Taxasida

åkervinda

Convolvulus arvensis

L.

åkervinda är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Torbjorn Tyler
Översikt
Översikt

åkervinda är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • åkervinda
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Convolvulus arvensis
Vetenskapligt namn, fullständig form
Convolvulus arvensis L.
Svenskt namn
åkervinda
icelandic
Akurvafklukka
norwegianBokmal
åkervindel
norwegianNynorsk
åkervindel
Finskt namn
peltokierto
finlandSwedish
åkervinda
Danskt namn
Ager-snerle
Foton
Torbjorn Tyler
2016-07-29
Torbjorn Tyler
2016-07-29
Torbjorn Tyler
2016-07-29
Torbjorn Tyler
2016-07-29
Torbjorn Tyler
2016-07-29
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1538 Convolvulus arvensis L.

This variable species (e. g. var. linearifolius Choisy from S. Europe) is considered to originate from the Mediterranean region. It has spread widely as a weed (Africa, N. and S. America, Australia etc.). However, it avoids N. Eurasia and northern N. America. The present distribution is discontinuous circumpolar (Hultén, Circumpol. Il, p. 248 and map 239). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 359.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Åkervinda är en gammal, kulturberoende växt. Den konkurrenssvaga och ljusälskande arten växer på torr, solöppen, lerig eller sandig/grusig mark. Man ser den numera främst i väg- och åkerkanter, på mer eller mindre vildvuxna tätortsgräsmarker, stationsområden och i grustag samt mera sällan i naturbetesmarker. Förr var den ett vanligt åkerogräs (se ovan).

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Åkerogräs, sälls.–spridd på Hjälmarslätten, f.ö. mkt sälls. Växten ansågs förr vara ett svårt ogräs (Lyttkens 1885). Åkerförekomster är numera ovanligare. Växtplatser är bl.a. sandjordsträda, trädgårdsland, vägren och grustag.

Den enda kända massförekomsten tycks ha funnits invid och på järnvägsbanken vid Lanna i Hidinge 1940 (Broddeson ms).

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän i Västerås-Barkarö och på Ängsö, för övrigt något fluktuerande på Mälarslätten men åtminstone på dess Östra del spridd; några få lokaler i Skogslåglandet och Nedre Bergslagen i anslutning till järnvägar och bebyggelse. Har inom sistnämnda områden delvis varit tillfällig men syns nu på vissa klimatgynnade lokaler i stora ådalar samt längst i Ö vara bofast. Sydlig art, ovan Mälarslätten, som utgör gräns för dess sammanhängande utbredning i Sverige, med stor säkerhet klimatkänslig. På V. Mälarslätten är spridningen måhända delvis ofullbordad. Utbredningstyp: S3.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Huvudsakligen införd med barlast och endast tillfälligt uppträdande, senast rapporterad på 1950-talet. - 8 (8).

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Myrin (1832) uppger: ”På Dalslands slättbygd icke sällsynt”. Uppgiften återges av Larsson (1859, 1868), men inga preciserade fynd är kända från 1800-talet.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: extremt mångformig art med många avvikande blomfärger, blommönstring och bladformer och ibland urskiljs flera lägre taxa men förhållandena i Skåne härvidlag är otillräckligt kända.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Åkervinda är värmekrävande och trivs på torr, solöppen mark, helst på lera, sand eller grus. Arten ses numera framför allt på vägkanter, banområden och gårdsplaner samt i grustag, på utfyllnader och skräpmark. Den växer även som ogräs i rabatter och gräsmattor och är där svår att utrota på grund av sitt vittförgrenade rotsystem. Däremot är den numera ganska ovanlig som åkerogräs; förr orsakade den ofta liggsäd och var därför illa sedd.
Funnen i 528 rutor; tidigare uppgifter från 167 rutor. Vanlig eller ganska vanlig i östra Småland, mot väster allt sällsyntare. – Gammal kulturföljeslagare.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Åkervinda är ursprunglig på Stora Alvarets uppfrysningsmark i så kallat grusalvar. Där delar den växtplats med bland annat rödmire Lysimachia arvensis och gulsporre Linaria vulgaris. Den kan även växa i betade alvartorrängar med något glesare växttäcke, spricksträngsalvar och sällsynt i karster. På Öland är åkervinda fortfarande vanlig som åkerogräs och den växer också i skrapade vägkanter och längs traktorvägar. I ruderatmiljöer hittar man växten på jordtippar, i gamla stenbrott och sandtag. Bland villaägare är åkervinda ett impopulärt inslag i trädgården och dessutom erkänt svårbekämpad. Sällsynt är växten funnen på sandstränder och driftvallar.

Åkervinda växer över hela Öland och speciellt vanlig är den på Stora Alvaret. Inom Mittlandet förekommer den i extensivt brukade åkrar. På den betade östra sjömarken är den mindre vanlig, där hittas den i ruderatmiljöer, på strandvallar och längs traktorvägar. Endast längst i norr inom Böda sn är det något glesare med fynd.

På Stora Alvaret kan man se plantor av åkervinda som angripits av gallkvalstret Aceria convulvuli. Bladen blir då hopvikta, krökta, rödfärgade och onormalt håriga. I Sverige är denna gallbildning främst känd från Ölands alvar.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig eller gammalt ogräs.
Åkervinda växer dels i kulturmark, som ett konkurrensstarkt ogräs: gårdsmiljö, trädgårdar, åkrar, åker-, dikes- och vägkanter, beten, ruderatmark och soptippar, dels i naturlig vegetation: alvarmark (oftast något fuktig), hällmark, torrängar samt sand- och grusstränder. På alvarmark är den ofta extremt lågvuxen (se Staffan Rosvalls illustration på omslaget till Rindi 1994 nr 1), och dessa förekomster skulle kunna vara ursprungliga; alternativt har arten utvandrat dit från kulturmarkerna. Den ganska höga andelen provrutor med åkervinda visar att den är allmän. Johansson (1897) uppgav åkervinda som ”Allest.”. Detta är kanske något överdrivet numera, eftersom åkervinda inte rapporterats från alla kartblad.

Arten representeras på Gotland av två varieteter: vanlig åkervinda C. arvensis var. arvensis (som sannolikt står för huvuddelen av uppgifterna) och smalbladig åkervinda C. arvensis var. linearifolius.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Åkervinda växer exponerat på torr till frisk mark, gärna sandig och med skalinslag. Man finner den i åkrar, trädor, trädgårdsland, på vägkanter, banvallar och på utfyllnader, tippar och annan skräpmark.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Gammal kulturföljeslagare, växer som ogräs på oftast lerig mark på åkrar, i trädgårdar och i rabatter samt på bangårdar, upplag och vägkanter. Ljuskrävande och kalkgynnad. Har minskat i jordbruksbygderna. Mindre vanlig i Göteborgstrakten, på Kinnekulle och på norra Falbygden, sällsynt i övrigt. 173 lokaler i 97 rutor (12 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Förmodligen ursprunglig i Medelhavsområdet, därifrån kulturspridd. I Sverige upp till Gästrikland. I Sörmland tämligen allmän, något vanligare i Mälarområdet – (29%). Åkervindan är en flerårig ört med djupt rotsystem. Den var förr ett besvärligt åkerogräs och växer ännu gärna i åkerkanter och trädgårdsland, både på lerjord och sand. Den kan lokalt vara ett ganska besvärligt ogräs. Arten växer också gärna på banvallar, vägkanter och på öppen jord i tätortsmiljö. Smalbladiga exemplar har förts till var. linearifolius – smalbladig åkervinda. Sådana hittar man ibland på varma platser, bl.a. intill husväggar i städer.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Tämligen allmän i Uppland som helhet, men vanligare i slättområdena och saknas i stora delar av skogsområdena. 431 kartblad, 997 kvadranter.
Åkervinda växer i allehanda kulturmiljöer där marken är störd. Den är ibland ett mycket besvärligt ogräs i åkrar och trädgårdar och förekommer även på vägkanter, järnvägsbankar, gårdsplaner, skräpmarker och i grusgropar.
Förändring + 2 %.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Åkervindan har kommit in med kulturen, troligen med tidigt jordbruk. Linné anger den som ett synner-ligen svårt åkerogräs men från landskapet finns få uppgifter som tyder på detta. Arten angavs första gången 1810 från Gävle av Carl Johan Hartman och Claes Östling. I Gävletraktens växter 1848 beskrivs den som sällsynt. Totalt är tio gamla fyndplatser kända och art-en är fortfarande sällsynt.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Åkervinda hittades vid 1800-talets slut nästan endast i eller nära hamnar, ofta på barlast, och mest i Hudiksvall och Söderhamn. Under vår inventering har den påträffats även långt från dessa miljöer och långt in i landet, men fortfarande på starkt kulturpåverkad mark, dock inte på åkrar. Den tycks spridas, men långsamt.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Åkervinda är ett gammalt odlingsogräs i Sydsverige, som hos oss dock sannolikt kommit in i sen tid. Arten samlades förr på barlast, och även i sen tid är den sedd i gamla hamnmiljöer; dessutom är den funnen som järnvägsspridd på bangårdar i Sundsvall, Timrå och Borgsjö. I staden växer den intill husväggar och odlingar; på vissa platser kan den misstänkas ha förts in som prydnadsväxt.