Taxasida

styvt braxengräs

Isoëtes lacustris

L.

styvt braxengräs är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Patrik Engström
Översikt
Översikt

styvt braxengräs är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • styvt braxengräs
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Isoëtes lacustris
Vetenskapligt namn, fullständig form
Isoëtes lacustris L.
Svenskt namn
styvt braxengräs
icelandic
Vatnalaukur
norwegianBokmal
stivt brasmegras
norwegianNynorsk
stivt brasmegras
Finskt namn
tummalahnanruoho
finlandSwedish
vårtsporigt braxengräs
Danskt namn
Sortgrøn brasenføde
Foton
Patrik Engström
Ålloluokta, Porjus 2023-07-24
Anders Delin
Hölesjön, Rengsjö 2008-08-08
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Trivialart.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Styvt braxengräs växer i ungefär samma miljöer som vekt braxengräs I. echinospora, men föredrar något grövre bottensubstrat. Styvt braxengräs är vanligast av de två och bildar ibland ganska stora bestånd på någon eller några meters djup. Den är också vanligare än föregående i rinnande vatten. Mycket ofta lossnar bladen eller hela växten från bottnen och återfinnes flytande i drivor vid sjöstränder.

Styvt braxengräs hotas av samma miljöförändringar som vekt braxengräs, men inte heller för denna art märks någon frekvensminskning ännu.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

9 Isoëtes lacustris L.

Besides this European species s. str. the map includes the N. American I. macrospora Dur., which may be regarded as a subspecies or variety of I. lacustris. The closely related I. occidentalis Hend. in W. USA is also tentatively registered on the map. I. lacustris s. lat. belongs to the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 266 and map 247). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 9. The registration of fossil finds is certainly incomplete.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Täml. sälls. vattenväxt på finpartikelrik botten, främst i Skogsbygdens sjöar. Losslitna blad ses ganska ofta i driften. Arten har särskilt studerats i Vättern, där 16 lokaler nu är kända, först samlad vid Aspa i Vättern 1863 (O. Nordstedt LD, S/SSn, Wahlstedt 1867).

Den växer ned till 7 m djupt i Vättern (Stålberg 1939, 1951). Vid Verkavikens mynning i Hammar fanns den extremt tätt 3–4 m djupt (Stålberg 1939), och ännu 1990. I ett 10-tal Vätternvikar under 1990-talet hittades på grundare ställen endast små bestånd. Utanför Vättern:

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Vanlig (tämligen allmän–allmän) i skogslandets och Bergslagens skogssjöar och andra oligotrofa, större vattensamlingar. Förr spridda fynd på Mälarslätten (främst i Mälaren), genom auxotrofiering nu säkerligen sällsyntare än förr (merendels försvunnen). Undviker således eutrof omgivning – kanske delvis på grund av konkurrensen från täta helofytsamhällen samt riklig avsättning av organiska sediment. Utbredningstyp: N1.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Hot. Vattenregleringar är naturligtvis ett svårt hot mot hela det växtsamhälle där braxengräs ingår. Tyvärr saknas uppgifter om hur arten klarade den ovannämnda regleringen av Storsjön. De båda prickarna i kartbladet 17D NV (Hede NV) avser lokaler i Övre och Nedre Grundsjön (Lohammar 1972). Efter Lohammars inventering skapades det nuvarande Grundsjömagasinet genom att de båda sjöarna på 636 respektive 631 m höjd förenades. Vattenytan tillåts enligt topografiska kartan att variera mellan 630,5 och 654 m. Miljön har därigenom drastiskt förändrats, och det förefaller osannolikt att braxengräset och dess följeväxter lever kvar.

Utefter den måttligt reglerade Ljusnan mellan Hede och Linsell har dock arten överlevt, i varje fall tills vidare

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Fries 1915.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ej statistiskt undersökt men uppgiven från ungefär lika många (ca 60) rutor vid förra inventeringen. Dock funnen i betydligt fler mindre vattendrag och med större spridning i landskapet vid den förra inventeringen.
Kommentar: B, granskare KAO.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Vårtsporigt braxengräs

Styvt braxengräs växer i klara eller svagt brunfärgade, näringsfattiga eller måttligt näringsrika sjöar från någon decimeters till flera meters djup. Den förekommer ofta i ganska exponerade lägen på sandiga, grusiga eller småsteniga bottnar i regel utan inblandning av dy eller humus. Arten kan bilda vidsträckta och täta mattor. I regel uppträder den mer sparsamt på grunt vatten. Stora mängder blad och plantor brukar slitas loss under höststormarna för att sedan påträffas i drivor på stränderna.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Troligen ursprunglig. I ett brev 1920 till G. Samuelsson skriver Hulteman om sitt fynd i Ajmundsån: ”Växtplatsen var en grund, men på sina ställen rätt bred, vattenbäck, som kommer från trakten av Tjuls i Eskelhems församling och flyter in i den s.k. Ejmundsån i Mästerby Socken något väster om Ejmundsbro. Följande denna bäck från Ejmunds i riktning mot Tjuls fann jag, såsom ofvan blifvit sagdt, Isoëtes växande tämligen talrikt på den halft uttorkade bottnen af nämnda bäck...”

Den del av Ajmundsån där Hulteman såg styvt braxengräs är i dag inte en naturlig å utan snarare ett brett och grunt dike. Miljön har förändrats mycket kraftigt, och styvt braxengräs har inte påträffats.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Styvt braxengräs växer på sandiga och ibland grusiga bottnar i näringsfattiga sjöar framför allt i skogstrakter. Det växer i regel djupare än det veka braxengräset. Sent på säsongen hittar man det ibland flytande i strandkanten, dels lösa blad med eller utan sporer, dels hela plantor som ryckts upp av vågor eller kanadagäss. Det styva braxengräset har inte gått tillbaka på samma sätt som det veka, vilket förmodligen beror på att det ofta växer på djupare vatten och alltså inte är lika känsligt för igenväxningen av stränderna.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på sand eller moränjord på bottnen av näringsfattiga sjöar och gölar. Växer som ovanstående men är mer känslig för infrysning och växer därför djupare (från en halv till ett par meters djup). Mindre vanlig till sällsynt i skogsbygderna. 214 lokaler i 153 rutor (18 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Styvt braxengräs hör hemma i näringsfattiga klarvattensjöar där bottnen av morän eller sand ligger bar, utan organiska sediment. Den växer nästan uteslutande under lågvattennivån, vanligen på minst en halv meters djup, ofta i utbredda rena bestånd eller blandad med strandpryl, åtminstone ned till 4 m djup i klara sjöar. Närvaron av braxengräs i en sjö avslöjas alltid av de flytande luftfyllda bladen som samlas i strändernas driftvallar. Styvt braxengräs minskar genom ökande näringshalt i många sjöar, vilket leder till minskad genomskinlighet och ökad sedimentation som missgynnar arten. I de fattigaste sjöarna kan istället försurning en vara ett hot även om det inte uppmärksammats i Sörmland.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala

Styvt braxengräs växer på sandbottnar i sjöar med någorlunda klart vatten, där den inte konkurreras ut av vass och andra vattenväxter. Den finns på någon meters djup, oftast djupare än vekt braxengräs och kan därför vara svår att finna vid inventeringar. I slutet av vegetationsperioden avslöjar den sig dock genom de avlossnade bladen, som flyter i land och återfinns i stranddriften.

Förändring -41 %. – Eftersom braxengräs växer så djupt, kan den i stor utsträckning ha förbisetts både vid nuvarande och tidigare inventeringar. Den registrerade nedgången är dock säkert överensstämmande med verkliga förhållanden och är, liksom för vekt braxengräs orsakad av försämrad vattenkvalitet.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Braxengräs angavs första gången från Stigslund i Gävle av Carl Johan Hartman 1810. Det är dock osäkert vilken av arterna han avsåg.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Braxengräs har storsporer vid basen av vissa blad, småsporer vid basen av andra, men sporernas första utvecklingsstadier har vi inte observerat, däremot unga plantor med bara 4–6 blad som är hälften så långa som på gamla plantor. De kan identifieras bland annat genom sina ihåliga gråa rötter. De flesta andra växter i deras miljö har vita rötter. Redan i detta stadium växer jord­stammen från tillväxt­punkten i centrum ut i två horisontella delar, i mot varandra motsatta riktningar. De bägge jordstamsdelarna skjuts alltså isär av den nybildade vävnaden på bägge sidor om tillväxtpunkten. I yttersta änden, längst från tillväxtpunkten, blir den från början vita jordstammen svart och dör, tillsammans med de äldre rötterna. Den mogna plantan är ett knippe eller en tuva av tätt sittande gräslika blad, ibland så många och trångt placerade att rosetten ser helt rund ut, och de två motriktade jordstamsdelarna döljs till dess plantan skärs igenom. Vanligen finns alltså två upp emot en centimeter grova jordstammar, förenade i centrum. I vissa fall finner man dock tre jordstammar utgående från centrum och de bildar då 120 graders vinkel mellan sig. Det finns också plantor som har ändå flera jordstammar, stjärnformigt utväxande från centrum och sådana som har så korta jordstammar att de tillsammans mer liknar en grov pålrot. Dessa varianter på tillväxt blir inte tydliga förrän man skär igenom plantan med ett snitt i det plan som är horisontalplan när plantan växer på bottnen. Jordstammen blir omkring 1 cm lång innan den svartnar, dör och faller sönder. Under jordstamsdelarnas tillväxt förskjuts alltså rötterna i perifer riktning, vilket väl blir möjligt på grund av det tämligen lösa material som plantan växer i. Tämligen snart dör också rötterna och ersätts av nya, som växer ut från tillväxtpunkten. Detta växtsätt innebär att plantan står still, till skillnad från det normala förhållandet hos växter med horisontell jordstam, som genom tillväxt snabbare eller långsammare kryper fram. Den både egendomliga och variabla uppbyggnaden gäller i viss mån även bladen, som varierar mycket i storlek, form och proportioner. De kan vara raka eller mer sällan kraftigt utåtböjda, nästan som på notblomster. Mycket långa blad kan ses speciellt på plantor som växer på djupt vatten.

Bladknippets äldsta blad sitter i dess periferi. De bildar stor- eller småsporer i en ficka vid basen av sin insida. I takt med att nya blad bildas i tuvans centrum lossnar de gamla och efterlämnar fjälliknande ärr. De är då fortfarande oftast gröna och flyter upp eftersom de har luftkanaler. De kan under stora delar av året hittas på stranden, i driften.

Till braxengräsets märkliga egenheter hör också att rötterna är ihåliga, med samma proportioner mellan vägg och hålighet som en trädgårdsslang. De är 1–2 dm långa, delar sig ett par gånger i två likstora grenar och slutar i en spetsig ända, där håligheten slutar blint.

Isoëtes-arternas unika tillväxtsätt har studerats ingående med mikroskopi av tillväxtpunkternas (meristemens) form och funktion (Karrfalt 1984). Ur ekologisk synvinkel innebär tillväxtsättet att plantan står still, i princip hur länge som helst, vilket skulle kunna vara en fördel för en art som inte överlever närmare vattenytan på grund av sin frostkänslighet och inte så mycket djupare på grund av ljusbrist.

Beträffande artbestämningen, se under vekt braxengräs.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Styvt braxengräs växer på botten av våra näringsfattigare vatten, både sjöar och rinnande vattendrag. Arten har sin främsta hemvist i skogssjöarna och finns även i flera skogsåar, men saknas i våra mest eutrofa sjöar, tjärnar och vattendrag den är t.ex. ej noterad från Indalsälven och bara få noteringar finns från Ljungan. Den tål inte att bli infrusen i isen på vintern och saknas därför på grunt vatten. Arten återfinns en bit ut från stranden, ibland bildande en ”krans” runt sjön, som t.ex. Stor-Sundsjön i Indal.
Styvt braxengräs kan däremot växa djupt och har i en klarvattensjö som Torringen i Borgsjö setts på hela sex meters djup (Bengtsson & Sjörs 1973); sannolikt den bottenlevande vattenväxt som går djupast. Arten fordrar relativt fasta mineralbottnar – steniga och sandiga – och växer aldrig i lös gyttja. Den är funnen kvarväxande i den starkt reglerade sjön Leringen i Torp 1982 (HL), en sjö med en vattenståndsvariation på åtta meter!