vanlig skogsalm

Spontana är delar av Mälarområdets almpopulation samt ett fåtal förekomster härovan upp i Övre Bergslagen. Sistnämnda av reliktnatur. I hela Västmanland dessutom ofta odlad och förvildad, i regel i anslutning till tätorter, gårdar, gamla hyttplatser och gruvområdet Som förvildad kalkgynnad; vanlig t.ex. i Älvlången-området i Viker, inom kalkstråket Mårdshyttan-Håkansboda, på kalkkörtlarna i Norberg och Västanfors m.m. Utbredningstyp som spontan: S8. Som förvildad: S1.

Den spontana almens till Mälarområdet och några få nordliga isolat tillbakaträngda utbredningen torde delvis kunna skyllas hård skattning under tidernas lopp. Ännu i sen förhistorisk tid förekom t.ex. spontan alm i Norberg: pollenfynd på ca 900–1000 år gamla flottar och kanoter, funna i sjöarna Kalven och Värlingen (LUNDQVIST & HJELMQVIST 1946).

Trädet nämns under 1700-talet från Mälarområdet: "Närmast åt Mälare-sidan göra äfwenwäl de dyrbara slags träden, Ek, Lönn och Alm --- belägenheten af landet så angenäm och behagelig, at den ögon-fägnaden ej med penningar kan betalas." (GRAU 1754.) "Alm är det enda, som han [schatullmakare Sjölin] med någon lätthet lärer få ifrån Kungs-Barkarö, samt ifrån Holmarna däromkring i Mälaren, hwarest han till ymnighet skall finnas." (BARCH. 1772.) Ängsö: 'ubique crescunt" (FLYGARE 1766).

Prydnadsodling av skogsalm känd sedan 1700-talet: "1737 planteras [i Arboga] alm, ask, lind och lönn, ej allenast på stadens större gator, utan ock vid landsvägarna deromkring" (BERGSTRÖM 1892). Alleträd vid Fullerö 1746 (LINNE 1747). Fr.o.m. 1700-talets slut återkommande inslag i engelska parker (syns tidigast ha använts i sådana vid Bernshammar, kanske vid Häste och Klackberg i Norberg m.m.). Från Klackberg nämndes alm som förmodat vild redan av ÅNGMAN (1835) - troligare förvildad från gårdens prydnadsalmar, som nu är de grövsta i trakten.

Märkesträd sällsynt Häribland gammelträdet å lokal 4: 415 cm i omkrets 1,3 m ö.m. 1976(!). En möjligen vild, dubbelstammig alm (delad 1,8 m upp) i bryn S Fullerö slott mätte 501/1,3 1974(!). Den grövsta almen i Ekuddens lund (Västerås-Barkarö) var 222/1,3 1973(!).

Ursprunglig, finns på näringsrika, friska marker, gärna kalkrika och med god mullhalt, oftast i bergbranter, raviner och sluttningar. Arten planteras ofta i parker och alléer. Den är också mycket vanlig som gårdsträd och förvildas lätt. Naturligt förekommande alm är vanligast på platåbergens sluttningar, i sluttningar och raviner vid de stora åarna, liksom på grönstensberg. I många rutor finns nog endast planterad och förvildad skogsalm, inklusive sådana förekomster funnen i 631 rutor (76 %).

VÄXTMILJÖ Alm är relativt vanlig i odling i tätorterna vid kusten, särskilt i äldre tid kring stadsbebyggelsen i Sundsvall och i herrgårdsparker. Vid Svartviks herrgård i Njurunda finns t.ex. en alm som planterades ca 1820. År 2007 var den 496 cm i omkrets i brösthöjd (LS).
Idag är alm ofta förvildad lokalt genom fröspridning från närliggande odlade träd. På några platser finns det rena almlundar på mullrik jord, t.ex. i Njurunda Klampenborg och Svartvik. Mindre förvildningar har setts i Granlo längs Selångersån i Sundsvall och Selånger.
Småplantor av alm är inte ovanliga på ruderatmarker i Sundsvall. Alla förekomster har inte bestämts till underart.