strimklöver

1243 Trifolium striatum L.

This species is mainly restricted to Europe. It has partly been spread by man and occurs as a casual in, for instance, Finland. It has been introduced into eastern N. America, S. Australia and New Zealand.

Från landskapet finns endast några äldre uppgifter om tillfälliga förekomster. Strimklöver är en sydlig art som har sina närmaste förekomster i södra och sydöstra Sverige, i Göteborgs skärgård och Bohuslän samt i Danmark. Den ettåriga arten växer på torr gräsmark och ruderatplatser.

Gammal bofast art.

Strimklöver är i Sverige en sydlig art som finns på många platser i södra Skåne och östra Blekinge samt på Öland och Gotland. Den växer på torr, hedartad betesmark med rikliga markblottor. Arten verkar inte vara kalkfordrande, men däremot gynnas den av riklig nederbörd under våren och försommaren. Under lämpliga år kan den uppträda i mängd på platser där den andra år inte går att finna.

Lokalerna vid kusten i södra och mellersta Kalmar län (Mönsterås Mönsterås, Torsås Söderåkra, sannolikt också Kalmar Kalmar och Ljungby) ansluter till det ovan skisserade utbredningsområdet, och det är troligt att växten sedan gammalt förekommer i detta område, även om de första konkreta uppgifterna inte kom förrän under 1900-talet. Att växten uppträder periodiskt utgör säkert en del av förklaringen till bristen på tidiga uppgifter liksom till bristen på återfynd.

På andra platser är växten däremot inkommen i sen tid med utsäde, vallfrö eller liknande. Det gäller lokalerna i Alvesta Skatelöv, Lessebo Lessebo, Västervik Gamleby och sannolikt Västervik och Västrum.

Strimklöver är inte nationellt rödlistad men betraktas som hotad i Kalmar län.

Strimklöver är ursprunglig endast i Europa med nordliga utpostlokaler i Sverige och Finland. I Sverige förekommer den i de sydliga delarna och är inskränkt till kusterna i främst Skåne, Blekinge samt på Öland och Gotland. Växten är inte kalkberoende och gynnas av en regnig vår och försommar.

På Öland växer strimklöver på torr, sandblandad jord som är hävdad genom bete eller slåtter. Majoriteten av lokalerna utgörs av örtrika, betade torrängar med glesare växttäcke. När betesmarken röjs och marken såras kan växten dyka upp i större mängd. Strimklöver kan även växa i gräsmattor, vägrenar, åkerkanter och ruderatmiljöer. På alvaret är den även sällsynt funnen på uppfrysningsmark eller i jordfyllda sprickor i kalkstenen.

Strimklöver är något ojämn i sitt utbredningsmönster. Delar av Stora Alvaret, småalvaren och Mittlandet hyser de flesta förekomsterna. Även på torrängar längs västra stenkusten är strimklöver traktvis vanlig. Däremot är det glesare med fynden på sydöstra Öland. Växten varierar kraftigt i antal mellan åren. Torra vårar kan den vara omöjlig att finna vilket gör att den lätt förbises. Efter den extremt varma och torra sommaren 2018 slog strimklöver till påföljande år och kunde i juni månad 2019 ses dominera över stora ytor. Strimklöver hävdar sig väl på dagens Öland, främst på Stora Alvarets naturbetesmarker. Jämfört med Sterner (1938) ses en antydd ökning i statistiska analyser (Telfer).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Strimklöver uppträder sporadiskt, oftast efter fuktiga vårar, på något kulturpåverkade, torra betesmarker på sand- och grusbackar samt på kalkhällar. Arten är också funnen på en soptipp och i en trädesåker. Fram till 1940-talet var strimklöver känd från 21 växtplatser (Johansson 1897, 1910b; Fries 1925, 1934, 1942). Av allt att döma ökade strimklöver något under 1900-talet, även om skillnaden i antalet lokaler mest beror på att de 15 lokalerna på Storsudret tidigare var okända. Dagens lokaler ligger till allra största delen i nya områden, och strimklöver tycks ha försvunnit från flera av de områden där den observerats tidigare.

Strimklöver växer torrt och solöppet på ett hävdat fornminnesområde, som har karaktären av örtrik torrbacke, på två närliggande lokaler på var sin sida om den vändplats som anges i primäruppgiften. Inget tyder på att den skulle vara införd.