åkerfräken

Gammal bofast art.

Allmän

19 Equisetum arvense L.

This variable species is widely distributed in Eurasia and N. America. Among the numerous varieties the var. boreale Milde occurs in the northern part of the area. Occasionally this species is found in places outside the map area, e.g. in Mexico, S. America, S. Africa and New Zealand, introduced there by man. It is still insufficiently known in remote areas in N. Siberia and Canada. It belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 106 and map 98).

Åkerfräken är ursprunglig men mycket kulturgynnad. Den växer i många olika miljöer – både i någorlunda naturlig vegetation i fuktiga skogar, i kärr och på stränder samt på diverse kulturståndorter som åkrar och åkerrenar, diken, vägkanter, banvallar och skräpmarker.

Arten är mycket mångformig och varierar från fuktmarkernas halvmeterhöga, rikgreniga exemplar till torrmarkernas krypande, fågreniga individ.

Läkeväxt, allm. i hela området men med utbredningsluckor bl.a. i Viby (Nilsson 1978).

I naturligare vegetation växer den på klibbalsocklar i alkärr men är vanligare på allsköns kulturskapade växtplatser i öppna odlingsmarker. Ogräsaspekten framhölls redan av Gyllenhaal (ms 1774): ”Ledsamt ogräs mell. Snavlunda och Askersund på åkrar”.

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Trivialart.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

En mörkt grön fräken med ogrenade grenar. I växtens mitt är grenarnas första led längre än stjälkslidorna. Sommarskotten har trång central hålighet i stjälken. Stjälken är föga kantig (stjäklisterna är många och låga) och oftast slät (dra försiktigt med nageln under de nedersta grenarna!). Stjälkslidorna har mörka tänder.

Åkerfräken bildar stora bestånd på många olika slags mark, även i skog och på stränder, snölegor etc.

Förväxlingsrisk:
Ängsfräken (Equisetum pratense) är ljusare grön och oftast vekare och smalare. Den kan ha sporax på sommarskotten och är tydligt sträv på stjälken (dra med nageln!). I växtens mitt är grenarnas första led något kortare än stjälkslidorna, vars tänder är bredare, ljusa, nästan genomskinliga, med endast en smal, mörk mittlinje.
Kärrfräken (E. palustre) får sporax på sommarskotten (saknar särskilda vårskott) och har mycket kantig stjälk (stjäklisterna är få och höga). Grenarna är ofta korta och ojämnt utvecklade, med nedersta leden mycket kortare än stjälkslidorna.
Smalfräken (E. variegatum) och trådfräken (E. scirpoides) (båda huvudsakligen i Norrland) kan likna de nedliggande formerna av åkerfräken, men är styvare (vintergröna!), endast grenade vid basen och har annorlunda stjälkslidständer.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ökning med 61–75 %.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast vanlig åkerfräken E. a. ssp. arvense i landskapet.

Åkerfräken växer i naturlig vegetation i miljöer som betingas av rörligt markvatten, t.ex. källkärr, översilade ängar, åbrinkar och bäckraviner. Arten förekommer också på sediment i dalbottnar och vid sjöstränder samt i fuktiga löv- och blandskogar, sumpskogar och kärr, främst lövkärr med ask och al. Den påträffas vidare på åkrar och betesmarker, i grustag, på renar, banvallar och industrimark. På grund av sina djupt gående jordstammar var växten förr ett svårt åkerogräs, framför allt på näringsrik mark.

Åkerfräken är mycket vanlig och spridd över hela ön. På Stora Alvaret håller den sig till alvarträsk, vägkanter och gamla stenbrott. Åkerfräken klarar många olika miljöer och drar nytta av mänskliga aktiviteter vilket gör den framgångsrik.

Endast underarten vanlig åkerfräken subsp. arvense är känd från Öland. På sandstränder kan man ibland se åkerfräken som har ett krypande och rikt förgrenat växtsätt och på detta sätt liknar den nordliga underarten krypfräken subsp. alpestre. Men åkerfräken är känd för att vara variabel och dessa plantor på öländska havsstränder får anses vara en ståndortsmodifikation. I Lund finns ett belägg av förmodad krypfräken samlat 1930 i Hulterstad men det är inte expertgranskat och tas inte upp i Jonsell (2000).

Gammal, bofast.

Ursprunglig. Frisk eller fuktig skogsmark, kalkfuktängar, källmyrar, vät- och myrkanter. Havsstränder, framför allt längs nordvästkusten, nedom klinten, även på sandstränder där det finns grundvatten tillgängligt (Englund 1942). Invandrad och allmänt spridd på vägrenar, i åkerkanter samt i dikes- och kanalkanter.

Enligt Johansson (1897) ”Allestädes”. Även i dag mycket allmän, vilket framgår av den höga andelen provrutor med åkerfräken. Spridd över hela Gotland, men sällsynt på Gotska Sandön (Ingmansson & Petersson 1989).

Bara underarten vanlig åkerfräken ssp. arvense är känd från Gotland.

Åkerfräken växer på lerig till sandig, fuktig till frisk mark, gärna exponerat och förekommer på praktiskt taget alla slag av kulturskapade ståndorter som vägkanter, dikesrenar, åkrar, åkerkanter, gårdsplaner, banvallar, grusplaner samt grus- och sandtag. Den finns också i mera naturliga miljöer som öppna gräsmarker av olika slag: betesmarker, fuktängar och havsstrandängar. Arten är mångformig och har vid ekologisk amplitud. Alla våra fynd tillhör underarten vanlig åkerfräken ssp. arvense, men i Fries kartotek redovisas tre fynd av krypfräken ssp. boreale. Dessa tas varken upp av Fries 1945 eller 1971, och förmodligen rör det sig endast om en modifikation.

Åkerfräken är antagligen ursprunglig i källkärr, särskilt alkärr, sumpgranskog och vid stränder men mest finner man den som framgångsrik kolonisatör på vägkanter, järnvägsbankar och all slags skräpmark, åkrar och trädgårdsland, särskilt på lera och isälvsavlagringar. På sådana platser sprider den sig effektivt med sina underjordiska stammar.

Åkerfräken förekommer i de mest varierande miljöer. Man finner den på fuktig mark i barr- och lövskogar, i hagar och betesmarker, på stränder, vägkanter och banvallar samt ofta som ogräs i åkrar och trädgårdsland.

I Årsunda och Österfärnebo kallades åkerfräken för »rävrumpa«. Det är en ursprunglig art som beskrivs som allmän i Gävletraktens växter 1848 och även i landskapet som helhet av Arnell 1924. Den har till stor del fått sin spridning med kulturen. Möjligen har den ökat under senare delen av 1900-talet.

Arten växer även i skogen och klarar ganska kraftig beskuggning. Den finns oftast i rikare miljöer i sumpskogskanter eller på källpåverkad mark. Åkerfräken växer också på havsstränder, bland annat i strandängar, på grusvallar och i sandiga vikar. Det är svårt att säga vilka miljöer som är växtens naturliga hemvist. Kanske är havsstränder och rikare skogsmiljöer exempel på sådana.

Den vanligaste följeväxten är älggräs (18%). På kulturmarker är dock röllika, stormåra, kråkvicker, rödven, maskrosor, tussilago och revsmörblomma vanligast. I skogen är rönn, vitsippa, glasbjörk, skogsfräken och stenbär de oftast förekommande följearterna. Sporspridningen sker i början av vitsippstid.

Vintertid visar åkerfräken inga levande delar ovan jord, men 5–10 cm ner i marken finner man då fertila skott med tjocka knoppar till sporax och sterila skott med smalare knoppar. De klorofyllfria fertila skotten utvecklas mycket tidigt och sprider sporer redan när tuvull, kråkbär och blåsippa blommar. I vitsippans tid i slutet av maj är de lika långa som de sterila. De fertila skotten blir ganska snart övervuxna av de sterila och av annan vegetation och vissnar.

De gröna sterila skotten har normalt ogrenade grenar, men på älvstrand i Undersvik har exemplar med greniga grenar setts. Skotten utvecklas mycket olika i olika miljöer. På torr och trampad mark blir de knappt decimeterlånga, nedliggande, krokiga och med tätt sittande korta grenar. I kärr och sumpskog blir de halvmeterhöga och långgreniga. På hösten vissnar skotten, faller ihop och blir gråbruna.