vanlig renfana

Möjligen imhemsk krydd-, läke-, färg- och prydnadsväxt, täml. allm. på åsar och andra mineralrika marker i vägkanter, banvallar, åkrar, åkerkanter, tippar m.m.

Växten var känd i Europa redan på 800-talet (Lagerberg 1943). I Närke odlades den ”vid varje gård” på 1850–1860-talen (Saxon 1933a).

På sänkningsskären i Hjälmaren fann Callmé (1887a) den på 7 lokaler, Grevillius (1893a) på 16. Den växte på 1980-talet i Götlunda i strandhällsprickor vid Hjälmaren S om Södra Bälgö och vid Västergården på Valen. På Vätterns stränder fanns den ”på flera ställen t.ex. på Klockarholmen vid Askersund särdeles ymn. osv.” (Gellerstedt 1852).

Status: gammal och bofast. Därtill någon gång odlad som prydnadsväxt och förvildad.
Förändring och hot: ökning med mer än 75 %.

Chrysanthemum vulgare
Renfana växer på torr eller ganska torr, ofta grusig jord. Den är kvävegynnad. Vid kusten återfinns den framför allt i blocksträndernas högörtsvegetation men också på driftvallar rika på tång och kring sjöbodar. I inlandet är växten vanligast på vägkanter, i vägslänter och i grustag. Man finner den också vid gårdar, på utfyllnader, industritomter, bangårdar och tippar. Renfanan hölls förr bl.a. som medicinal-, krydd-, doft- och färgväxt. Den står inte sällan kvar vid gammal bebyggelse.
Funnen i 1318 rutor; tidigare uppgifter från 219 rutor. Vanlig. – Ursprunglig vid havet; i inlandet en gammal kulturföljeslagare.
Renfanan har ökat i inlandet under 1900-talet. Scheutz (1864) angav: ´h. o. d. [här och där] men ej mera vestligt än Rydaholm och Wernamo´.