tallört (aggregat)

Se kalktallört Monotropa hypophegea och vanlig tallört Monotropa hypopitys.

Birger (1908a) uppger i sin Härjedalsflora arten från Ytterhogdal, som nu räknas till Hälsingland. Hultén (1971) har dessutom en markering i trakten av Hede. Vad denna grundas på har inte kunnat utrönas.

Tallört saknar klorofyll och lever oftast under tall tillsammans med mykorrhizabildande svampar i släktet musseroner Tricholoma. Svampen utvecklar dels en ektomykorrhiza med trädet, dels en monotropoid mykorrhiza med tallörten. På detta sätt bidrar trädet via svampen till växtens försörjning och tallört kan därför sägas parasitera på trädet i fråga (Leake m.fl. 2004). Tallört räknas till de fullt mykoheterotrofa växterna dvs. den är för sin försörjning helt beroende av de näringsämnen och kolföreningar som den tar från svampen utan att ge något tillbaka (parasitism). Svampen i sin tur förser trädet via ektomykorrhiza med näringsämnen och vatten. I gengäld får den kolföreningar från trädet (symbios). Till de fullt mykoheterotrofa växterna i den svenska floran räknas även orkidéerna nästrot Neottia nidus-avis och skogsfru Epipogium aphyllum (Johansson m.fl. 2017).

Tallört har under större delen av inventeringen delats in i två underarter: vanlig tallört Monotropa hypopitys subsp. hypopitys och kal tallört M. hypopitys subsp. hypophegea. Vanlig tallört har håriga blomdelar, bland annat är stiftet hårigt. Kapseln är avlång och lika lång som stiftet. Kal tallört har kala blomdelar och stift, kapseln är nästan klotformad och ungefär dubbelt så lång som stiftet. Antalet kromosomer skiljer; vanlig tallört har 2n = 48 medan kal tallört har 2n = 16. Av drygt 250 fynd av tallört under inventeringen är nästan 90 % bestämda till underart. Numera liksom i Sterner (1938) behandlas de som två arter: vanlig tallört Hypopitys monotropa och kalktallört H. hypophegea. Nyligen är de åter förda till släktet Monotropa.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Två underarter, kal tallört ssp. hypophegea och vanlig tallört ssp. hypopitys, är representerade på Gotland. De växer i något skilda miljöer (se nedan); bara 43 km²-rutor innehåller båda underarterna.

Tallörtens plantor är ganska stationära. Årets skott står ofta inom några centimeter från fjolårets och förfjolårets. Beroendet av värdträd bevisades redan av Björkman (1959). Transporten av socker och andra kolföreningar till tall­örten går via mykorrhiza. Om man gräver kan man på sommaren följa tall­örtens halvgenomskinliga vita stam nedåt i marken. Den smalnar av och slutar i en klump av vitt mycel utan tydlig förbindelse med trädrötter, som dock finns i närheten. På vintern kan mycelet vara mindre framträdande, men tallörtens cirka 2 mm grova grå rötter tydligare, löpande bland tallrötter i samma dimension. Nästa års skott är då vita, nedåt avsmalnande och når upp i förnalagret med sina raka toppar. Tallört saknar klorofyll och är normalt blekgul, men kan också vara svagare eller starkare röd (Bohlin & Nordin 2001, Larsson 2006a, Lundberg 1965). Blekgul och röd tallört kan växa tillsammans (Bohlin & Nordin 2001). I skogsstjärnans tid syns inga skott ovan markytan. I linneans eller mjölkens tid kommer de upp, med nedböjda toppar. Tallört blommar i slutet av mjölkens eller början av ljungens tid. Omogna frukter finns i lingonens tid. I höstfärgernas tid är fjällen på stjälkarna bruna i stället för vitgula och småningom blir hela stjälken brun, men den kan stå upprätt mer än ett år, så att man kan se tre generationer av överblommade blomställningar samtidigt. Fröspridning pågår länge. Fröhus kan fortfarande släppa ut frön mer än ett år efter blomningen. En regnig sommar kan leda till utveckling av fler skott och blommor.
I allmänhet har underart ej angivits. Vid de få tillfällen som detta gjorts är det med ett enda undantag vanlig tallört ­subsp. hypopitys, som påträffats. I Riksmuseet finns 9 belägg som tillhör vanlig tallört. Undantaget är ett belägg för underarten kalktallört subsp. hypophegea (se denna).