vanlig rödmalva

Grönsak och läkeört som ingick i Svenska farmakopén 1–6 (1775–1845).

Rödmalva är en gammal, kulturberoende växt som också odlas och förvildas. Den är främst funnen i vägkanter och på ruderatmark i anslutning till bebyggelse. På många lokaler är den obeständig, men i likhet med skär kattost M. neglecta kan den uppvisa mycket lång varaktighet på en del platser, t ex vid Varbergs Fästning där den funnits åtminstone sedan 1842.

Status: gammal och bofast, men även ibland odlad som prydnadsväxt och förvildad.
Förändring och hot: ökning med mer än 75 %.
Kommentar: även ett mindre antal uppgifter som inte preciserats till underart är inkluderade här. Förutom den spontana och mycket enhetliga populationen förekommer ett flertal olika kulturformer med olika blomfärg och morfologi varav särskilt en kallad ’Zebrina’ visat god förmåga att förvilda sig. Ungefär en tiondel av uppgifterna avser sådana kulturformer.

Gammal kulturföljeslagare.
Öppen kulturmark: gårdsmiljöer, t.ex. hönsgårdar, rabatter och gödselstäder; även åkervägar, ruderatmark, jord- och skräphögar samt soptippar. Enstaka fynd i vägkanter, grusgropar och på sandmark. Johansson (1897) angav frekvensen som ”H. o. d.”, motsvarande tämligen allmän. Det stämmer bra även i dag.

Endast vanlig rödmalva ssp. sylvestris är känd från Gotland.

Rödmalva är en gammal kulturföljeslagare, som framför allt hör kusten till. Den växer på kväverik, torr eller frisk mark i människans närhet och är karakteristisk för de äldre kustsamhällenas stigar, täppor och hamnområden, där den hör hemma invid sjöbodsväggen eller staketet till ”hagen”. Rödmalva växer också i gårdsmiljöer, speciellt på Tjörn, där den är vanlig över hela ön, vilket påpekades redan av Palmér (1927). Vägkanter, jordhögar och skräpmark av olika slag är andra ståndorter. Ibland kan den förekomma i stor mängd på fågelgödslade öar.