ängsull

Gammal bofast art.

Trivialart

Allmän

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Ängsull är ursprunglig men kulturgynnad. Den bildar bestånd av växlande storlek på dytäckta mineraljordsstränder vid sjöar och vattendrag samt i många olika kärrtyper, ofta av drågkaraktar, i anslutning till gölar, bäckar och mosselaggar. Arten växer också i hällkar och vattensamlingar i övergivna täkter. Dessutom är den en av de första kolonisatörerna i vitmosstäckta torvgravar och diken.

På Uttramossen, ca 3 mil öster om Halmstad, växer ängsull även i höljor ute på högmosseplanet (KG 1991). Detta har ett visst intresse eftersom arten tillhör de kärrväxter som gör halt på kärrsidan av kärrväxtgränsen. I havsnära områden stämmer dock inte alltid detta, eftersom nederbörden här är rikare på närsalter än längre in i landet. De senaste årtiondenas kvävenedfall är säkert inte heller oväsentligt för ängsullens förmåga att klara sig i mossevegetation.

Myrväxt, enl. många källor allm. i hela Närke, men i Rinkaby täml. allm. (Nilsson 1986). Ängsull växer på myrar, stränder, i kärr, bäckar, diken och dråg. Vid Södra Vissboda i Knista 1993 sågs den i en brukad slåtteräng. Massförekomster finns på större myrar.

Allmän i Skogslåglandet. och Bergslagen; fortfarande spridd på Mälarslätten (enstaka lokaler också på Mälaröarna). Frekvensminskning i sistnämnda område beror på ståndortsbrist, orsakad av torrläggning av våtmarker. Utbredningstyp: N1 (fdU).

Perenn, beståndsbildande graminid med utlöpare. Skjuter upp rikligt med skott med “strutlika” rosetter bestående av mycket gradvis avsmalnande blad, som är V-vikt rännformade, längst ned U-formade, blågröna med vinröd bas och böjer sig något utåt. Bladens arrangemang hos strålösa bladsrosetter är därigenom sett uppifrån inte helt olikt det hos ananasväxter (fam. Bromeliaceae). Stråna är ca 2–6 dm höga, med 1–2 stjälkblad och i toppen 3–6 slakskaftade ax som får vit ull som grånar något. (Översta) stjälkbladet är nederst V-format i tvärsnitt. Det följer först strået, för att en bit upp mjukt luta sig utåt och först i yttersta delen bli trekantigt i tvärsnitt. Axens skaft är släta (känn med tungan!) och axfjällen spetsiga. Ullen blir med tiden mycket ful, spretar utåt och ser okammad ut.

Ängsull är allmän på myr, även näringsfattig sådan. Typisk för kärrmiljö. Ofta på stränder (norrut även havsstränder), grundvattenutflöden etc.

Förväxlingsrisk:
Även om de 3 fleraxiga ullarna kan skiljas på håll, bör den osäkre slicka på axskaften. Endast ängsull har helt släta skaft!
Gräsull (E. latifolium) som finns i något rikare myrar och kärr har helt igenom friskt grön färg (inget rött!) och M-likt vikta blad. Axskaften är sträva (slicka!) och axfjällen trubbiga.
Kärrull (E. gracile) (oftast sällsynt, men vanligare norrut där den ibland t.o.m. dominerar) är spinkig, ofta liten (men kan bli lång) med mycket smala blad. Översta stjälkbladet är rätt styvt, riktat uppåt längs strået, och i nästan hela sin längd trekantigt i tvärsnitt. Axskaften är sträva (slicka!) och axfjällen trubbiga. Ullen är “liten”, jämnt och vackert framåtriktad, mycket smal, med tvärt avklippt slut.
Flaskstarr (Carex rostrata) är väl den stora starrart som i steril form mest liknar ängsull Den har också rännformade blad, men de har typisk, blåaktigt ärggrön färg orsakad av små, luftfyllda papiller.
Ag (Cladium mariscus) har kölade blad med skarp kant.

Ängsull växer på våt dy, kärrtorv eller dyblandad mineraljord. Arten förekommer vid gölar, i laggkärr och myrdråg, på sanka sötvattensstränder, särskilt österut ofta i skogskärr. Den kan påträffas också i mycket små kärr och försumpningar, t.ex. i dödisgropar och floar eller i klippskärgårdens hällkar. Man ser den ofta på gungflyn. Bland näringsrikare miljöer kan nämnas sluttningskärr och våta ängar. Växten återfinns även som kolonisatör i torvtäkter, myrdiken och grustag med framträngande grundvatten. Någon gång påträffas den i havsstrandängarna, oftast på ställen med sötvattensutflöde.

Ängsull växer på allehanda fuktiga ställen som är ohävdade eller måttligt betade. Den är vanlig i skogskärr, alvarträsk och främst i näringsfattiga fuktängar; dessa fuktängar är ibland påtagligt kalkrika. Ängsull ses också i större vätar, grävda vattenhål, gamla stenbrott och diken.

Ängsull är en vanlig växt på Öland med flest lokaler inom Mittlandets stora våtmarksområden. Även norra halvan av Stora Alvaret har många fynd vid de stora alvarträsken. Norr om Borgholm blir fynden glesare, delvis beroende på lägre inventeringsintensitet. Bödas barrskogar har som väntat få fynd. Ängsull bedöms ha missgynnats av den dränering som skett av landskapet. Men eftersom arten dyker upp på kulturpåverkade ställen som vattenhål och dammar bör dess framtid ändå vara säkrad. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss minskning i statistiska analyser (Frescalo).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Blöta till fuktiga miljöer: agmyrkanter, axagkärr, starrmyrar, porsmyr, kärrkanter, källmyrar och vätar; någon gång betad fuktmark, gungflyområde, vitmosskärr och dike. Ängsull saknas ofta inom öns jordbruksbygder, där artens växtmiljöer dikats ut. Även Johansson (1897) angav ängsull som ”Allm.” på ön. Frekvensen har troligen minskat sedan dess och bedöms nu stå på gränsen till tämligen allmän. Troligen har minskningen skett efter utdikningarna av öns stormyrar.

Endast vanlig ängsull ssp. angustifolium är känd från Gotland.

Ängsull växer exponerat och blött till fuktigt i kärr och mosselaggar samt i fukthed och i kanten av gölar och vätar i hällmarker. Den förekommer också på stränder av sjöar och vattendrag, i skogskärr samt vid tjärnar, där man kan träffa på den i gungflyn.

Ängsull växer i fattigkärr av olika slag, ofta i skogskärr, men också gärna på gungflyn kring skogstjärnar. Den förekommer även ibland i medelrikkärr, hällkarsmyrar i skärgården samt på magra, betade fuktängar på humus. Arten undviker näringsrika eller basiska miljöer och den hittas sällan tillsammans med gräsull.

Ängsullens frön är avsedda att flyga långt, och arten ses även i små våta vegetationsfläckar som hällkar, långt från de stora myrarna eller strandängarna som är dess huvudsakliga hemvist. Den har antecknats från tretton diken, som inte går genom myr. Det är betydligt färre än de diken med bredkaveldun vi har noterat, ett fyrtiotal trots att bredkaveldun har mindre utbredningsområde än ängs­ull. Ängsull är alltså inte en av de vanligaste nykolonisatörerna på störd mark. Den uppträder som en långlivad perenn i sin vanliga miljö på myr.

I vitsippans tid blommar ängsullen, något före gräsull, samtidigt som roslingen har stora skära knoppar. Då är tuv­ullen överblommad, men har ännu inte någon ull. Ängsullen har omogna frön med omogen ull i skogsstjärnans tid och fullt utvecklad ull i ekorrbärets tid. Fröna sprids i mjölkens tid. Bladen skiljer sig från dem på de flesta övriga gräsliknande växter genom att vara till stor del bruna även som unga. Även deras jämnt utåtböjda form är karakteristisk. Bladen övervintrar till stor del gröna.