tok

Tok är en allmänt odlad prydnads- och häckväxt som förvildas, åtminstone tillfälligt.

Prydnadsbuske som planterades nästan ”obligatoriskt” vid svenska järnvägsstationer 1916–1934 (Mörner 1936). Den är förvildad ett 20-tal gånger genom utkast i vägkanter, grustag och strandvassar m.m. eller kvarstående på ödetomter, och var 1996 och 2005 fröspridd i en gatukant vid Estabo i Lerbäck (Nilsson ms). Den ses årligen på Örebrotraktens komposthögar i grustagstippar (Lindström).

Odlad som prydnadsbuske och tillfälligt förvildad, t.ex. på utfyllnadsmark och soptippar.

1; Skogslåglandet: Karbenning Hökmora f.d. station, banslänten, två buskar + unga rotskott 1974(!; det. Ö. Nilsson). I omgivningen, bl.a. f.d. stationstäppan, 0. - Efemerofyt. Ergasiofygofyt. Kvarstående efter avsiktlig plantering på banvallen?

Som Potentilla x friedrichsenii Späth (P. fruticosa x glabra) - Blekgul tok

1095 Potentilla fruticosa L.

This widespread species s. lat. is boreal-montane in Europe, arctic-subarctic and boreal-montane in Asia and N. America. It forms a complex of several lower taxa (cf. Hultén, Circumpol. Il, p. 124, 348 ff.). Var. leucantha Makino in parts of E. Asia is mapped separately. The species s. lat. belongs to the circumpolar plants (Hultén, I. cit. and map 116). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 214.

Förvildade tokbuskar har setts på tre ställen. Det första fyndet gjordes 1986: Lillhärdal: 400 m NÖ om Grimsjötjärnen 100 m SV om en koja, i ett strandsnår vid en bäck, en blommande buske (16E 4b 4- 2-, !). De övriga fynden har gjorts av Kilander 1989 och 1990, båda i Hede: 200 m V om kapellet i Långå, 2 buskar i blom (17D 5d), och i Hede samhälle vid landsvägen (17D 5g 0- 0-, flera små buskar). – Den förstnämnda lokalen, som är den högst belägna, ligger på 460 m.

(Potentilla fruticosa)
Status: särskilt efter mitten av 1900-talet ofta odlad prydnadsbuske; ofta kvarstående efter odling eller utkast men endast sällan självsådd och knappast bofast. Först uppgiven som odlad 1870 från Vittskövle (Brown 1870) och enligt Lilja (1870) redan då förvildad.
Kommentar: en del uppgifter kan avse närstående arter och trädgårdshybrider.

Potentilla fruticosa
Tok har en världsvid utbredning på norra halvklotet, men i Norden är den bara ursprunglig på Öland och Gotland. Den finns omnämnd redan från slutet av 1700-talet från Aneby Lommaryd Skareda (Ljungh ms; troligen odlad) och från 1811 från Växjö Drev Braås (Forsander ms 1811; odlad i en trädgård). Om tidig odling vittnar också flera belägg från tiden kring förra sekelskiftet i våra herbarier. Men det är först under senare delen av 1900-talet som arten har blivit vanlig i trädgårdarna, och detta är också förklaringen till att antalet förvildade förekomster har ökat så mycket.

Token sprids villigt med frö, och man hittar unga, blommande plantor på vägkanter, trottoarer, industritomter, banvallar, bangårdar och liknande torr, öppen mark, men också på tippar och utfyllnadsmark, dit den även kan ha kommit med rotbitar. Däremot påträffas den sällan vid ödegårdar, även det ett tecken på att token i stort sett är modern i odling.

Den öländska spontana token tillhör en ras som avviker från mera sydlig och östlig tok genom att vara skildkönad; den bör sannolikt värderas som en egen art eller underart (Klackenberg 1983). Underartsnamnet på den öländska typen är P. fruticosa ssp. fruticosa, medan den sydliga och östliga typen är ssp. floribunda. Det är inte känt i hur stor omfattning förvildad tok utgörs av den öländska typen. Endast en förekomst har åsatts underartsnamn, ssp. floribunda: Tingsryd Tingsås Elsemåla (4F2a 3814), soptipp, 2004 (E. Ljungstrand m.fl.), 2005 (A. Svenson).

Tok har en cirkumpolär utbredning i världen och är spridd inom stora områden av den asiatiska och nordamerikanska kontinenten. Den anses i Europa vara en kvarleva från perioder med ett kallare klimat efter den senaste istiden (Ekstam m.fl. 1984). I Norden förekommer tok på Öland och Gotland, i detta fall underarten ölandstok D. fruticosa subsp. fruticosa. I odling förekommer sydtok D. fruticosa subsp. floribunda. Texten nedan avser ölandstok.

Tok växer på frisk–fuktig och kalkrik mark som är dåligt dränerad. Ofta står växtplatserna översvämmade under delar av vinterhalvåret. Tuvig alvarmark med något djupare jordtäcke, mäktigare grusalvar och periodvis vattenfyllda karstsprickor är de vanligaste växtmiljöerna. Sällan ses växten på alvarmark i fuktiga blandskogsdungar. Ohävdade kalkkärr i Mittlandet kan sällsynt hysa tok. Den växer då i kanten av kärren bland tuvor av blåtåtel Molinia caerulea. Vid ett par tillfälle är den funnen på sandstränder endast några meter från havet. Där bildar buskarna vindtuktade bonsaiträd. I svagt hävdade kalkfuktängar kan växten bilda svårforcerade, täta bestånd. Vid det deltaliknande utflödet av Frösslundabäcken, Stenåsa sn, växer rikligt med tok som hindrar den mest energiske vandrare.

Utbredningen är starkt koncentrerad till Stora Alvaret där tok är vanligt förekommande i lämpliga miljöer. Den växer också på östra Ölands sjömarker där den föredrar fuktiga svackor mellan sandiga gamla strandvallar. Även längst i söder inom Ottenbyområdet samt utmed västra kusten i Kastlösa sn förekommer en del tok. Nordliga utpostlokaler finns i kanten av några större kalkkärr i Mittlandet. Vid Karum alvar, Högsrum sn, finns växten spridd inom ett ganska stort område. Tok uppvisar ett stabilt utbredningsmönster och har troligen gynnats av den igenväxning av alvarmarken som skedde under senare delen av 1900-talet. Unga plantor kan betas medan de vedartade, äldre buskarna ratas. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Ölandstok har enkönade blommor med fungerande han- eller honblommor på skilda buskar. Hanblommorna är i genomsnitt något större och finns i två varianter. I den ena är ståndarna alltid väl utvecklade medan pistillerna är helt undertryckta. Sällsynt är den variant där det, förutom välutvecklade ståndare, finns enstaka sterila pistiller och även ett fruktfäste med hårsamling. Hos honblommorna är alltid pistillerna väl utvecklade. De finns också i två varianter där de flesta honblommor, förutom pistiller, även har stora men sterila ståndare. Sällsynt är ståndarna små och sterila. Fertila ståndare känns igen på den skivformade knappen med en matt, gröngul och något mörkare pollensäck. Sterila ståndare har en päronformad, glänsande gul knapp som saknar pollensäck (Törnblom 1911).

Gammal, bofast.

Ursprunglig, även förvildad.
I agmyrskanter, vätar, fuktsänkor och fuktmarker på alvarlika kalkhällmarker. Dess-utom spridd från odling till främst vägkanter (Sundre, Burs, Visby, Gammelgarn och Fårö; dessa lokaler är ej markerade på utbredningskartan). Tok upptäcktes sent på Gotland, varför jämförelser över tid ej är möjliga. Den kan möjligen tänkas öka då betet upphör på utmarkerna. På Hejnum hällar har betet i stället ökat under senare år. Vilken effekt detta har haft på bestånden av tok är ej känt.

De naturliga bestånden tillhör underarten ölandstok ssp. fruticosa. Det är inte klarlagt om de förvildade också tillhör denna underart eller om de tillhör sydtok ssp. floribunda.

Tok växer i Sverige vild endast på Öland och Gotland. Det är en populär trädgårdsväxt med flera underarter och många sorter, som inte är urskilda. Arten påträffas kvarstående på ödetomter och förvildad på vägkanter, grusplaner, industritomter och tippar. Troligen avser de flesta av dessa fynd underarten amerikansk tok, som vi inte var medvetna om i början av inventeringen.

Se även sydtok Dasiphora fruticosa subsp. floribunda

Norra halvklotet. I Sverige vild på Öland och Gotland, annars odlad och förvildad. I Sörmland sällsynt – (3%). Token är en allmänt odlad prydnadsbuske som då och då sprids med trädgårdsavfall till tippar, utkast och vägkanter, ibland planterad som viltskydd. Någon gång är den även fröspridd, också långt från odlingar. Av odlingsformer och närstående arter har blekgul tok – D. × friedrichsenii rapporterats två gånger från tippar. Rysk vittok – D. glabrata är funnen vid Stjärnhovs stn i Gryt (CHA).

I Sverige naturligt förekommande på Öland och Gotland. Allmänt odlad men tämligen sällsynt som förvildad i Uppland. Tok har påträffats på olika typer av kulturmarker och skräpmarker. 99 kartblad, 123 kvadranter.

Den i Sverige naturligt förekommande token räknas till en egen underart, ssp. fruticosa. Den tok som numera är den vanliga i odling är ssp. floribunda, som skiljer sig från den inhemska genom att vara samkönad. Ingen åtskillnad har gjorts mellan dessa under inventeringen, men ssp. floribunda har noterats från några tippar.

Arten har setts huvudsakligen på trädgårdsutkast, jordhögar och liknande, bara ett fåtal gånger i mer permanent vegetation. Tydligen har arten införts som trädgårdsväxt under senare decennier.