träjon

Gammal bofast art. 

Allmän

Träjon är ursprunglig men kulturgynnad. Den växer på friska till torra och ofta även ljusöppna ståndorter, t ex steniga/blockiga sluttningar i ganska glesa skogar, bergrötter, rasbranter och ibland sanddyner. Vanliga kulturståndorter är åker- och vägrenar, banvallar samt mark intill stengärdesgårdar och odlingsrösen.

Läke- och trolldomsört, allm. men med utbredningsluckor åtminstone i Svennevad, Tysslinge, Viby och Örebrotrakten (Kjellmert 1947 m.fl.). Den växer på frisk mark i löv- och barrskog och ingick i den sista kända lövängen i Närke: Örebro Stora Hjortstorp, ”riktig löväng” 1932 (Broddeson ms). Den finns även i bergbranter om jordtäcket är nog djupt och gynnas av grövre mineral på exponerade lokaler som vid blockrika bergtäkter, på strandklapper, järnvägsbankar m.m.

Allmän i hela området Utbredningstyp: U.

Förekommer även ute på större skärgårdsöar. Särskilt koncentrerad till de på sydväxtberg och raviner rika kustsocknarna Nora och Nordingrå. Norrut från Grundsunda och i inlandet betydligt sällsyntare och här nästan helt inskränkt till utpräglade sydväxtberg eller sydexponerade ravinbranter.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

64 Dryopteris filix-mas (L.) Schott

This widespread species s. str. occurs in Europe, W. and C. Asia, N. America, probably Mexico and in S. America (Argentina). Cf. world map in Meusel et al. 1965, p. 17. The population in E. Asia should be distinguished as D. sichotensis Kom. (written communication by Chr. Fraser-Jenkins). In a wide sense this species belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 118 and map 110). According to Fraser-Jenkins the following closely related European taxa (probably often confused with D. filix-mas) should be mentioned, viz. D. oreades Fomin (syn.: D. abbreviata auct.) mainly in W. Europe, NE. Turkey and Caucasus, D. tyrrhena Fras.Jenk. & Reichst. in parts of SW. Europe and D. caucasica (A. Br.) Fras.-Jenk. & Corley in SE. Europe and adjacent parts of Asia.

Status: gammal och bofast. Därtill någon gång odlad till prydnad eller som medicinalväxt och kvarstående.
Förändring och hot: ökning med 16–30 %.

Träjon är särskilt vanlig på kulturmark: vid block och hällar, kring rösen, längs stenmurar och markvägar, på åkerholmar och i bryn. Arten förekommer dessutom i gles, blockig skog av olika slag, från mullrika lövskog till hälltallskog, kanske ibland kvarstående från en tid när markerna var mera öppna. Den påträffas också i bäckdalar och rasbranter. Vid kusten kan man finna den ända ute på småskären.
Arten odlas ibland som prydnadsväxt.

Träjon är utan tvekan Ölands vanligaste ormbunke. Den ökade beskogningen genom de planteringar av främst tall som skett av tidigare skoglösa socknar på östra och sydöstra Öland har ytterligare gynnat arten. Jämfört med Sterner (1938) antyds en minskning i statistiska analyser (Frescalo) men vår bedömning är en svag ökning.

Träjon är allotetraploid och har uppstått någonstans i trakterna av Kaukasus genom kromosomfördubbling av hybriden mellan D. caucasica och stenträjon D. oreades (Jonsell 2000).

Gammal, bofast.

Ursprunglig. Skogsmark, ofta i relativt torr men även i frisk eller något fuktig skog, på en lokal i sumpskog. Exempel: mossrik, blockrik gran–tallskog på hård kalksten, tallskog på sand, frisk barrblandskog, relativt torr blandskog på sand (ofta på dynkammar), lövskog och igenvuxen ängesmark, ofta vid stenblock vid fornlämningar. Mycket torktålig, växer även ute på öppen kalkhäll, rotad i djupa sprickor. Någon gång i dikeskanter, åkerkanter eller i upplag av jord eller sten. Även odlad; möjligen kan träjon vara kulturspridd på någon av sina lokaler (Johansson & Larsson 1996).
Träjon är en storvuxen, konkurrensstark art, som hävdar sig också i igenväxande miljöer. Den har också visat stor uthållighet på sina lokaler; på Torsburgen, där den samlades av Westöö 1851 (t.ex. i VI), finns den ännu kvar.

Spridd från Sundre till Fårö (även Gotska Sandön). Noterad från knappt 350 km²-rutor, vilket är en betydande ökning jämfört med situationen hundra år tidigare, då den inte var känd på södra Gotland och inte heller i så genomsökta områden som trakten kring Klinte (Johansson 1897). Den har säkerligen gynnats av betesfred.

Träjon växer på frisk till torr mark i halvskugga men tål även beskuggning. Den förekommer i löv-, bland- och granskogar utefter bergrötter, i rasmark och bland block, men man finner den också i skogsbryn, hällmarker och igenväxande kulturmarker som vid stengärdesgårdar, rösen och dikeskanter i öppnare lägen. Träjon växer i stort sett torrare än de andra storvuxna ormbunkarna även om den ofta ses i blandbestånd.

Träjon växer på klipphyllor, i rasbranter och vid bergrötter, i frisk till torr ängslövskog och ängsbarrskog. Den koloniserar också gärna dikeskanter, odlingsrösen, stenmurar och springor invid gamla husgrunder.

Liksom de övriga arterna i släktet växer träjon i skogar av varierande typ, men också i torrare och öppnare biotoper såsom hagar och betesmarker, åkerholmar och torrbackar samt i skrevor på berghällar. Eftersom den odlas som prydnadsväxt och tidigare även som medicinalväxt, finner man den ofta i parker och gamla trädgårdar.

Träjon är en ursprunglig art i skogslandskapet. Den är dock kulturgynnad och väl så vanlig i det äldre kulturlandskapet som i skogen.

Träjon är också en vanlig art i odlingslandskap i södra delen av landskapet. Den förekommer i anslutning till gårdsmiljöer, vägkanter och betesmarker – gärna i blockrika miljöer, särskilt odlingsrösen och varphögar.

På kulturmark är arten indifferent till kalk och här är de vanligaste följeväxterna hallon (28%), brännässla, smultron, mjölkört och hundkäx. I skogen är piprör (40%), harsyra, rönn, gran, vitsippa, blåsippa och skogsviol vanligast.

Som andra sporspridda arter har även träjon en förmåga att hitta och kolonisera även mycket små och isolerade växtplatser av lämpligt slag. I västra Hälsingland kan det vara små anhopningar av sten eller block, eller upphöjningar efter en rotvälta. Träjon startar bladutvecklingen senare än ekbräken, hultbräken och skogsbräken, ungefär samtidigt med strutbräken. Den tål torka mycket bättre än majbräken, se den arten. På hösten gulnar den ungefär samtidigt med nordbräken, alltså senare än strut-, maj-, hult- och ekbräken. Något enstaka blad kan övervintra grönt, men större delen av bladmassan vissnar.