vityxne

Gammal bofast art, nu utgången.

Vityxne är en slåtterberoende orkidé som har minskat kraftigt under 1900-talet i takt med att ängarna omvandlats till åker eller skog. Den är nu bara känd från tre platser i landskapet – i socknarna Våxtorp, Breared och Ullared. Antalet exemplar på lokalerna varierar från år till år men brukar ligga mellan 5 och 50. Växtplatserna hävdas med sen lieslåtter och ibland också med försiktigt efterbete av nötkreatur under hösten. Gödsling förekommer inte.

Utanför slåttermarker kan vityxne klara sig under åtskilliga år i ganska torra naturbetesmarker med gräs/ljunghedsvegetation och måttligt betestryck.

Några tillfälliga förekomster har under de senaste decennierna rapporterats från skogs- och åkervägar samt från en högörtäng vid en åstrand.

De halländska vityxnelokalerna är inte avsatta som reservat men de vårdas av markägarna och andra intresserade personer.

Västlig art i magra ängar och hagar.

Larsson 1859.

Först uppgiven av Nilsson (1976).

561 Leucorchis albida (L.) E. Mey.

Syn.: Pseudorchis albida (L.) A. & D. Löve

Within this mainly arctic-montane species two subspecies have been distinguished, viz. subsp. albida in the C., W. and to some extent N. part of Europe and subsp. straminea (Fem.) A. & D. Löve in N. Europe (called var. subalpina [Neum.] Hyl. n. nud.), Greenland and infrequently in northeastern N. America. Both subspecies meet in C. and N. Scandinavia, in an area difficult to indicate precisely. The species belongs to the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 116 and map 98). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 107.

Leucorchis albida
I Norden är vityxne en västlig art med östgräns i Småland. Den har tyngdpunkten i sin svenska utbredning i de södra fjälltrakterna, där den växer i björkskogsbältet. I låglandet är den helt bunden till det äldre kulturlandskapet, där den hör hemma i måttligt torr, lågvuxen slåttermark på näringsfattig jord (Å. Carlsson & Gustafsson 1984). Arten är beteskänslig men förmår leva kvar i hagmark om betet sätts in sent på året och inte är för intensivt.

Lokaler för vityxne är relikter av en mycket gammal landskapstyp. De har en värdefull flora och fauna och måste skötas med sen slåtter och efterbete, alternativt med sent och lätt bete. De måste hållas fria från beskuggande träd och buskar och får inte gödslas.

Vityxne var tidigare spridd i hela Kronobergs län och västra Jönköpings län; enligt Scheutz (1864) var den ´i vestra delen icke sällsynt´. De 67 dokumenterade äldre uppgifterna är givetvis en ringa del av vad som existerat. Bundenheten till slåtterängar förklarar artens starka tillbakagång under 1900-talet. Den har försvunnit genom att ängarna dels uppodlats, dels gjorts om till hagmark. Arten är nationellt rödlistad och betecknas som starkt hotad (Gärdenfors 2005).