ältranunkel

Gammal bofast art.

Allmän

Ältranunkel är ursprunglig men mycket kulturgynnad. Den växer beståndsbildande på mineraljordsstränder vid sjöar, småvatten och vattendrag, i kärr, pölar och fuktstrak i skogar och betesmarker samt i diken, inte minst konstant fuktiga vägdiken.

866 Ranunculus flammula L.

This species is mainly restricted to Europe. It has probably been introduced into N. America as well as into outlying localities in Europe and W. Asia. Nevertheless, it is registered among the amphiatlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 166 and map 147). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 167.

Vatten- och fuktängsväxt, allm. i Närke. Dock saknas den i många skogsdiken i bl.a. Lillkyrka och Ödeby. Den förekommer på allsköns stränder av sjöar och vattendrag, i sumpskogar och kärr m.m.

I typisk form tydligen mycket sällsynt i landskapet. Tillgängliga herbariebelägg som angetts tillhöra denna art ter sig med ett undantag som mellanformer till R. reptans (conf Å. Lundqvist). De är lågväxta, rotslående och har benämnts R. flammula var. intermedius. Några litteraturuppgifter och andra rapporter utan belägg har på rena sannolikhetsgrunder förts till denna.

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Endast två fynd är kända, båda opublicerade: Lillhärdal: övre Sexan, 1902, Th. Nilsson i S. Det är svårt att exakt ange var lokalen ligger, men "övre" borde innebära att växtplatsen ligger nära Dalagränsen, kanske i ruta 15E 7d på ca 470 m. Sexan rinner sedan norrut och mynnar i Orrmosjön, där dess delta ligger i 16E 0c på 430 m. Den andra lokalen avser en varietet, som ibland benämnts var. intermedius. Den ligger i Sveg: Glissjöberg (16E 8b, 1916, GC i UPS och S) på dyjord. Höjden är ca 375 m. Denna varietet bildar en övergång till R. reptans. Exemplaren har en tydligt avgränsad bladskiva, som är upp till 5 mm bred och 1,5–2 cm lång. Exemplar som mycket påminner om ältranunkeln från Glissjöberg har samlats i bl a Västerbotten (Lövånger).

Ältranunkeln växer på stränder av sjöar och vattendrag, där dess revor ibland kan hänga ut i vattnet. Den förekommer också i alkärr, sumpskog, fuktstråk i betesmark, kärrpölar, fuktiga körspår och diken.

Ältranunkel växer på våt mark som är fri från annan konkurrerande vegetation. Lokalerna ska helst vara betade och periodvis översvämmade. Ältranunkel är vanlig i lite större alvarvätar, kärrmarker, tokfuktängar, sumpskogar, diken, vattenhål och mellan tuvor i kalkfuktängar. Den är funnen i extrema miljöer som grusalvar och kan växa på fuktig kalkgyttja.

Ältranunkel är mycket vanlig över hela Öland och man behöver inte gå långt i det öländska landskapet för att träffa på den. Det är endast de torraste barrskogarna som arten undviker. Ältranunkel gynnas av olika mänskliga aktiviteter som anläggande av dammar och diken.

Ältranunkel varierar mycket i utseende och olika varieteter har beskrivits (Sjöstrand 1850 och Aulin 1912). I uttorkade alvarvätar finner man småvuxna plantor med blommor som är mindre än 5 mm breda. När väten blir något mer vattenfylld får plantorna blad som är smala, avlånga och ibland bildas rotslående utlöpare. Plantorna liknar mycket strandranunkel R. reptans och har ibland felaktigt tolkats som detta taxon. Det är oklart om denna alvarform är en ekotyp eller beror på plasticitet hos ältranunkel (Jonsell 2001).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Fuktängar, myrkanter, kärr, vätar, bäckar och fuktstråk i skogsmark. I modernt skogsbruk spridd till djupa körspår, planteringshål på hyggen och skogsdiken. Ältranunkel finns även i bryor och andra vattenhål, åkerdiken och fuktiga körspår på åkervägar. Den är ganska utbredd i det gotländska landskapet, vilket även framgår av andelen undersökta provrutor. Johansson (1897) bedömde frekvensen som ”Allm.”. Detta överensstämmer med förhållandena i dag.

Ältranunkel växer på fuktig till våt eller tidvis översvämmad, näringsrik, ofta lerig jord på stränder av sjöar, bäckar, åar och dammar, i fuktdråg i löv- och blandskog, på våta ställen i betesmarker, i diken samt i skärgårdens hällkar.

Ältranunkel är i Hälsingland i utkanten av sitt utbredningsområde och blir här i allmänhet mindre än längre söderut i landet. Den varierar också kraftigt i form och storlek. Bladen kan vara ovala eller gräslikt smala. I extrema fall kan den likna en storvuxen strandranunkel, men blomman har cirka dubbelt så stor area som på denna art.

Uotila beskrev utförligt i Flora Nordica 2 (Jonsell 2001) artens stora variation, svårigheterna att skilja vissa populationer från strandranunkel och att hybrider mellan arterna förekommer. Hans uppfattning var att ältranunkel är mer variabel än strandranunkel. Ältranunkeln kan enligt honom ha både ovala blad och blad som är lika smala som strandranunkelns, bägge avbildade i Flora Nordica 2. Vår erfarenhet överensstämmer med detta. Vi visar här en population från Ljusne och en från Färila, bägge med samma blomstorlek, men med olika bladform. Exemplar ur dessa populationer behöll sina utseenden vid provodling intill varandra.

Ältranunkel kan finnas i fröbanken i skogsmark där den saknas i växttäcket (Granström 1986). Blommor kan ses från ekorrbärets tid ända till ljungens, förmodligen till stor del beroende av vattennivåerna tidigare under året. Basala rosetter övervintrar gröna. Där arten växer i betesmark ser den ut att gynnas av bete. Den tål både dränkning och torrläggning.