Hallands Flora
Surkörsbär är ett ofta odlat träd som härstammar från sydöstra Europa och sydvästra Asien. Det sprids och förvildas lätt via fågelspridda kärnor. Arten är bofast i landskapet och bildar ofta mindre grupper genom rotskottsbildning.
Prunus cerasus
surkörsbär är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
surkörsbär är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
Inga foton finns för detta taxon.
Inga nycklar finns för detta taxon.
Surkörsbär är ett ofta odlat träd som härstammar från sydöstra Europa och sydvästra Asien. Det sprids och förvildas lätt via fågelspridda kärnor. Arten är bofast i landskapet och bildar ofta mindre grupper genom rotskottsbildning.
Eventuellt gammal bofast art, även odlad som frukt- och prydnadsträd.
Allmänt odlat fruktträd, spridd–allm. kvarstående och förvildat i hela Närke. Vanligen ses surkörsbär som förvildade snår kring bebyggelse men telningar har antecknats också från skogsberg och skogsbäckar där moderträd saknas. Stalin (ms 1913–1916) fann den på Vätterns klippor och sandstrand vid Dimmestorp i Hammar.
Arten är känd som förvildad i Sverige först på 1800-talet men anses vara odlad sedan 1100-talet (Hjelmqvist 1991). Äldre uppgifter från Närke talar om ev. odling för framställning av körsbärsvin 1685 i Ödeby (Holmström 1960) och i Örebro slottsträdgård på 1700-talet (Waldén 1960). Surkörsbär växte på en holme i Kyrksjön vid Tjälvesta säteri i Snavlunda (Samzelius ms 1767). Tidigt odlades den också vid Varberga i Längbro på 1750–1760-talen (Waldén 1936) och vid Spaketorps prästgård i Skagershult 1761 (Harbe 1947). Vid den här tiden odlades ”kirsbär” sällan vid bondgårdar (Sahlstedt ms 1825).
Trädgrupper och snår utan direkt anknytning till trädgårdar glest spridda på Mälarslätten. (V-ut till Sydöstra Fellingsbro) och Sydöstligaste Skogslåglandet i samma område samt i Nedre Skogslåglandet allmän-tämligen allmän vid tomter och ödetomter. Härovan hastigt mycket sällsynt, säkerligen missgynnad av temperaturklimatet. Utbredningstyp: S3.
Surkörsbär har uppstått i sydöstra Europa och sydvästra Asien ur korsningar mellan sötkörsbär P. avium och stäppkörsbär P. fruticosa, en buskformig, småbladig art (Scholz & Scholz 1995). Det har sedan mycket lång tid odlats för sina syrliga frukter, som användes till saft och sylt. I Nils Linnaeus’ trädgård i Älmhult Stenbrohult fanns två sorter, moreller med runda, röda frukter och blodkiörsbär med sura, sent mogna frukter med blodrött kött (Linné ms 1732).
Arten, som är en buske eller ett litet träd, är vanlig som kvarstående vid ödetorp och gamla gårdar. Genom riklig rotskottsbildning uppstår – i tillräckligt ljusöppna lägen – täta och vidsträckta snår. Till skillnad från sötkörsbär tycks surkörsbär mycket sällan fröspridas. Endast ett tänkbart fall har noterats: Aneby Vireda Hultamålen 150 m ONO den norra gården (7E5g 3205), betad torr lövbacke, 1991 (ThK).
Med sin dåliga fröspridningsförmåga har surkörsbär inte stora utsikter att naturaliseras, men arten måste ändå betraktas som bofast på grund av sin starka spridning och långa överlevnad på många lokaler.
Surkörsbär har troligen uppstått i sydöstra Europa och sydvästra Asien. Arten har odlats länge i vårt land och anges som förvildad på Öland redan av Sjöstrand (1863). Surkörsbär sprids sällan med frön men bildar rikligt med rotskott; den påträffas därför främst som kvarstående på ödetomter eller spridd till vägkanter och åkerrenar nära bebyggelse. En del förekomster är noterade i glesare tallskogar dit den troligen kommit spridd genom fåglar. Surkörsbär kan någon gång växa på utkast eller i betesmarker. Rikard Sterner noterade den vid ett tillfälle i karst (Gettlinge alvar 1934), aktuella noteringar från karster saknas.
Surkörsbär har en ojämn utbredning på Öland och saknas nästan helt på den sydöstra delen. Vanligast idag är surkörsbär på västra Öland nära de större tätorterna, från Borgholm och söderut till Degerhamn, S. Möckleby sn. Även norrut i trakterna av Löttorp, Högby sn, finns en del fynd. Surkörsbär har haft en tydlig expansion på Öland; kanske är den inte ännu avslutad?
Kulturflykting, bofast.
Förvildad, kvarstående, bofast.
Oftast kvarstående vid f.d. hus eller spridd med rotskott till närliggande vägkanter och åkerrenar; även på banvallskanter och skräphögar. Mer sällan i skogsmark, på hällmark och i klippbranter. Arten är inte alls lika spridd till mer naturliga miljöer, utan håller sig ofta närmare bebyggelse. Den kan emellertid med tiden bilda vidsträckta snår, och vi betraktar den därför som bofast.
Surkörsbär är ett sedan länge odlat fruktträd med ursprung i SÖ Europa och SV Asien. Det förekommer framför allt kvarstående och spritt med rotskott i gamla trädgårdar, på ödetomter, vägkanter, utefter stigar och i skogsbryn. De många fler fynden i vår inventering kan bero på att ödetomterna blivit fler och inte minst i en ökad benägenhet att notera kvarstående arter.