ängsdaggkåpa

Gammal bofast art.

Ängsdaggkåpa bildar ibland ganska stora bestånd, främst i anslutning till vägar och bebyggelse men också i betes- och ängsmarker.

Ojämnt förekommande konkurrenskraftig art, mest i svagt–måttligt påverkad, frisk och näringsrik vegetation. Ovanliga växtplatser: gräsmatta, torrängskant i ännu slåttad äng, nederdel av järnvägsbank, åkerförekomst på sandjord i Mosås.

Allmän (i kulturtrakter) i hela området Utbredningstyp: U.

Det äldsta belägget är från 1897: Lillhärdal: Olingskog (15E 7c, EN i S och UPS). Lokalen är kartans sydligaste.

1139 Alchemilla subcrenata Buser

This species has a rather wide and partly disjunct distribution in N., C. and E. Europe, and a few remote occurrences in Asia. The distribution is incompletely known.

Spridd i landskapet. - 48 (28).

Sannolikt något förbisedd.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: förefaller mycket kraftigt ökande men möjligen förr ofta förbigången eller felbestämd.
Kommentar: B, granskare KAO, TEl och TTy.

Ängsdaggkåpa växer på betesmarker och i annan gräsmark, på dikesrenar, vägkanter och kring bebyggelse. Den trivs bäst på frisk, näringsrik jord, t.ex. i frodiga ängar, lövsänkor och bäckdalar. Arten tål beskuggning och gynnas av god näringstillgång. Där hävden är eftersatt eller har upphört bildar den gärna stora bestånd som kväver annan vegetation. – Som välutvecklad är arten omisskännlig med sina ljust gröna, något gulspräckliga, grovtandade, starkt vågiga blad med basallober som tränger upp varandra likt svanvingar. I näringsfattig eller torr miljö blir den småvuxen och ofta mindre karakteristisk.

Ängsdaggkåpa växer i skogsmiljöer där den gärna håller sig utmed stigar och i gläntor. Enstaka lokaler anges som betade friskängar av högörtstyp samt reliktartad mark i gammal lövängsmiljö.

Ängsdaggkåpa har glest spridda fynd på Öland med ett likartat utbredningsmönster som i Sterner (1938). I dagsläget har den noteringar från ett färre antal socknar varför en viss tillbakagång bedöms ha skett men jämfört med Sterner (1938) ses ingen säker minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Ängsdaggkåpa känns igen på sina ljusgröna blad med grova tänder. Basalflikarna överlappar varandra och pekar därför uppåt som svanvingar. Blomskaft och blombägare är kala.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Ängsdaggkåpa är mycket sällsynt på Gotland med sammantaget endast tre fynd genom åren.

Ängsdaggkåpa växer i friska till fuktiga, näringsrika betesmarker eller ohävdad gräsmark som dikesrenar, vägkanter, gamla vallar, fuktängar, bäckdalar och lövdungar.

Ängsdaggkåpan är en relativt näringsfordrande art och växer i regel på frisk mark med hög mullhalt, som i parker, lövrika hagar, örtrika bäckdalar, gräsbevuxna lövbryn och lövklädda naturbetesmarker. Den är vanligen storvuxen och observeras därför ofta. Småvuxna exemplar liknar andra arter och kan därför ha förbigåtts.

Ängsdaggkåpa har en stor utbredning i Europa och är ofta dominerande i Alperna och finns sedan gammalt i Sverige. Den är kvävegynnad (Frost-Olsen, brev 2013) och växer på frisk till fuktig gräsmark på vägkanter, dikesrenar, ängar. Den är igenväxningstålig och gynnas av ohävd (Bertilsson & Carlsson 1999), och kan bli helt dominerande på övergivna vallar på fäbodar. Ganska vanlig i Hälsingland. Samuelsson (1943) angav den från 87 lokaler och Bertilsson & Carlsson (1999) fann den på 54 av 66 inventerade lokaler. Arnold Larsson har noterat den på cirka 50 lokaler i Bjuråker.