noterad på ljunghedar, i vägrenar, åkerkanter, skogsgläntor, skogsbryn och slåtterängar; däremot är den mycket sällsynt i ruderatmiljöer.

Ängsviol är jämnt fördelad över hela Öland. Den förmår utnyttja de lämpliga miljöer som erbjuds såsom alvarets betade torrängar, gläntor i Mittlandet och sjömarkens tuviga friskängar. Endast barrskogarna i Böda är utan fynd.

Ängsviol har delats in i underarterna äkta ängsviol subsp. canina och norrlandsviol subsp. montana. De skiljs åt på att norrlandsviol växer upprätt, bladen är avlånga (längden minst 2 x bredden) och att de övre stiplerna är långa (minst halva bladskaftet). Blommorna hos norrlandsviol är också något större. Norrlandsviol har som namnet antyder en nordlig tyngdpunkt i Sverige men går ända ner till Skåne. På Öland hör den absoluta majoriteten av fynden till subsp. canina men det finns ett belägg av subsp. montana. I arbetet med Flora Nordica ansågs inte indelningen med två underarter hålla måttet (Jonsell & Karlsson 2010).

Ängsviol är variabel därav artepitetet canina (canis = hund) som kan tolkas som att ängsviol är lika mångformig som hunden. Men detta sträcker sig tillbaka till 1700-talet innan arterna skogsviol V. riviniana, lundviol V. reichenbachiana och sandviol V. rupestris bröts ut som egna arter (Jonsell & Karlsson 2010). Ängsviol kan främst förväxlas med skogsviol. De skiljs åt på att skogsviol har en bladrosett från jordstammens övre del vilket ängsviol saknar. Ängsviol har blad som är 1,3–2 ggr så långa som breda och de har en grunt, hjärtlik bas. Skogsviol har blad som är knappt längre än breda och med en tydlig hjärtlik bas. Även strandviol V. stagnina liknar ängsviol men har på Öland oftast ljusblåa blommor; sporren är avrundad och grönvit till färgen. Ängsviol har blommor som är mörkare blåvioletta, sporren är gulvit och avlång till formen.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Frisk till fuktig ängsmark, ängen eller (inte alltför sluten) blandskog. Arten är ojämnt fördelad på Gotland. Johansson (1897) bedömde att den var allmän på sandområdena; i övrigt förekom den här och där. Vi delar inte helt den uppfattningen: ängsviol är inte vanlig på tunn (sand)jord över hård kalksten, t.ex. i kalktallskog eller på hällmark, men i betes- eller slåttermark (på sandjord eller lerjord) är den snarast allmän. Eftersom stora delar av ängesmarken uppodlats och bete på naturlig ängsmark gick tillbaka under 1900-talet är arten troligen inte lika vanlig i dag som på Johanssons tid.

Endast äkta ängsviol ssp. canina är känd från Gotland.

Traditionellt har ängsviol delats i två underarter, ängsviol ssp. canina och norrlandsviol ssp. montana, som ibland betraktats som arter. Även hybriden mellan dessa, V. canina × montana, har samlats och noterats. I Bohuslän har mycket få fynd gjorts av norrlandsviolen (3 noteringar hos Fries respektive 10 under aktuell inventering) och av hybriden, (12 fynd hos Fries). Odlingsförsök och morfologiska undersökningar visar att det finns ringa anledning att upprätthålla underarterna av ängsviol (Wind 2008) och i Flora Nordica 6 (Jonsell & Karlsson 2010) behandlas endast V. canina. Därför tas här alla tre nämnda taxa upp under namnet ängsviol V. canina.
Ängsviol växer öppet på torr till frisk jord i betade eller slåttrade gräsmarker, hagar, torrbackar, gläntor och bryn i lövskog, havsstrandängar och ibland på sandstränder. Som många andra ängsarter förekommer den också ofta på vägkanter, framför allt vid mindre vägar.

Ängsviol är en ursprunglig men starkt kulturgynnad växt. Den angavs som allmän i Gävletrakten på 1800-talet.

De vanligaste följeväxterna är rödven (39%), blodrot, röllika, midsommarblomster och smultron. Till underarten norrlandsviol har stenbär, älggräs, vitsippa och liljekonvalj oftast noterats som sällskap.

I Flora Nordica uppges att det inte är möjligt att upprätthålla ängs- och norrlandsviol som två underarter. Även under vårt inventeringsarbete har gränsdragningen varit svår och vi beskriver därför dessa taxa tillsammans. När de har setts växa intill varandra har det dock varit tydligt att de skiljer sig åt, som på naken jord på en restaurerad slåttermark i Stugubacken i Hanebo, där unga plantor av två typer växte blandade. I nedan­stående text betyder ängsviol båda typerna om inget annat sägs.

Ängsviol är en av de vanliga arterna på stranden vid Gröntjärn i Ljusdal och ser där ut att komma ur fröbanken, liksom många av dess följeslagare. Även observationerna i Stugubacken pekar i den riktningen.

Efter en torrperiod, som fått hallon, smultron och ljust kungsljus i en bergbrant att sloka, stod ängsviol frisk, liksom sandviol. Ängsviolen börjar blomma i slutet av vitsippans tid och kan ses blommande i linneans tid. Vita blommor har iakttagits. Arten har omoget frö i ljungens tid. På fullvuxna plantor övervintrar inga utslagna blad, bara någon millimeter stora gröna knoppar i skottändarna, men plantor grodda föregående år kan på våren ibland ha 1–2 gröna blad. Ängsviol skiljer sig därigenom från skogsviol, som alltid har många övervintrande blad.