ullört

Gammal bofast art.

Det finns en enda uppgift om arten. Den härrör från Zetterstedt, som gjorde fyndet i Överhogdal 1840. Rapporten återges av Birger (1908a). Inga detaljer är kända.

1777 Filago arvensis L.

Syn.: F. montana L. p. p., Oglifa arvensis (L.) Cass., Logfia arvensis (L.) Holub

This species occurs in Europe and W. Asia. It has been favoured by the clearing of dry, sandy ground. The population in the southern mountains (approximately S of the line on the map) is distinguished as subsp. lagopus (Steph.) Nym. (cf. Fl. Eur.4/1976, p. 124). The species has been sparsely introduced into N. America.

Ullört är en gammal, kulturberoende växt. Den ettåriga, konkurrenssvaga arten växer i små grupper eller kolonier på torr, sandig/grusig mark med ingen eller mycket gles växtlighet - åkerkanter, trädesåkrar, järnvägs- och industriområden, vägrenar och grustag.

Torrängsväxt, spridd–täml. allm. längs åsar och banvallar, på sandblottor, hällar, klippängar etc. Massförekomster har noterats längs skogsvägar och i sandjordsträdor, men den förekommer mest i små men ymn. bestånd.

Ett 80-tal fynd genom åren; f.n. tämligen sällsynt på Mälarslätten och i Skogslåglandet, främst i åsterräng. Några järnvägsförekomster och (tillfälliga) förekomster på andra ståndorter utanför åsarna. En säker, nutida lokal i Bergslagen: Skinnskattebergs stations spårområde 1975(!). Sydlig, svagt kontinental art. Troligen missgynnad av V. och NV. Västmanlands klimat. Utbredningstyp: S3.

Av någon anledning felaktigt kallad allmän i hela Västmanland av WALL (1852), efter honom också av Iverus (1877). Väl stödd härpå har HULTÉN (1971) markerat arten som tämligen allmän i hela landskapet. Enligt BERGDAHL (1960) allmän i Grythyttan. Någon enda lokal?

I gles lågväxt vegetation på torra klipphyllor i sydväxtberg, betade och trampade nipbranter på bar sand, sandiga vägkanter och backar, förr någon gång barlastspridd. - 20 (15).

4 lokaler på 1970-talet

Ullört växer på torr, öppen, sandig och mager mark. Den ses i trädor, sandiga åkrar, ohävdad ljunghed, fårbetad sandgräshed, grusplaner vid parkeringar, tippade sandhögar, slitna gräsmattor, gamla sand- och grustag eller varhelst som sandig och öppen mark exponeras. Ullört ses längs gångstigar, cykelbanor och där marken sårats exempelvis av upplagt timmer.

Ullört har liksom förr en övervikt av fynd längs västra Öland där kalkfattig sand erbjuds. Även i de norra socknarna, Böda och Högby, samt runt Lindby tall (Gärdslösa sn) och Köping tall finns ännu lämpliga miljöer för ullört. Arten har haft en tydlig tillbakagång på delar av ön beroende på igenväxning av sandiga marker när de lämnas ohävdade. Ökad näringstillgång i landskapet har också varit negativt för ullört. Sandiga trädesåkrar, en favoritbiotop, är en bristvara på dagens Öland. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppen, torr, sandig, gärna något störd miljö med blottat ytlager: kyrkogårdar, crossbanor, ruderatmark, vägkanter, sandmark över kalkhäll, sand nära banvall, åkerkanter och enbuskmark. Ullört har sina rikaste förekomster i de sandiga områdena öster om Visby. Förväxling med spenslig ullört Logfia minima kan i något fall ha skett. Äldre fynd har gjorts på 33 lokaler (men alla kollekter har inte kontrollerats). Johansson (1897) uppgav ”H. o. d. på sandområdena”, motsvarande ungefär tämligen allmän. Arten har minskat sedan dess och är nu sällsynt. Orsaken till tillbakagången är förmodligen minskat utmarksbete.

Ullört växer exponerat på blottad eller glest bevuxen torr, sandig eller grusig mark på torrbackar, sandhedar, grusplaner, vägkanter, berghällar och skräpmark.

Korta tätbladiga skott av ullört övervintrar gröna, under täcket av ullhår. De torde ha grott på hösten. På vissa ställen kan övervintrande skott saknas vid snösmältningen, och möjligen kommer där frö att gro på våren. Plantor som har blommat dör på hösten.