sydkråkbär

Sydkråkbär 25 gånger i 12 församlingar. I Riksmuseet finns dock inga kontrollerade belägg av sydkråkbär från Hälsingland.

Allmän

Kråkbär är en ursprunglig växt. Vanliga biotoper är högmossarnas tallbevuxna kantzoner, torra tallskogar på fastmark, sumpskogar och kärr, ljung- och klipphedar samt havssträndernas sandhedar och äldre dynbälten. Då och då växer den på block och större stenar.

Sydkråkbär är den dominerande underarten och finns över hela Närke i skiftande vegetationstyper från skarp lavtallskog till blandskog och fuktig myr, i frisk hagglänta, sandfält, tuvig kalkrik hage, på banvall, flygsandfält, sandrika Hjälmaröar, källområde m.m., förr även i slåtterängar. Rika förekomster sågs i åsgropar och torvgravar i Lungeråsen vid Urvalla och Pungen i Götlunda. Där täckte kråkbären 1 000-tals m² 1987.

Länge förbisedd i landskapet, kartläggningen är ännu mycket ofullständig. En insamling från Sollefteå 1904-05 (Rönnbl. LD) tillhör denna art. I litteraturen har den först omnämnts från Ramsele Ramamyran; Tjärnmyran i Herrselet vid Faxälven inom Ramsele kraftverks dämningsområde fattigkärr o rikkärr (Holmen 1959 det Sjörs). Därefter rapporterad från Bodum vid Rörströmsälven mellan Hocksjö och Flyn här och var endast på myrar 1975 (Björkbäck). Senare observationer tyder Rå att arten är tämligen vanlig som myrväxt i hela Ångermanland, åtminstone i inlandet. Den förefaller sällsyntare vid kusten där större öppna myrar är mindre vanliga. Det relativt stora antalet lokaler i vissa socknar beror på speciella efterforskningar.

Allmän-spridd i barrskogs- och myrområden ovan Mälarslätten. På Mälarslätten och i SÖ. Skogslåglandet tämligen sällsynt-sällsynt på grund av ståndortsbrist. Inte känd från Mälaröarna, inte heller från följande delområden: Björksta, Björskog, Dingtuna, Ervalla S, Hallstahammar S, Hubbo, Himmeta S, Irsta, Kungs-Barkarö, Kumla, Lundby, Medåker S, Näsby, Odensvi S, Romfartuna S, Sevalla, Skultuna S, Säby, Tillberga S, Torpa, Västerås-Barkarö, Västerås, Ängsö. I återstående Mälarsocknar få-enstaka lokaler, mest i åsgropar och skogskärr, i undantagsfall i häll- och åsbarrskog, såsom på Kungsörsåsen i S. Kung Karl. Utbredningstyp: N1.

1463 Empetrum nigrum L. subsp. nigrum

This boreal and partly montane subspecies is widely distributed in Eurasia and (partly?) N. America. Another E. nigrum taxon with unisexual flowers, viz. subsp. japonicum (Good) Hult., occurs in E. Asia. Knowledge of the distribution of subsp. nigrum is insufficient, especially in Asia and N. America (a real gap between the E. and W. population?). In northern Europe subsp. nigrum is a lowland plant avoiding the mountains and the arctic region (cf. the other E. nigrum taxa on map no. 1464). Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 326.

Ursprunglig.
Sand eller torv i fuktig miljö: fuktiga svackor (dynsänkor) i dyntallskog, barrskog och ”tallöar” i dikade myrar och högmossar. Funnen i 32 växtplatser/områden (i 35 km²-rutor); på östra Fårö redovisad endast översiktligt. Under våra inventeringar har sydkråkbär rapporterats från följande socknar: Öja, Stånga, Östergarn, Kräklingbo, Martebo, Stenkyrka, Tingstäde, Hellvi, Rute och Fårö (inklusive Gotska Sandön). Äldre fynd även i Gammelgarn, Endre, Hall och Bunge.

Kråkbär växer oftast exponerat på näringsfattigt underlag oberoende av fuktighetsgrad och förekommer tillsammans med ljung och klockljung i fukthedar och hällmarker, på mossar och i sumpskog. Man finner den också i hedtallskog samt på ljung- och sandhedar. I öarnas och holmarnas små myrfragment och fuktsvackor växer kråkbär även i ytterskärgården.