sumpmaskros

Taraxacum intercedens är nationellt rödlistad (Gärdenfors 2005).

Sumpmaskros förekommer främst i sydöstra Sverige (Öland, Gotland, östra Blekinge och östra Småland) samt i Estland. I sydöstra Småland och Blekinge växer den på havsstrandängar.

På Öland växer sumpmaskros i betade kalkfuktängar och havsstrandängar, i kanten av alvarvätar och fuktängar med tok Dasiphora fruticosa. Den klarar även extrema miljöer som grusalvar med fårsvingel Festuca ovina och uppfrysningsmark med ölandssolvända Helianthemum oelandicum som närmaste grannar. Sumpmaskros är främst funnen på Stora Alvaret, i östra sjömarken och delar av västra stenkusten; den är sparsam i Mittlandet. Det är tydligt att den helst håller sig till områden med tydlig alvarkaraktär. Den bedöms ha minskat något utanför Stora Alvaret eftersom en del gamla lokaler vuxit igen.

Sumpmaskros räknades förr till sandmaskrosorna sect. Erythrosperma. Frukterna är rödbruna, pollen saknas och märkena är tydligt grågröna. Bladen har regelbundna, rundade sidoflikar som står rätt ut, med lite fantasi bildas ett mönster som avtrycket efter en cykelkedja. Holkfjällen är breda, tryckta mot holken och stjälken något hårig upptill.

Ursprunglig.
Företrädesvis vinterfuktig alvarmark, även strandängar och annan fuktig ängsmark med kort (betat) gräs; någon gång på torr ängsmark, men då i svackor eller körspår. Arten är tämligen allmän inom ett begränsat område på norra Fårö, från Lauterhorn i väst till Ajkesträsk i öster. I detta område påträffades sumpmaskros på ett flertal lokaler redan 1946 av G. Haglund. Denne samlade arten från sex lokaler på Fårö och från 10 lokaler på övriga Gotland. Utanför Fårö har sumpmaskros gått tillbaka sedan Haglunds tid; bara sju lokaler har inrapporterats sedan 1983. Igenväxning av alvarmarker är den främsta orsaken till minskningen.