vanligt krypvide

Mestadels allm.–täml. allm. men ojämnt fördelad, i Glanshammar 59 lokaler, liksom i Viby, men i Rinkaby endast 10 lokaler (Nilssson ms). En lägre frekvens har spårats också i Svennevad (Kjellmert 1947) samt i delar av Tiveden och i Ödeby.

Krypvide växer i bl.a. myrkanter och på mineraljord vid sjö- och åstränder och förekommer gärna i starkt kulturpåverkad vegetation, bl.a. vägdiken, grustag, skogsstigar, banvallar o.d.

Stora bestånd finns ibland på förr slåttade strandängar som i Kvistbro vid Teen (Furuholm m.fl. 1973). Vid Möholmen i Ödeby sågs ca 100 m² på delvis betad strand 1989.

Starkt kustbunden, i inlandet sällsyntare och troligen mer krävande på underlaget. - 62 (16).

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 16–30 %.
Kommentar: även ett mindre antal uppgifter som inte preciserats till underart är inkluderade här. Mellanformer mellan denna och sandvide S. r. var. argentea och rosmarinvide S. r. subsp. rosmarinifolia förekommer men är relativt sett mycket sällsynta.

Vanligt krypvide växer på fuktig mark, gärna på sand- eller torvjord. Det är en konkurrenskänslig växt, som främst påträffas på hävdad mark och på platser där vegetationen inte är sluten. Ursprungliga lokaler är grusiga eller sandiga sjöstränder samt kärr, där den helst växer på tuvor eller i övergången till torrare mark. Den är typisk för fuktiga, artrika hagar och i stora delar av Småland en god indikator på naturbetesmark. Särskilt i västra Småland påträffas den också på åkerrenar och vägkanter eller på starkt störd mark som grustagsbottnar och industriplaner.

Ursprunglig.
Vätar, fuktängar och kärrkanter, frisk till fuktig skogsmark, ofta i bryn. Vanligt krypvide förekommer också i fuktig ängsmark; det verkar gynnas av bete, men växer även i slåtterhävdade ängen. Spritt till diken, åkerrenar och fuktiga grustag.

Vanligt krypvide är spritt över hela Gotland, från Sundre till Fårö; på Gotska Sandön är dock bara två förekomster antecknade, och krypvide saknas helt på Karlsöarna. Möjligen var vanligt krypvide förbisett i början av 1800-talet; i senare floror (Eisen & Stuxberg 1869, Johansson 1897) karakteriserades det som allmänt, vilket också är dagens frekvens.

Krypvide (inklusive mellanformer till sandvide) växer oftast exponerat och både fuktigt och torrt i hällmark och betesmark, i övre delen av sandiga havsstrandängar, grustag, kärrkanter, glesa barrskogar samt på vägkanter, framför allt längs skogsvägar. Krypvide är en av de arter som koloniserar förut kala bergsplatåer och har ökat sedan mitten av 1900-talet. Eftersom den är relativt konkurrenssvag kanske den återigen minskar, när igenväxningen fortsätter.