Taxasida

surkörsbär

Prunus cerasus

L.

surkörsbär är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Översikt
Översikt

surkörsbär är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • surkörsbär
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Prunus cerasus
Vetenskapligt namn, fullständig form
Prunus cerasus L.
Svenskt namn
surkörsbär
norwegianBokmal
kirsebær
norwegianNynorsk
kirsebær
Finskt namn
hapankirsikka
finlandSwedish
surkörsbär
Danskt namn
Sur-kirsebær
Foton

Inga foton finns för detta taxon.

Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Surkörsbär är ett ofta odlat träd som härstammar från sydöstra Europa och sydvästra Asien. Det sprids och förvildas lätt via fågelspridda kärnor. Arten är bofast i landskapet och bildar ofta mindre grupper genom rotskottsbildning.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Eventuellt gammal bofast art, även odlad som frukt- och prydnadsträd.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Allmänt odlat fruktträd, spridd–allm. kvarstående och förvildat i hela Närke. Vanligen ses surkörsbär som förvildade snår kring bebyggelse men telningar har antecknats också från skogsberg och skogsbäckar där moderträd saknas. Stalin (ms 1913–1916) fann den på Vätterns klippor och sandstrand vid Dimmestorp i Hammar.

Arten är känd som förvildad i Sverige först på 1800-talet men anses vara odlad sedan 1100-talet (Hjelmqvist 1991). Äldre uppgifter från Närke talar om ev. odling för framställning av körsbärsvin 1685 i Ödeby (Holmström 1960) och i Örebro slottsträdgård på 1700-talet (Waldén 1960). Surkörsbär växte på en holme i Kyrksjön vid Tjälvesta säteri i Snavlunda (Samzelius ms 1767). Tidigt odlades den också vid Varberga i Längbro på 1750–1760-talen (Waldén 1936) och vid Spaketorps prästgård i Skagershult 1761 (Harbe 1947). Vid den här tiden odlades ”kirsbär” sällan vid bondgårdar (Sahlstedt ms 1825).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Trädgrupper och snår utan direkt anknytning till trädgårdar glest spridda på Mälarslätten. (V-ut till Sydöstra Fellingsbro) och Sydöstligaste Skogslåglandet i samma område samt i Nedre Skogslåglandet allmän-tämligen allmän vid tomter och ödetomter. Härovan hastigt mycket sällsynt, säkerligen missgynnad av temperaturklimatet. Utbredningstyp: S3.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: odlad som fruktträd åtminstone sedan 1100-talet (HHje 1991), men numera endast sällan; ofta rikligt vegetativt förvildad medelst rotskott och därigenom bofast, däremot sällan (eller aldrig?) fröspridd. Först uppgiven 1870 som ”stundom något förvildad” (Lilja 1870), men sannolikt även dessförinnan någon gång förvildad.
Förändring och hot: okänt, men tidigare ej betraktad som bofast.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Surkörsbär har uppstått i sydöstra Europa och sydvästra Asien ur korsningar mellan sötkörsbär P. avium och stäppkörsbär P. fruticosa, en buskformig, småbladig art (Scholz & Scholz 1995). Det har sedan mycket lång tid odlats för sina syrliga frukter, som användes till saft och sylt. I Nils Linnaeus’ trädgård i Älmhult Stenbrohult fanns två sorter, moreller med runda, röda frukter och blodkiörsbär med sura, sent mogna frukter med blodrött kött (Linné ms 1732).

Arten, som är en buske eller ett litet träd, är vanlig som kvarstående vid ödetorp och gamla gårdar. Genom riklig rotskottsbildning uppstår – i tillräckligt ljusöppna lägen – täta och vidsträckta snår. Till skillnad från sötkörsbär tycks surkörsbär mycket sällan fröspridas. Endast ett tänkbart fall har noterats: Aneby Vireda Hultamålen 150 m ONO den norra gården (7E5g 3205), betad torr lövbacke, 1991 (ThK).

Med sin dåliga fröspridningsförmåga har surkörsbär inte stora utsikter att naturaliseras, men arten måste ändå betraktas som bofast på grund av sin starka spridning och långa överlevnad på många lokaler.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Surkörsbär har troligen uppstått i sydöstra Europa och sydvästra Asien. Arten har odlats länge i vårt land och anges som förvildad på Öland redan av Sjöstrand (1863). Surkörsbär sprids sällan med frön men bildar rikligt med rotskott; den påträffas därför främst som kvarstående på ödetomter eller spridd till vägkanter och åkerrenar nära bebyggelse. En del förekomster är noterade i glesare tallskogar dit den troligen kommit spridd genom fåglar. Surkörsbär kan någon gång växa på utkast eller i betesmarker. Rikard Sterner noterade den vid ett tillfälle i karst (Gettlinge alvar 1934), aktuella noteringar från karster saknas.

Surkörsbär har en ojämn utbredning på Öland och saknas nästan helt på den sydöstra delen. Vanligast idag är surkörsbär på västra Öland nära de större tätorterna, från Borgholm och söderut till Degerhamn, S. Möckleby sn. Även norrut i trakterna av Löttorp, Högby sn, finns en del fynd. Surkörsbär har haft en tydlig expansion på Öland; kanske är den inte ännu avslutad?

Kulturflykting, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Förvildad, kvarstående, bofast.
Oftast kvarstående vid f.d. hus eller spridd med rotskott till närliggande vägkanter och åkerrenar; även på banvallskanter och skräphögar. Mer sällan i skogsmark, på hällmark och i klippbranter. Arten är inte alls lika spridd till mer naturliga miljöer, utan håller sig ofta närmare bebyggelse. Den kan emellertid med tiden bilda vidsträckta snår, och vi betraktar den därför som bofast.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Surkörsbär är ett sedan länge odlat fruktträd med ursprung i SÖ Europa och SV Asien. Det förekommer framför allt kvarstående och spritt med rotskott i gamla trädgårdar, på ödetomter, vägkanter, utefter stigar och i skogsbryn. De många fler fynden i vår inventering kan bero på att ödetomterna blivit fler och inte minst i en ökad benägenhet att notera kvarstående arter.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Fruktträd från sydvästra Asien, kvarstående på ödetomter, spridd med rotskott runt gårdar och torpruiner, kanske också förvildad med bär. Ej konsekvent noterad. Noterad från 193 lokaler i 144 rutor (17 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Främre Asien. I Sverige odlad och kvarstående. I Sörmland tämligen allmän – (31%). Liksom plommon och krikon utgör surkörsbär av olika sorter ett karakteristiskt inslag i och kring äldre sörmländska trädgårdar. Genom att surkörsbär i motsats till fågelbär förökar sig kraftigt med rotskott, blir snåren ofta långlivade och praktiskt taget outrotliga. Klarbär och brunbär är vanliga, men andra sorter finns nog också. Klarbär utbildar inte frön och inte heller andra sorter sprider sig annat än med rotskott. Surkörsbär förekommer därför ofta kvarstående efter odling men i motsats till fågelbär finns det knappast förvildat i Sörmland.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Tämligen allmän i Uppland med jämn utbredning över hela landskapet. 379 kartblad, 668 kvadranter.
Almq. Allmänt odlad; ”förvildade” körsbärslundar här och där kvarstående vid ödetomter o. dyl.; söderut även flerstädes subspontant.
Förekomster av surkörsbär härstammar genomgående från odling och återfinns i högre grad än fågelbär i direkt anslutning till bebyggelse, där den kan bilda täta bestånd med hjälp av rotutlöpare. Man finner surkörsbärsträd i gårdsmiljöer alldeles intill tomtmark, vid ödetorp, utefter vägar och vid trädgårdsutkast samt även på åkerholmar och i skogsbryn.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Surkörsbär förekommer bara som förvildad från odling. Surkörs är en gammal kulturväxt som var vanlig i allmogeträdgårdar i landskapet på 1800-talet och troligen långt tidigare. Den fanns rikligt förvildad vid Holmsund i Gävle redan under tidigt 1800-tal. Odlade sorter med mörk bärsaft har ofta kallats moreller och de med ljus bärsaft klarbär.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Surkörsbär odlas ofta och sedan länge, även i skogsbygderna. Redan Collinder (1909) anger den som allmänt odlad och stundom förvildad. Man ser den även ofta kvarstående och vegetativt spridd – den kan utveckla ansenliga bestånd kring ödegårdar och odlingsrester. Den växer gärna i varma lägen och kan gå ner på sydvända vägbrinkar. Vanligaste sorten är sannolikt ’Allmänt brunbär’, som blommar intensivt men ger lite frukt (självsteril). Några förvildningar nedan.