vit dunört

Tre belägg av vit dunört är kontrollerade av S. Snogerup.

1372 Epilobium ciliatum Raf.

Syn.: E. americanum Hausskn.

This species originates from N. America. The map of its occurence there is incomplete. It has been introduced into N. Europe in recent times. Here the species (and its distribution) seem to be confused with E. rubescens Rydb., also from N. America. In fact the map of this species in Hultén's Atlas 1971, map 1290, is the basis of the present map. These dubious circumstances need to be clarified.

Vit dunört står mycket nära amerikansk dunört E. adenocaulon och vissa floraförfattare betraktar den som en vitblommig variant av denna. De vanligaste växtplatserna finns i anslutning till backar, diken och små kärr i jordbruksbygder. Då och då träffar man också på den vid märgelhålor, i 1er- och grustäkter samt på avfallstippar och utfyllnadsområden.

Arten härstammar från Nordamerika och är känd från Sverige sedan 1891 (Jager 1986).

På grund av tveksamheter i avgränsningen från amerikansk dunört E. adenocaulon är nedanstående uppgifter osäkra.

Nordamerikanskt ogräs inkommet i Sverige under 1900-talet, numer spritt i Närke, men ofta fåtaligt. Ofta sammanblandad med amerikansk dunört och enl. kontrollerade beläggex. sällan säkert bestämd. De rikaste förekomsterna finns på Närkeslätten i anslutning till hamnar, vägar och järnvägar i mineraljord, stundtals i stor mängd. Växtplatser är öppen skräpmark bl.a. tippar, gårdsplaner, kalkbrott och grustag. På Valen i Götlunda sågs 1987 några stora ex. i ett alkärr.

Se även amerikansk dunört (aggregat) Epilobium adenocaulon agg.

Av Hultén (1950) markerad med två prickar i O-Dalsland. Ursprunget till dessa har jag ej lyckats spåra.

Status: inkommen på liknande sätt som amerikansk dunört E. adenocaulon och ofta sammanblandad med vitblommiga former av denna varför frekvens och invandringshistoria i äldre tid är osäker. Det äldsta helt övertygande belägg som påträffats är från 1964 (Matteröd, AOr det. SSp i LD), men åtskilliga äldre mer eller mindre osäkra uppgifter föreligger.
Förändring och hot: ökning med 31–45 % men osäkert till följd av tidigare sammanblandning med amerikansk dunört E. adenocaulon.
Kommentar: B, granskare AOr och SSp. Enligt AOr är detta taxon dock bara en extrem form inom variationsbredden hos amerikansk dunört E. adenocaulon och saknar därför taxonomiskt värde.

E. saximontanum
Vit dunört står mycket nära amerikansk dunört E. adenocaulon, och i hemlandet Nordamerika anses de båda inte möjliga att skilja. I Europa förefaller de dock någorlunda distinkta och har något olika spridningshistoria och utbredning, och de behandlas här provisoriskt som arter. Till Sverige kom vit dunört vid förra sekelskiftet; expansionen i Småland har skett under 1900-talets senare hälft. Den påträffas oftast på samma typ av lokaler som amerikansk dunört och i regel tillsammans med denna, men den har inte blivit lika vanlig och spridd. Möjligen har vit dunört större krav på näringsrik, lerhaltig jord än amerikansk dunört – något som även kartbilden antyder – och kanske är den också mera bunden till bebyggelsens närhet än denna. Den är vanligast längs diken, på gårdsplaner, på fuktig betesmark, i grustag och på skräpmark.

Vit dunört härstammar från Nordamerika och rapporterades första gången i Sverige från Västergötland (Skallsjö 1898). På Öland dröjde det till 1918 innan första fyndet gjordes. Den är idag främst funnen i olika ruderatmiljöer såsom grustag, stentippar, nygrävda dammar, jordhögar, plantskolor och kompostanläggningar. Få fynd är gjorda i åkerkanter, längs diken, vägrenar, i fuktiga betesmarker och skogar.

Vit dunört har ökat tydligt sedan Sterner (1938) men den har en ojämn utbredning. På dagens Öland är arten vanligast runt Färjestaden och Löttorp, kanske delvis beroende på flitiga inventerare. På Stora Alvaret saknas den helt utom i en skräpmark vid alvarbyn Ekelunda, Sandby sn. Det är också sparsamt med fynd i de sydligare socknarna, från Vickleby och söderut.

Vit dunört är lik amerikansk dunört E. adenocaulon och alaskadunört E. glandulosum. Förutom de små, rent vita blommorna är plantan ofta förgrenad nära basen, de mellersta bladen är tydligt skaftade och den saknar ofta turioner (turion = en typ av knopp som kan växa ut till en komplett planta). Hos amerikansk dunört utgår förgreningar från den övre delen av plantan och den har alltid tydliga turioner. Vit dunört har stödblad som är mycket mindre än de mellersta stjälkbladen och kapslarna har rikligt med tilltryckta vanliga hår men saknar nästan helt glandelhår. Alaskadunört har stödblad som är lika långa som de mellersta stjälkbladen, kapslarna har gott om glandelhår men knappast några vanliga hår (Jonsell & Karlsson 2010). Vit dunört kan ha rosa blommor (se ovan) liksom amerikansk dunört kan ha vita blommor men detta är sällsynt.

Inkommen, bofast.

Bofast.
Övervägande fuktiga miljöer, framför allt diken (och dikade myrar), även grustag, åkrar och ruderatplatser. Vit dunört spred sig mycket snabbt sedan den först samlades i Tingstäde i juli 1912. I september samma år sågs den i Visby, 1914 i Boge, 1915 i Hejde, 1917 vid Roma och Väskinde stationer, 1918 i Etelhem, 1920 vid Martebo station, 1921 i Endre vid Sylfaste station osv. Senare under 1920-talet tillkom ytterligare 13 socknar, och i dag finns arten över hela Gotland från Sundre till Fårö. Järnvägen tycks ha varit en viktig spridningsled. Jämfört med amerikansk dunört E. adenocaulon, som spred sig mycket långsamt under sina första decennier på Gotland, är emellertid vit dunört i dag inte lika vanlig som amerikansk dunört.

Exemplar med rosa blommor har påträffats i Martebo 1924 (belägg från odlade ex- emplar med ursprung i Martebo, G. Samuelsson i UPS).

Vit dunört är en nyinkommen, numera bofast art från Nordamerika. Den har på de 70 år som gått sedan första fyndet spritt sig över större delen av landskapet men inte lika framgångsrikt som amerikansk dunört. Arten är starkt kulturgynnad, vilket syns på utbredningen, där den nästan saknas i de inre skogsområdena. Oftast finner man vit dunört på näringsrik jord i skräpmarker och på utfyllnader samt på fågelgödslade öar.

Vit dunört kom in till Sverige i början av 1900-talet och finns nu över större delen av landet. Redan 1910–30 hade den spritt sig över stora delar av Uppland, mest kring städerna, en spridning som under de senaste decennierna varit mycket effektiv. Den nu är allmän i hela Uppland. 332 kartblad, 707 kvadranter.
Vit dunört förekom i början av 1900-talet mest på järnvägsbankar och bangårdar. Nu finner man den på allehanda grusiga och steniga, inte alltför torra lokaler som grustag, grusplaner, gårdsplaner, skogsbilvägar och vändplaner i skogen, ofta på skräpmarker samt även på stränder och hällmark i skärgården, ofta på kalskär. Delvis förekommer den tillsammans med amerikansk dunört, men kräver mera störd mark, eftersom den är mindre konkurrenskraftig. Den är en mycket snabb kolonisatör.

Vid projektets start uppfattades vit dunört som en färgform av amerikansk dunört, varför den inte rapporterades separat. Den har därför blivit underrapporterad.

Vit dunört är inkommen från Nordamerika. Den har i sen tid spritt sig till Sverige. Den är först funnen i Södermanland i början av 1900-talet. I Gästrikland hittades den först av Erik Almquist 1924 i Gävle hamn. Arten har därefter fått en snabb spridning och är nu fullt spridd över landskapet.

Den växer ofta på samma sätt som amerikansk dunört i fuktiga kulturpåverkade miljöer som diken, bäckar, stränder, grävda gropar etc. men finns också i torrare miljöer, t.ex. som ogräs i odlingar, i torra vägdiken, på industriplaner och i kanter i tätbebyggelse. Vit dunört går ut i skogsområdena och kan även förekomma på torrare hyggen. Den är sedd på bar jord i en älvravinbotten i Tuna och i ett ådelta i Selånger. Vit dunört växer ofta tillsammans med amerikansk dunört men uppträder mera sällan i massbestånd. Säkra mellanformer har inte setts.