åkerbinda

Gammal bofast art.

Spridd i hela landskapet, något vanligare i kustbandet och nedre Ådalen.

Allmän-tämligen allmän.

Åkerbinda är en gammal, kulturberoende växt. Den ettåriga, ljuskrävande och ganska konkurrenssvaga arten växer främst i åkrar, trädgårdsland, nyanlagda gräsmattor, på jordhögar och ruderatmarker.

Oavsiktligt infört åker- och trädgårdsogräs, allm. förekommande i hela Närke. Av lägre frekvens i Skogsbygden, sälls. i Garphyttetrakten 1994. Fröreserver på skogshyggen anses vara ”ett minne av äldre tiders allmänna svedjebruk” (Rydberg & Wanntorp 2001)

655 Polygonum convolvulus L.

Syn.: Bilderdykia convolvulus (L.) Dum., Fallopia convolvulus (L.) A. Löve

This almost homomorphic species originates from Europe. It has been introduced into large parts of Asia and N. America and also into scattered places in S. America, Africa, Australia, New Zealand etc. The recent distribution is circumpolar (Hultén, Circumpol. Il, p. 246 and map 237).

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Åkerbinda växer på öppen, frisk och näringsrik mark. Den är främst funnen som ogräs i åkrar med grödor som fodermajs, potatis, bruna bönor, raps och korn. Den kan ses i stor mängd i stubbåkrar och på trädor. Åkerbinda är också vanlig på ruderatmarker som jordhögar, stentippar och gamla grus- eller sandtag. I trädgårdens rabatter är den en ovälkommen gäst. Den dyker ofta upp när grävningar skett som vid bevattningsdammar eller anlagda cykelbanor. Ibland är den sedd i sandiga betesmarker och vid några tillfällen noterad från steniga havsstränder.

Åkerbinda följer den odlade marken och är således sällsynt på Stora Alvaret, i östra sjömarken och barrskogarna i Böda sn. Närhelst naken jord exponeras är den snabb med att kolonisera.

Gammal kulturföljeslagare, bofast.

Gammalt ogräs.
Vanlig som ogräs i åkrar, går bra i både lätta och tyngre jordar, även i trädgårdsland och rabatter. Spridd på soptippar och diverse ruderatmark, någon gång på kulturpåverkad hällmark. Även i dag allmän över hela Gotland, men starkt kulturbunden. Från Gotska Sandön, Fårö, finns en enda aktuell lokal, från soptippen vid Fyrbyn 1994, 2005 (MI, GI, JP). Den rätt höga andelen av inventerade provrutor, där den förekommer, visar att arten är mycket vanlig i kulturpåverkad mark. Även om Wahlenberg gav en begränsad lokalförteckning var åkerbinda troligen redan då en allmän ört på Gotland. Johansson (1897) beskrev dess frekvens som ”Allest.” och angav den från Vamlingbo till Fårö, inklusive Gotska Sandön. Vi kan inte se någon nämnvärd förändring av frekvensen sedan dess.

Åkerbinda växer oftast som ogräs i åkrar och trädgårdar, men den förekommer också i annan kultur- och skräpmark, som på vägkanter, utfyllnader, jordhögar och soptippar. På inte alltför utsatta och oftast steniga havsstränder finner man den ovanför högvattenlinjen. Arten har inte gått tillbaka som de flesta åkerogräs sedan förra inventeringen, kanske beroende på att den förekommer i så många olika miljöer.

Åkerbindans frön gror på våren och plantan dör på hösten. Arten växer som ogräs i åkrar med säd, potatis och liknande samt i jordhögar i kulturlandskapet. Som ogräs är den ungefär lika frekvent som lomme och rödplister, något mindre än åkerkårel, som annars har en mycket likartad fördelning. Åkerbinda har även setts på väg- eller tomtmark, på industri- och ruderatmark, några gånger i ängs- eller hagmark, mera sällan på järnvägsmark och mark vid småbåtshamn, badplats eller sjöstrand i kulturlandskapet. Vid sidan av kulturmarken visar arten sig bara undantagsvis, som på hyllor i två korpberg.