Taxasida

agnsäv

Eleocharis uniglumis

(Link) Schult.

agnsäv är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Patrik Engström
Översikt
Översikt

agnsäv är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • agnsäv
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Eleocharis uniglumis
Vetenskapligt namn, fullständig form
Eleocharis uniglumis (Link) Schult.
Svenskt namn
agnsäv
icelandic
Vætuskúfur
norwegianBokmal
fjæresivaks
norwegianNynorsk
fjøresivaks
Finskt namn
meriluikka
finlandSwedish
agnsäv
Danskt namn
Enskællet sumpstrå
Foton
Anders Delin
Långbo, Skog 2013-06-29
Anders Delin
Storjungfrun, Söderhamn 2011-06-03
Patrik Engström
Gannarve 2010-07-20
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Se strandagnsäv Eleocharis uniglumis subsp. uniglumis

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Se strandagnsäv Eleocharis uniglumis subsp. uniglumis.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Sannolikt något förbisedd.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Ett dussin uppgifter från kalk- eller källpåverkade områden finns. Växten kan finnas kvar i ytterligare något kalkkärr eller på någon betad strandäng.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Se bottnisk agnsäv Eleocharis uniglumis var. fennica, vanlig agnsäv Eleocharis uniglumis var. uniglumis och baltisk agnsäv Eleocharis uniglumis var. vestergrenii

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Dusén (1880) rapporterade denna art som ny för landskapet: Sveg: Nilsvallen (16E 6f, i S och UPS). Kollekter, som möjligen är från samma lokal, samlades av Cedergren och Egerström (1915 respektive 1920, i S).

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

397 Eleocharis uniglumis (Link) Schult.

Syn.: Scirpus uniglumis Link

This widespread species belongs to a group of taxa which is closely related to the E. palustris group (no. 396 and 398). According to Fl. URSS IIl/1935, p. 80 ff., several taxa of species rank may be distinguished within E. uniglumis s. lat. It is at present impossible to map them separately. However, an attempt is made to map E. kamtschatica (C. A. Mey.) Kom. (including E. sachalinensis [Meinsh.] Kom., E. komarovii Zinserl., E. savatieri C. B. Clarke and E. mitrata [Franch. & Sav.] Makino), which probably have a disjunct distribution in E. Asia and N. America. E. uniglumis s. lat. belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 120 and map 112). Outside the map area it has a wide distribution (SE. Asia, Australia, New Zealand, S. America), apparently as a native plant (cf. Hultén, 1. cit.).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

17, utbredning som föregående arts: några - mest äldre - lokaler inom Ö. Mälarområdet, huvudsakligen på hävdade Mälarstrandängar, ett gammalt fynd i Salas kalkområde samt ett fåtal förekomster i Bergslagen, varav åtminstone de nutida syns vara beroende av kalkrik mark. Jämte Carex flacca den enda av Mälarområdets "kalkfuktängsarter", som fortfarande återstår inom detta område (lokal 3, kanske 1). Utbredningstyp (hela populationen): S10.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 61–75 %. Ofta mycket långlivad på lokalerna men påfallande sällan etablerad på nya.
Kommentar: allt material som samlats in under inventeringen har fördelats på varieteter enligt nedan.

De även vanlig agnsäv Eleocharis uniglumis var. uniglumis och baltisk agnsäv Eleocharis uniglumis var. vestergrenii.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Scirpus uniglumis

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Agnsäv företräds på Öland av två underarter: strandagnsäv subsp. uniglumis och alvaragnsäv subsp. sterneri. Från inventeringen har de bestämts till underart i endast 20 % av fallen varför de delvis får behandlas kollektivt.

Strandagnsäv har axfjäll som är glansigt mörka med en smal, något gulaktig kant. Kalkborst saknas eller är rudimentära. 2n = 46. Den har indelats i fyra varieteter: vanlig agnsäv var. uniglumis, bottnisk agnsäv var. fennica, arktisk agnsäv var. septentrionalis och baltisk agnsäv var. vestergrenii. Längs Östersjöns stränder söder om Åland, är det främst baltisk agnsäv som växer. Således är det denna varietet man kan förvänta sig att finna på Ölands havsstrandängar. Baltisk agnsäv är storväxt, upp till 60 cm hög, har grova strån som snabbt gulnar vid torka. Nöten är brungul och saknar kalkborst.

Alvaragnsäv subsp. sterneri har axfjäll med en bred, hinnartad och silvervit kant vilket ger axet ett brokigt utseende. Nöten är brun, kalkborsten är grova, fyra till antalet och ungefär av halva nötens längd. 2n = 74–82. Denna underart är endast känd från Öland och Gotland där den växer i kanten av alvarvätar eller kalkrika kärr (Strandhede 1961).

Agnsäv växer på våt, kalkrik och ibland salthaltig mark som ofta är hävdad. Den ses i välbetade kalkfuktängar, rikkärr, alvarträsk, skogskärr och på havsstrandängar runt medelvattenlinjen. Agnsäv kan också växa vid grävda vattenhål och bevattningsdammar. Vid alvarvätar är endast subsp. sterneri rapporterad och på havsstränder endast subsp. uniglumis.

Agnsäv är spridd över större delen av Öland, vanlig på Stora Alvaret och i Mittlandet. Den förekommer utmed stora delar av kusten, bitvis något glesare längs den västra och steniga kusten. Delar av Ölands sydvästra kust är numera ohävdad vilket missgynnat agnsäv. När uppkastade, fintrådiga alger täcker stranden närmast vattenlinjen kan arten inte fortleva. På Stora Alvaret bedöms den inte vara hotad medan lokalerna i Mittlandets våtmarker på sikt kommer att växa igen då många av dem idag är ohävdade. Agnsäv förefaller sammantaget ungefär lika vanlig idag som i Sterner (1938) men den bedöms som minskande framöver. Underarternas aktuella utbredning är oklar.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig. 
För växtmiljöer se underarterna. Av de till underarten bestämda noteringarna utgör alvaragnsäv ssp. sterneri ca 60 % och strandagnsäv ssp. uniglumis ca 40 %. Angavs av Johansson (1897) som tämligen allmän, men arten var vid den tidpunkten inte klart skild från knappsäv E. palustris. Troligen konstant frekvens.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Agnsäv växer på våt, gärna saltpåverkad jord och kan bilda stora bestånd på havsstrandängar, framför allt vid diken, sänkor och grunda vätar samt utmed rännilar med sötvattensutflöden. I inlandet kan man träffa på den på sjöstränder och i öppna kärr och fuktängar.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på fuktig till blöt mark på havsstrandängar, även vid stränder av medelrika och kalkrika sjöar samt i rikkärr och kalkfuktängar. Vanlig i Göteborgs skärgård, ganska vanlig vid Vänern, mindre vanlig på Falbygden och ganska sällsynt på sjöstränder i övrigt. 140 lokaler i 84 rutor (10 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Agnsäven växer främst på strandängar vid havet. Den bildar där en karakteristisk zon på vattenstranden nära medelvattenlinjen. I inlandet är agnsäven sällsynt funnen i kalkkärr, diken och vid sjöstränder. Vid Mälarens stränder har den kanske levt kvar sedan saltvattenstiden på samma sätt som havssälting och blåsklöver. I motsats till knappsäv och veksäv är den konkurrenskraftig och växer i sluten fuktängsvegetation. Agnsäven är starkt slåtter- och betesgynnad.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Mycket allmän vid kusten; sällsynt i inlandet, men där möjligen förbisedd. 281 kartblad, 691 kvadranter.
Almq. På havsstränder allestädes; eljest spridd åtminstone i de flesta trakter.
Agnsäv är en av karaktärsarterna för havsstränder, där den är vegetationsbildade i de blötare partierna av strandängar och även förekommer på stenstränder och i klippskrevor, dock ej på de allra mest exponerade ställena. I inlandet växer den i fuktiga miljöer med hög elektrolythalt på sjöstränder och fuktängar samt i kärr.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Agnsäv är ursprunglig. Den angavs förekomma flerstädes i Gävletrakten 1848 och 1863.
Vanliga följeväxter på havsstränder är havssälting (33%), fackelblomster, krypven, salttåg, vass, äkta förgätmigej, vattenmåra och kabbleka.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Först publicerad av Dusén (1881a) från Haverö.