taklök

Förr odlad på torvtak som regnskydd (se t.ex. Aspegren 1823), numera som prydnadsväxt.

Mycket sällan kvarstående vid gammal bebyggelse. - 1(1).

Taklök odlas numera enbart som prydnadsväxt. Då och då ser man den utplanterad och kvarstående på stenmurar, större block, klipphällar och torra vägslänter i anslutning till bebyggelse.

Taklök har i Sverige odlats sedan medeltiden (Mossberg m fl 1992). Namnet kommer av att den planterades på torv- och halmtak som brandskydd. Den användes också som medicinalväxt. Enligt Neuman (1884) är den ”en af de för gränsbygden mellan södra Halland och Småland mest karakteristiska växterna”. I kusttrakterna i norra Halland, där man täckte taken med tång, fick taklöken ersättare i bl a strandråg Leymus arenarius, strandmålla Atriplex littoralis och kustbaldersbrå Tripleurospermum maritimum ssp. maritimum (Sieurin 1844).

Taklök är ursprunglig i Sydeuropas bergstrakter.

Sedan flera liknande arter uppmärksammats förvildade i Sverige kan någon av följande uppgifter möjligen avse annan art.

Gammal trolldoms-, läke- och grönsaksväxt, förr ofta odlad på torvtak. Enl. Sernander (1931, 1933) var vildväxande taklök redan ovanlig: ”Nu känner jag icke en enda säker fyndort”. Graden av förvildning är ofta svår att avgöra utifrån uppgifter om meddelade lokaler. Odling på gårdar har nog ofta skett för att snart glömmas, varefter växten klarar sig själv vid plantering på hällar och i andra miljöer där igenväxning inte förekommer. På ödetomter hittar man den i rösen, husgrunder och murar.

Vid Hinderstorp i Kvistbro fann Broddeson (ms) på en häll inne i skogen ett 100-tal ex. 1932. Kjellmert (1947) såg växten på diabasen vid Krustorps bangrindar ”förvildad sedan minst 50 år, mycket riklig, säkert största förekomsten i landskapet”.

Taklöken är sedan gammalt odlad på hustak, där den ansågs skydda mot blixt och brand. I Sörmland förekom den förr på torvtaken både på landsbygden och i städerna, men enligt Hofberg (1852) var den inte vanlig. Taklöken omhuldades av allmogen och i samband med torvtakens försvinnande under 1800-talets slut planterades den ofta ut på berghällar, block och stenmurar kring tomter och kyrkogårdar. Numera ser man den ibland kvarstående på sådana platser som ett monument över äldre tiders bygg­nadskultur och föreställningsvärld. Taklöken sprider sig däremot knappast på egen hand.

Södra och mellersta Europas berg. I Sverige odlad och kvarstående.

[1]; sannolikt utplanterad här och var på hällar och berg invid tomter och bebyggelse. Förr aldrig skild från Jovibarba sobolifera. Efter beläggexemplar följande lokal säkra: Nedre Bergslagen: Skinnskatteberg Skinnskatteberg (Wall hos FRIES 1844) - (Iverus 1877: bruket nära trädgårdsmästarbostaden) -1898 (Sved., SBG: "nära trädgårdsmästarbostället på ett litet berg")†. Inte återfunnen av mig. Platsen tycks ha omdanats genom viss utfyllnad, bebyggelse m.m. Odlad vid bruket - kanske på nyssnämnda ställe - redan i början av 1830-talet enligt HIS. (1832b): "tåla väl climatet och fortplantar sig genom rötterna men visa aldrig blomma". Sved:s ark innehåller dock kraftigt utvecklat, blommande skott.

Taklök kommer från centrala och sydöstra Europas berg. Den har odlats sedan mycket länge som prydnad och till taktäckning. Bruket att plantera arten på torvtaken var allmänt spritt i stora delar av Småland ända in på 1900-talet. Som exempel kan, förutom citaten under primäruppgifterna, anges att ´Sempervivum ... sågs överallt växa på taken´ längs vägen utmed Vättern norr om Jönköping (Linné 1751). Den angavs vara allmän på tak i Kalmar trakten av Kalmar (Westerlund 1852b) och i Nybro Madesjö (Medelius ms 1911), och enligt Neuman (1884) var arten ´en af de för gränsbygden mellan södra Halland och Småland mest karakteristiska växterna´.

Torvtak med taklök ses numera sällan och nästan bara i museala sammanhang, och med torvtakens försvinnande måste även taklöken ha minskat; N. Johnsson (1929) betraktade den rentav som utdöende i Älmhult Stenbrohult. Dock planteras arten fortfarande som prydnad och jordbindare, men nu mest på stenmurar och vid berghällar. På sådana platser står den ofta kvar och förvildar sig med sidoskott.

Taklök anses ursprunglig i Centraleuropa och Balkan. Den odlades förr ofta på torvtak och man trodde att den kunde ha brandskyddande effekt. I Sterner (1938) konstateras att arten blivit ovanligare när torvtaken ersatts med andra material. Idag hittar man oftast arten på stenmurar, där den ibland har noterats som kvarstående. Taklök kan genom utkast eller självspridning etablera sig i stenrösen, vägkanter m.m. och har på några ställen även etablerat sig i naturlig vegetation; den bedöms som bofast i landskapet.

Kulturflykting och kvarstående, bofast.

Förvildad, kvarstående, bofast.
På hällmarker (åtminstone 40 % av de kända lokalerna), på jordhögar, på skräphögar och i vägkanter. Här är det tydligt att den inte avsiktligt planterats. Ungefär 25 % av fynden är från kyrkogårdar, murar och tak, där den förmodligen är kvarstående.

Taklök är sedan mycket länge odlad och påträffas kvarstående eller tillfälligt förvildad på ödetomter, vägkanter och skräpmark. 

Tillfälligt förvildad och kvarstående prydnadsväxt. 

Taklökens gröna köttiga rosetter övervintrar gröna. Arten har noterats på 11 lokaler, mer under vår inventering än i gammal tid, alltid på tomt- eller vägmark.