sumpgentiana

Gammal bofast art, nu utgången.

Endast en nordligare lokal i Jämtland enligt Hultén (1971). - 2 (2).

Skårman 1934.

Dåligt känd växt.

1506 Gentiana uliginosa Willd.

Syn.: Gentianella uliginosa (Willd.) Börn.

This species is restricted to N. and partly C. Europe. It should probably be regarded as a subspecies of G. amarella. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 356.

Sumpgentiana är ursprunglig men hävdgynnad. Den ettåriga, senblommande arten bör eventuellt betraktas som en ras av ängsgentiana G. amarella (Ingelög m fl 1993). Den växer på obetade och betade havsstrandängar men är mycket oregelbunden i sitt uppträdande. Vissa år kan den förekomma rikligt för att sedan vara som uppslukad av jorden under kortare eller längre tid.

16; känd under 1900-talet från Mälarområdet (V-ut till Björskog; övervägande vid Mälarstränderna) och från Salas kalkområden. Under loppet av 1960-talet försvunnen från alla lokaler utom en i förstnämnda område. I Sala ej påvisad efter 1918. Sydlig, kustgynnad, temperaturklimatiskt krävande. Särskilt beroende av milda förvintrar? Edafiskt fordrande. Utbredningstyp: S11.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: totalt uppgiven från ett 90-tal lokaler men tycks aldrig ha varit annat än sällsynt. Under första halvan av 1900-talet dock känd från mångdubbelt fler (25–35) lokaler än i dag. På några av de aktuella lokalerna ännu i mycket individrika populationer men åtminstone förekomsten i St. Harrie är nu sannolikt utgången.
Kommentar: B, granskare KAO.

Sumpgentiana växer i välbetade kalkfuktängar, ibland tillsammans med rika förekomster av tok Dasiphora fruticosa. På alvarmark hittas den även i vätar och grusalvar med ett tunt jordtäcke där den klarar ett visst mått av ohävd. I sjömarken växer sumpgentiana ofta i tuviga fuktängar som däms upp av gamla strandvallar. Sällsynt är den funnen i fuktiga gamla sandtag och stenbrott.

Sumpgentiana är vanlig på större delen av Stora Alvaret. Den är sällsynt på småalvaren förutom längst i norr där den växer rikligt på Långalvaret och Västeralvar, Böda sn. I Mittlandet hittas den på betade kalkfuktängar, ofta tillsammans med älväxing Sesleria uliginosa och majviva Primula farinosa. Sumpgentiana saknas nästan helt längs en stor del av västra kusten, från Köping sn i norr till Ventlinge i söder. Troligen är marken där alltför kalkfattig för att vara optimal. Växten ganska ovanlig på sydöstra Ölands välbetade och annars så artrika sjömarker; mer frekvent blir den längre norrut längs västra och östra kusten, från Alböke–Löt sn och vidare norrut. Upphörd hävd av kalkfuktängar kan på sikt utgöra ett hot mot sumpgentiana.

Storvuxna exemplar av sumpgentiana kan förväxlas med ängsgentiana G. amarella. Sumpgentiana är ettårig, gror på försommaren och blommar på sensommaren (augusti–oktober). Hjärtbladen sitter kvar vid blomningen vilket de inte gör hos ängsgentiana som är tvåårig. Foderflikarna hos sumpgentiana är smala, något oliklånga och minst av kronpipens längd. Ängsgentiana har också smala foderflikarna men de är jämnlånga och kortare än kronpipen. Däremot är antalet ledstycken ingen säker karaktär när det gäller att skilja ängsgentiana från storvuxen sumpgentiana.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppen frisk till fuktig miljö: betad strandäng, källmyr, kalkgräsmyr, kalkfuktäng, vätar, bleke i f.d. träsk samt fuktiga grustag. Åtta kartblad och 85 km²-rutor från Martinsson & Nordin 1991–92 har inkluderats i ovanstående antal. Dess koordinatsättning (bara centrum av inventerat område anges) kan någon gång leda till en felaktigt markerad km²-ruta i artens utbredningskarta.

Ljusgröna plantor med rent vita blommor rapporterades av Fries (1934) från Vivesholm i Sanda; sådana fanns här även 2006 (JP). Enligt Larsson (1994) fanns många lokaler, t.ex. Brucebo, Väskinde och Lummelunda; även rapporterad från Burs, Hummelbosholm (GI).

Sumpgentiana är sällsyntare inom öns slättområden beroende på brist på våtmarker efter utdikningar. Artens frekvens är förmodligen oförändrad sedan slutet av 1800- talet, då sumpgentiana liksom i dag betecknades som ”Täml. allm.” (Johansson 1897).

Sumpgentiana växer på de fuktigare och något salthaltiga nedre delarna av havsstrandängar samt på andra fuktiga, betade gräsmarker, oftast nära havet. Den varierar mycket kraftigt i antal mellan åren, men har otvivelaktigt minskat mycket starkt sedan föregående inventering, förmodligen mest beroende på igenväxning till följd av minskande eller upphörd hävd. Minskningen har varit störst innanför själva kusten samt i trakten av Göteborg och i Kungälvs kommun.

Sumpgentianan är ettårig och vårgroende. Den är en strandängsväxt, som mest växer i kort gräs på betade strandängar vid Östersjön. Den bebor den artrika rödsvingel- eller lågstarrzonen, där också majviva, östersjömaskros och andra mer krävande strandängsarter trivs. Den är också någon gång funnen på strandängar i inlandet, främst vid Mälaren. Arten har sannolikt minskat kraftigt under 1900-talet på grund av att betes- och slåttermarker vuxit igen. Sumpgentiana är mycket svårskild från ängsgentiana och är eventuellt en strandängsras av denna (Ingelög 1993). Uppgifter utan belägg måste betraktas som osäkra.

Mellersta och norra Europa. I Sverige upp till Ångermanland. Regionalt rödlistad – hotklass R (regionalt hotade).