åkervinda

1538 Convolvulus arvensis L.

This variable species (e. g. var. linearifolius Choisy from S. Europe) is considered to originate from the Mediterranean region. It has spread widely as a weed (Africa, N. and S. America, Australia etc.). However, it avoids N. Eurasia and northern N. America. The present distribution is discontinuous circumpolar (Hultén, Circumpol. Il, p. 248 and map 239). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 359.

Åkervinda är en gammal, kulturberoende växt. Den konkurrenssvaga och ljusälskande arten växer på torr, solöppen, lerig eller sandig/grusig mark. Man ser den numera främst i väg- och åkerkanter, på mer eller mindre vildvuxna tätortsgräsmarker, stationsområden och i grustag samt mera sällan i naturbetesmarker. Förr var den ett vanligt åkerogräs (se ovan).

Åkerogräs, sälls.–spridd på Hjälmarslätten, f.ö. mkt sälls. Växten ansågs förr vara ett svårt ogräs (Lyttkens 1885). Åkerförekomster är numera ovanligare. Växtplatser är bl.a. sandjordsträda, trädgårdsland, vägren och grustag.

Den enda kända massförekomsten tycks ha funnits invid och på järnvägsbanken vid Lanna i Hidinge 1940 (Broddeson ms).

Gammal bofast art.

Allmän i Västerås-Barkarö och på Ängsö, för övrigt något fluktuerande på Mälarslätten men åtminstone på dess Östra del spridd; några få lokaler i Skogslåglandet och Nedre Bergslagen i anslutning till järnvägar och bebyggelse. Har inom sistnämnda områden delvis varit tillfällig men syns nu på vissa klimatgynnade lokaler i stora ådalar samt längst i Ö vara bofast. Sydlig art, ovan Mälarslätten, som utgör gräns för dess sammanhängande utbredning i Sverige, med stor säkerhet klimatkänslig. På V. Mälarslätten är spridningen måhända delvis ofullbordad. Utbredningstyp: S3.

Huvudsakligen införd med barlast och endast tillfälligt uppträdande, senast rapporterad på 1950-talet. - 8 (8).

Myrin (1832) uppger: ”På Dalslands slättbygd icke sällsynt”. Uppgiften återges av Larsson (1859, 1868), men inga preciserade fynd är kända från 1800-talet.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: extremt mångformig art med många avvikande blomfärger, blommönstring och bladformer och ibland urskiljs flera lägre taxa men förhållandena i Skåne härvidlag är otillräckligt kända.

Åkervinda är ursprunglig på Stora Alvarets uppfrysningsmark i så kallat grusalvar. Där delar den växtplats med bland annat rödmire Lysimachia arvensis och gulsporre Linaria vulgaris. Den kan även växa i betade alvartorrängar med något glesare växttäcke, spricksträngsalvar och sällsynt i karster. På Öland är åkervinda fortfarande vanlig som åkerogräs och den växer också i skrapade vägkanter och längs traktorvägar. I ruderatmiljöer hittar man växten på jordtippar, i gamla stenbrott och sandtag. Bland villaägare är åkervinda ett impopulärt inslag i trädgården och dessutom erkänt svårbekämpad. Sällsynt är växten funnen på sandstränder och driftvallar.

Åkervinda växer över hela Öland och speciellt vanlig är den på Stora Alvaret. Inom Mittlandet förekommer den i extensivt brukade åkrar. På den betade östra sjömarken är den mindre vanlig, där hittas den i ruderatmiljöer, på strandvallar och längs traktorvägar. Endast längst i norr inom Böda sn är det något glesare med fynd.

På Stora Alvaret kan man se plantor av åkervinda som angripits av gallkvalstret Aceria convulvuli. Bladen blir då hopvikta, krökta, rödfärgade och onormalt håriga. I Sverige är denna gallbildning främst känd från Ölands alvar.

Gammal, bofast.

Ursprunglig eller gammalt ogräs.
Åkervinda växer dels i kulturmark, som ett konkurrensstarkt ogräs: gårdsmiljö, trädgårdar, åkrar, åker-, dikes- och vägkanter, beten, ruderatmark och soptippar, dels i naturlig vegetation: alvarmark (oftast något fuktig), hällmark, torrängar samt sand- och grusstränder. På alvarmark är den ofta extremt lågvuxen (se Staffan Rosvalls illustration på omslaget till Rindi 1994 nr 1), och dessa förekomster skulle kunna vara ursprungliga; alternativt har arten utvandrat dit från kulturmarkerna. Den ganska höga andelen provrutor med åkervinda visar att den är allmän. Johansson (1897) uppgav åkervinda som ”Allest.”. Detta är kanske något överdrivet numera, eftersom åkervinda inte rapporterats från alla kartblad.

Arten representeras på Gotland av två varieteter: vanlig åkervinda C. arvensis var. arvensis (som sannolikt står för huvuddelen av uppgifterna) och smalbladig åkervinda C. arvensis var. linearifolius.

Åkervinda växer exponerat på torr till frisk mark, gärna sandig och med skalinslag. Man finner den i åkrar, trädor, trädgårdsland, på vägkanter, banvallar och på utfyllnader, tippar och annan skräpmark.

Åkervinda hittades vid 1800-talets slut nästan endast i eller nära hamnar, ofta på barlast, och mest i Hudiksvall och Söderhamn. Under vår inventering har den påträffats även långt från dessa miljöer och långt in i landet, men fortfarande på starkt kulturpåverkad mark, dock inte på åkrar. Den tycks spridas, men långsamt.